~Bayrios - i Öst~ [Privat Fantasy Roll]

Erik - Skogen i Öst:
Erik lade sitt huvud lite på sned, det var inte riktigt reaktionen som han hade förväntat sig. Nog för att han var medveten om att något inte var riktigt rätt mellan Arya och hennes familj - det hade han liksom förstått - så kändes det som om detta borde vara en fråga hon ville svara på? Eller? Hon hade ju alldeles nyss tryckt på om hur viktig familj är i Söder.
"Visst, det kan vi." sade han och särade nästan helt sig själv från henne. Enbart handen som vilade strax nedanför skulderbladen lät han vara kvar. Att gå baklänges var inte hans grej direkt.
"Kom, vi går tillbaka och sätter oss." sade han och log uppmuntrande. Även om han på insidan var väldigt nervös plötsligt. För hon hade ju inte sagt nej till att besvara hans fråga om henne - men inte heller riktigt ja.

Arya - Skogen i Öst
Arya kramade Eriks hand hårt med båda händerna och gick väldigt nära honom hela tiden på vägen tillbaka till deras ursprungsplats. Hon sade ingenting på den korta vägen tillbaka. Hennes tankar gick på högvarv på grund av Eriks fråga hela tiden istället. Hur skulle hon svara honom utan att att det blev för mycket, utan att tvingas berätta allt om varför hon bodde i kungliga palatset eller hur hennes liv varit där. Arya var mycket orolig över det hela. Även när både hon ooch Erik satt sig ner bredvid varandra igen - hon nu hårt kramande hans arm som om hon var rädd att han skulle springa iväg - sade hon ingenting. Hon var fortfarande helt inne i sitt eget huvud.

Erik - Skogen i Öst:
Hennes lilla hand såg ännu mindre ut, hur det nu var möjligt, när den kramade hans egna arm. Erik kunde inte hindra sin egna hand från att lägga sig över hennes och krama lite lätt. Hade han ställt fel fråga kanske? Fast var den inte berättigad? Han var lite osäker men sade inget på ett tag. Lät henne sitta i sina egna tankar medan natten blev allt mörkare. Snart var de inne i de mörkaste av timmarna, de precis innan soluppgången. Han var trött och det kändes att det hade varit ett ansträngande dygn. Men trots det fanns de tingen plats han hellre ville vara på och han ville absolut inte sova. Eller ens röra sig från skogsdungen där de satt. Med Daya och Frigga bredvid. Arya precis vid hans sida och hennes hand på hans arm.

Men efter ett tag kan han liksom inte sitta tyst längre, även om det syns att Arya tänker så det nästan knakar. Han kramar hennes hand lite igen.
"Hjärtat?" säger han sedan uppfordrande och drar en ensam slinga av blont hår från sitt ansikte efter att vinden envist försökt få det att fastna i hans skägg. Skägget som var lite för långt nu.

Arya - Skogen i Öst
”Hjärtat?”
Eriks ord drog loss henne ur tankevärlden och fick hennne att komma ihåg att hon fortfarande inte svarat på hans fråga. Hur lång tid hade det gått egentligen? Arya visste inte. Bortsätt från månens bleka sken var det mörkt runt omkring dem. Daya med hennes mörka färger syntes knappt där hon stod och tuggade en bit bort. Arya suckade. Hon kunde inte dra ut på det längre. Erik hade svarat henne då hon frågat samma sak, nu kunde hon inte komma undan med att tiga.

”Min familj...” började Arya utan att egentligen veta hur hon skulle fortsätta, ”är en sammanslagning mellan Söders två äldsta släkter. Familjen Charbati och familjen Garudi. Båda var för länge sedan regerande, under tiden Söder var uppdelat i två riken, Garudia och Dhakair. Garudi familjen styrde övre delen av Söder, Garudia, medan Charbati styrde den undre, Dhakair. Men, någon gång i början av 4000-talet kom man fram till att Garudier och Dhakairier var starkare tillsammans. De hade samma magi, samma religion, samma traditioner och liknande utseende drag. Visst fanns det skillnader, Dhakairier talade till exempel Dhakairiska, det som idag ironiskt nog kallas Gammal Garudiska, medan Garudierna talade det som idag heter Bayriska. Men i det stora hela var vi samma folk. Så, drottningen av Dhakair gifte sig med kungen av Garudia och rikena slogs ihop, till det som nu mera är Garundia. Men, äktenskapet blev barnlöst eftersom de båda var gamla då det inläddes. Båda hade varit gifta sedan tidigare och fått ättlingar med sina föredetta partners, så tronföljden gick vidare från kungen av Garudias äldsta son medan drottningen av Dhakairs äldsta dotter blev Ståthållare för Dhakairprovinsen. Och så fortsatte det, familjen Garudis äldsta son har sedan dess alltid varit den som ärver riket medan Charbatis äldsta dotter alltid behåller sitt familjenamn och ärver titeln som Ståthållare i Dhakairprovinsen. Familjen Charbati och familjen Garudi har sedan sammanslagningen också alltid haft ett förbund. Var gång det varit möjligt har näst äldsta dottern från Charbati alltid valts ut till brud åt äldsta sonen från familjen Garudi. Alltså, så länge släktskapet inte är för nära och så länge Ståthållaren får mer än en dotter så har alltid Söder haft en Charbatisk drottning.”
Arya gjorde en liten paus. Kanske var hennes släkthistoria obetydlig för Erik om familj inte hade lika stor betydelse i Norr som i Söder. Hon beslöt sig för att hoppa längre fram i historien.
”Hursomhelst, för 134 år sedan föddes min mor och moster, tvillingar, Ranya och Lakshmi Charbati och för 90 år sedan gifte de sig båda med varsinn man från Garudi familjen. Moster, som var yngst, med dåvarande kronprinsen, nu mera kung Saubhari av Garundia och min mor med hans kusin - Barahma Garudi, överste befälhavaren för kungliga garudiska flottan. Moster, bytte också namn då hon kröntes till drottning till Kehlani, då alla drottningars namn måste sluta på ani och alla kungars namn måste sluta på ari. Det, förutom familjenamnen, är väl det ända viktiga med namn för oss i Söder.” Arya drog lite på mungiporna åt det sista, kanske skulle Erik finna det lite intressant?, ”för 72 år sedan fick också moster och morbror sin son, kronprins Lakshmari av Söder, min kusin. Sedan, 23 år senare, föddes jag i Dhakair.”

Därifrån visste inte Arya riktigt hur hon skulle fortsätta. Hon visste inte hur hon skulle förklara för Erik hur hon hamnat i Garudia och uppfostrats till prinsessa på kungliga palatset av sin moster och morbror i stället för av sina egna föräldrar. Hon visste inte hur hon skulle kunna undvika att säga någonting om vad som hänt hennes mor och far 38 år tidigare. Så hon blev tyst igen och tankarna började snurra runt på högvarav i huvudet igen.

Erik - Skogen i Öst:
Erik lyssnade då Arya talade, försökte ta in all information och hålla det i huvudet så gott det gick. Det var mycket att ta in men han lyckades någorlunda bra. Lite snabb matte och han kom fram till Aryas ålder och, något ännu viktigare, att hon faktiskt är äldsta dottern till Ståthållaren. Vad det egentligen innebär är lite svårt för honom att förstå. Det var så annorlunda gentemot Norr. Där fanns en regerande familj som hela Norr lydde under. Men där fanns ju också separata klaner med egna hövdingar och regerande familjer. Men Norr kunde man se mer som en arme. Med en ledare högst upp, i detta fall hans far, sedan fanns där generaler under eldaren, i detta fall klanhövdingar och under det fanns det soldater, i detta fall massorna. Men i slutändan lydde de alla under ledaren, härskaren över Norr.

"Så, du är bara 8 år yngre än mig. Måste erkänna att jag är lite förvånad. Trodde du var ännu yngre. Men det gör mig glad att höra. Känns bra att veta." Han log lite mot henne och drog näven genom håret. Vinden blåste bakifrån och fick de blonda stråna att hamna framför ansiktet emellanåt.
"Men, jag tror jag är lite mer intresserad av din kärnfamilj än landshistoria, hjärtat." fortsatte han med ett mjukt leende och hans ljusgrå ögon försökte söka av hennes ansikte efter några ledtrådar kring vad hon satt och tänkte på. Han var visserligen glad över att hon svarade på hans fråga med någorlunda mycket information, att hon öppnade upp sig lite och faktiskt vågade prata med honom. På riktigt.

Arya - Skogen i Öst
Arya drog lite på munnen. De flesta trodde alltid att hon var yngre än vad hon faktiskt var. Så hade det alltid varit, mest eftersom hon var så liten. Men hon sade ingenting om det utan hade fastnat på något annat som Erik sagt. Precis som hon redan visste så ville han veta mer om just hennes familj och relationer. Inte om bakgrunden till den. Men, samtidigt var hon tvungen att försvara sig lite grann.
”Min familj är Söders landshistoria.” sade hon och sträckte på sig lite, ”min familj är Söder. Förflutet, nutid och framtid.”
Trots allt så var Arya mycket stolt över var hon kom från. Hon tillhörde båda Söders absolut finaste familjer, hennes blod var så rent och grönt det gick att bli - hennes rötter och härkomst den absolut finaste i hela Söder. Men, samtidigt förstod hon att inte Erik förstod det. Han var ju inte från Söder, så hur skulle han kunna veta det?

Arya blev sedan tyst igen under en kort stund. Kärnfamilj. Hur skulle hon göra nu? Efter ytterliggare lite tänkande kom hon fram till att hon inte hade något annat väl än att berätta. Men inte så ingående om hennes mor och far som hon hade kunnat göra. Arya suckade och började berätta, utan att titta på Erik.
”Jag kom till kungliga palatset Hamathya Mahal i huvudstaden, Garudia, när jag var 11 år och har bott där med min moster, morbror och kusin sedan dess. De har varit min familj i nästan 40 år nu. Moster, Kehlani, har varit den som främst tagit hand om mig och uppfostrat mig sedan jag var liten. Trots att hon är drottning har hon alltid sett till att spendera så mycket tid hon kan med mig. När jag var som minst lät hon mig gå och hålla i hennes kjol var vi än gick. Det varade förstås inte någon särskilt lång tid, men jag lärde mig att hitta i palatset och kände mig inte så ensam i början i varje fall. Jag tror också att hon tyckte om det. Hon har alltid älskat barn, hade inte morbror satt stopp för det hade jag antagligen haft ett dussin kusiner till.” Arya kunde inte låta bli att le lite vid tankarna på sin moster och hennes förtjusning i barn. Kehlani brukade uppmana alla sina hovdamer att ta med sina små söner och döttrar till palatset bara för att hon tyckte så mycket om ”atmosfären” de spred kring sig påstod hon.
”Sedan är det min morbror, kung Saubhari av Garundia. Han har alltid varit ganska frånvarande, inte så konstigt med tanke på att han har ett helt kungarike att ta hand om, men jag vet att han älskar mig och Laki ändå. Han har väl aldrig sagt det, men han visar det på andra sätt.”
Arya log när hon tänkte på de få, men starka minnena hon hade från sin barndom då hennes morbror lärt henne att rida. Några gånger hade han också tagit med henne och hennes kusin på varsin häst in i Söders fantastiska regnskogar för att bevittna de majestätiska vattenfallen i hjärtat av Söder. Arya såg upp på Erik för första gången sedan hon börjat berätta.
”Han gav mig Daya.” sade hon med ett litet leende, ”och lärde mig rida. Det tog väldigt lång tid dock, han hade ju sällan tid till det, men han var noga med att det var han som skulle göra det och ingen annan.”
Arya såg på sin häst som knappt rört sig ur fläcken sedan hon senast kastat en blick på henne. Hon tuggade fortfarande outtröttligt på något gräs hon bitit av. Arya fnös lät, mat var antagligen 90% av allt den glupska hästen tänkte på.
”Lakshmari, min kusin, har jag väl inte heller sett så mycket utav. Eftersom han är ensam fullblodig arvinge till tronen så har det alltid vilat ett väldigt stort ansvar över honom. Han är sällan hemma, han reser runt över hela Söder och upp till gränserna hela tiden för att uträtta diverse uppgifter han får av morbror - eller tar på sig själv för den delen. Det kan vara allt mellan att lösa någon konflikt mellan två fejdande adelsfamiljer, kontrollera gränsbevakningen, skriva under något dokument i hamnstaden, Dhakair, avrätta någon fientlig hertig eller vad som helst. Han är sällan hemma i varje fall.” Arya fnös lätt, ”men då han är det så är han lite som din äldsta bror, alltid med en ny kvinna på armen. Men han skulle aldrig hålla på med flera samtidigt. Han har ryggrad nog att avsluta det med den han håller på med innan han går vidare till nästa. Utan något löfte till någonting. Det driver dock moster till vansinne, hon vill så gärna ha barnbarn. Tjatar på både mig och Laki så att öronenen faller av om att vi borde gifta oss snart.”
En liten skrattandning ljöd ifrån Arya igen då hon tänkte på hur mycket hennes moster kunde tjata hål i huvudet på en.
”Det är inte det ända hon är på oss om, finns inget stopp för allt man kan tjata om.” Arya ändrade sin röst lite grann så att den skulle likna sin mosters - vilket hon gjorde ganska bra, ”Ashiwarya, du borde gå ut mer bland folk! Ashiwarya, du borde äta mer! Du är så mager! Ashiwarya du borde gifta dig snart! Ashiwarya! Ashiwarya! Ashiwarya!”
Arya gav upp ett lätt litet skratt - något hon fortfarande var ovan vid att göra men som trots det kändes fantastiskt.
”Och aldrig lyssnar hon när jag ber henne kalla mig Arya. Finns ingen envisare människa i världen. Men hon vill väl, jag borde kanske vara- varit mer tacksam för det trots allt.”
Hon såg på sina små fingrar, det kändes fortfarande konstit att tänka på att hon kanske aldrig skulle få se sin envisa moster igen.
”Sedan är det också Leela och Parvati. Jag är inte blodssläkt med någon av dem, men- de är som min familj ändå. På olika sätt. Parvati har länge varit en trogen vän, hon är egentligen min tjänarinna, men vi kan tala om allt. Det spelar inte någon av oss någon roll att vi kommer från helt olika delar av samhället. Vi har mycket gemensamma och håller alltid varandras rygg kan man säga. Hon har alltid funnits där nästan som en syster, jag vet inte vad jag skulle gjort utan henne.”
Det stack lite i Arya att hon lämnat Parvati utan att ens säga hejdå. Samtidigt så visste hon att den andra kvinnan skulle förstå och klara sig bra utan Arya. Parvati hade ju varit den enda som visste om Aryas känslor för Erik och hon hade även många andra vänner på palatset.
”Leela,” började Arya, osäker på hur hon skulle fortsätta igen, ”är också hon min vän. Vi blev först barndomsvänner och dansade mycket tillsammans när som små. Men, någonting gjorde att vi inte kunde umgås mer under en tid. Inte förens jag var 34, hon 30, träffades vi igen när hon utsågs till min livvakt. Därefter var hon med mig nästan dygnet runt och vi blev vänner igen. Hon var fast besluten på att återupprätta vår vänskap - vilket hon lyckades med. Sedan dess har vi alltid varit vänner. Även om vi inte sett varandra igen sedan hon slutade som livvakt och klättrade uppåt i armén istället, så är vi nu fortfarande vänner.”
Arya tvekade lite, men beslöt sig för att berätta om att hon träffat Leela i skogen samma dag.
”Jag- jag träffade henne idag. När vi var åtskillda. Hon har varit här i Öst hela tiden sedan för sju dagar sedan. Försökt komma närmare mig, men inte lyckats. Vi kunde inte tala så länge eftersom jag- jag sökte efter dig, men hon gav mig mina saker och har tagit hand om Daya fram tills nu.”
Arya gjorde en kort paus utan att våga se på Erik. Hon var osäker på hur han skulle ta att hon mött en av de Garudiska generalerna i skogen igen.

Men, sedan fortsatte hon att berätta om sin familj, innan han hann säga någonting.
”Moster hade ett tag också en idé om att vi alla fyra skulle äta middag tillsammans minst en gång i veckan. Till och med morbror protesterade i början, han hade inte tid, Laki gillade inte tanken på att han skulle tvingas ha med sina olika älskarinnor varje gång och jag tyckte bäst om att äta i mina rum med Parvati och Leela. Men, som sagt, finns ingen envisare än min moster. Har hon bestämt sig för något så har hon. Går inte att ändra på. Så, vi brukade äta tillsammans allihop minst en gång i veckan. Det visade sig också vara ett sätt för moster att fortsätta försöka få mig och Laki gifta. För det mesta innebar de där middagarna att hon pratade på om någonting, föreslog någon hon tyckte vi skulle passa bra ihop med, och sedan fortsatte att prata på om någonting. Såklart, med oss andra intvingade i samtalet då och då. Det, förstås, tills jag började ta med mig Leela - Parvati kunde inte följa med eftersom hon är en tjänarinna. Därefter blev det inte en lugn stund. Leela kan minsann prata på hon också - och hon lyckades till och med engagera Laki då och då. Hon vet vad hon ska säga för att göra sig omtyckt, jag vet att moster mer eller mindre älskar henne numera, har försökt tota ihop henne och Laki enda sedan hon slutade som min livvakt för att antal år sedan. Tror att morbror också tyckte hon passade som fru till Laki. Inte för att han sagt något om det men han har inte heller hindrat mosters försök att slå ihop dem.”

Arya tystnade. Utan att egentligen tänka på det hade hon babblat på väldigt länge om sin familj. Hon undrade om Erik över huvudtaget hängt med på allt hon sagt. Hon suckade lite lätt.
”Jag antar att vi också är en ganska vanlig Söderländsk familj, med undantaget att vi styr riket.” hon log lite försiktigt mot Erik, ”jag saknar dem. Hade- hade saker varit annorlunda hade jag tagit med dig hem och låtit dig möta dem. De hade älskat dig, om det inte vore för-...”
Hon avbröt sig och lät slutet av meningen glida iväg med vinden. Varför var det tvunget att vara såhär? Varför kunde de inte bara tillåtas att älska varandra över gränser utan att krig, konflikt och rasskillnader förhindrade det?

Erik - Skogen i Öst:
Han försökte ta in allt hon sade, smälta det hela. Fler frågor dök upp i hans huvud men Arya bara fortsatte prata så han hade ingen chans att ställa vidare frågor under henne utläggning. Det var både skönt och frustrerande. Där var flertalet namn och familjeband, flera olika personer och utläggningar. Morbror, moster, kusin, vänner. Hans bild av Arya blev lite större, lite tydligare. Det kändes skönt att få lite mer information. Även om han kanske var mer förvirrad nu än tidigare, vart var hennes föräldrar i det hela? Hade något hänt dem?

Det sista av hennes ord dog ut, svävade bort med den lätt blåsande vinden. Det var plågsamt att tänka på. Deras raser, det som separerade dem mest av allt. Men det värmde samtidigt att veta att hennes familj annars kanske hade tyckt om honom. Kanske hade han tyckt om dem med. Det låt så iallafall. Hennes familj lät lik hans egna. Fast ändå inte. Nog för att även han hade andra familjeanknytningar än hans kärnfamilj men de var inte nära på det sättet som Arya beskrev hennes egna familj. Nä, det var annorlunda.

Erik visste inte riktigt vart han skulle göra av sig själv, fysiskt. Han ville krama om henne och pussa bort den där känslan hon visade i sitt ansikte. Kanske var det sorg, eller uppgivenhet. Där fanns en önskan om något åtminstone. Så mycket kunde han se.
"Arya," sade han och lade sin näve mot hennes kind, "tack för att du pratar med mig." Hans röst mullrade ut och ett leende spreds på hans läppar.
"Det betyder mycket för mig, men, alltså vet att det egentligen är din tur att ställa en fråga men jag..." han svalde och försökte hitta de rätta orden, "vart är dina föräldrar?" Orden vägde mer i hans mun än han tidigare hade tänkt sig. Det kändes som om där fanns väldigt mycket att prata om och få veta, samtidigt kändes det som om Arya medvetet hade undvikit benämningen av dem. Men han ville veta. Veta allt om henne.


Ariana - Palatset i Norr:
Natten var som mörkast. I sängen låg hennes uttömda man. För att skingra hans tankar hade hon tagit honom till sängs. Det var inget ovanligt och inget var annorlunda denna gången mot de otaliga gångerna tidigare. Victor var älskvärd och en ömsint älskare. Även när hon enbart ville ge honom njutning såg han alltid till att även hon fick sitt. Hon älskade honom för det. Man kan ju tänka sig att hon, Ariana, är någon ondsint människa. Inkapabel att älska. Men hon älskar mångt och mycket. Allt hon gjorde gjorde hon utifrån kärlek. Kärlek för sin man, sina barn, sitt rike. Allt utgick från kärleken för dessa ting. Även det hon gjorde i just denna stund var av kärlek för dessa tre ting.

Vinden var kall, manteln värmde dock tillräckligt trots att hon där under var nacken. Hon sände ut en korp. En kolsvart varelse med glänsande gula ögon och vass näbb. Runt dess smala ben satt ett lite meddelande med enbart tre ord, 'Gör det nu.'. Korpen försvann ut i den mörkaste timmen med meddelandet, i riktning mot en enslig hytta ute i Ekaskogen, vid en bergskant. En hytta där fönstret alltid stod på glänt i väntan på ett meddelande från henne. Hon log ormliknande så att det blänkte i ögonen när korpen blev en med den svarta himlen. En viss lättnad landade över henne. Det var gjort. Snart skulle den här bedrövliga situationen ordna upp sig.

Hennes Erik skulle återvända hem.
Hennes man skulle nå kokpunkten och förklara krig mot Söder.
Klanerna skulle sluta upp med härskaren och överta det varma landet med våld.
Peltov skulle anta ledarrollen över de nya landmassorna.
Jacov skulle ta över härskarrollen.
Hon skulle styra från skuggorna.
Hennes dotter Briañna skulle ta sitt förnuft till fånga och avlösas, om så med våld, från den brutala besten hon följdes av.
Erik skulle ta Hilde till sin fru.
Deras släktskap skulle byggas vidare och Norr skulle bli allt mäktigare.

Ja, nu var väntan över. Nu var det dags att ta till handling för allas bästa. För allas bästa så skulle prinsessan dö, prinsens hjärta krossas och hon skulle åter ta kontroll över allt. Det fanns inte längre någon anledning att vänta, inte heller att stå vid sidan av. Hennes tidigare försök hade misslyckats men detta - detta var oövervinnligt för dem alla. Hon skulle komma. Hon skulle attackera likt inget annat. Hon skulle stiga ut ur skuggorna. Hon, ja, hon skulle se till att allt blev rätt. Arianas främsta vapen. Hildé Parthalán.

Arya - Skogen i Öst
”Arya. Tack för att du pratar med mig... Det betyder mycket för mig...”
Arya log och andades försiktigt ut lite grann. Eriks ord gjorde henne glad. Hon var glad över att han kände som han gjorde och hon var glad att hon kunde tala om sin familj med honom, det betydde mycket för henne. Men det sista han sade fick hela Arya att frysa till is där hon satt med ögonen fästa på hans.
”Vart är dina föräldrar?”
Frågan ekade flera gånger i hennes huvud. Det enda hon önskat så innerligt att han inte skulle fråga om var just det han undrade över. Vart var hennes föräldrar? Arya kunde inte andas. Hon satt verkligen stilla som en isskulptur utan att andas med blicken fäst i sin älskades. Vart är dina föräldrar? Det gick inte att komma undan längre, det visste hon. Hon var tvungen att säga som det var. Eriks fråga var så rak och oundviklig den kunde bli. Hon var tvungen att säga sanningen, hur mycket allt inom henne än skrek att inte göra det.

Arya hade suttit tyst, stilla och utan att andas länge. Hon hade ingen aning om hur lång tid som gått mellan att Erik ställt sin fråga och att hon faktiskt lyckades öppna munnen för att svara honom. Hennes röst var knappt en viskning och långt ifrån hela sanningen kom faktiskt ut.
”Min föräldrar lever inte Erikk.”

Erik - Skogen i Öst:
Erik tittade på henne, lade huvudet på sned - innan hennes ord riktigt registrerades. De hade suttit länge i tystnad och när orden äntligen kom så kändes de allt för tunga. För tunga att ta in, att höra, att registrera. Men han gjorde det lika väl. Hans kropp reagerade fortare än vad hans huvud gjorde. Med stadiga armar sträckte han sig ut och drog in henne i sin famn. Aryas ord var överfulla av smärta och han ville krama bort allt det. Det var ju helt klart omöjligt på alla sätt. Men han ville försöka.
"Hjärtat, jag är så ledsen." viskade han in i hannes hår medan han lyfte lite för att sätta henne i sitt knä där han satt i skräddarställning i det medelhöga gräset, "så ledsen för din skull." fortsatte han och kramade henne närmre. Hundra frågor dök upp i hans huvud men han skakade av sig all. Detta var ett allt för tungt ämne just nu. Han kunde känna från hela henne att det var svårt och mödosamt att tala om. han ville inte utsätta henne för fler frågor om det hela. Samtidigt ville han försäkra henne om att han vill höra allt som hon är villig att dela med sig om. Om de tär nu eller om ett år, spelar ingen roll, men han vill att hon ska veta att han finns för henne. Bara för henne faktiskt.
"Om du vill berätta för mig om det så vill jag höra allt." viskade han och planterade en kyss på henne hjässa, "när du än är redo för det. Om det så är idag eller om ett år, eller tio, så vill jag veta allt du är villig att delge mig." sade han sedan och hoppades att hans ord skulle nå henne.

Freja - Hyddan i Öst:
Hon vandrade av och ann, fram och tillbaka.
"Vart fan är de?" grymtar hon ut och kastar en blick ut genom det glas lösa fönstret. Natten kommer snart bli dag och snart har de varit borta över ett dygn. Ett helt jävla dygn!
"Lugna dig." mumlade Wilheim där han låg utsträckt på sängen i andra änden av rummet.
"Vadå?!" fnös Freja irriterat, hur skulle hon kunna lugna sig? Erik hade varit argare än hon någonsin sett honom tidigare. Freja hade ju inte ens varit medveten om att Erik ens kunde blir så arg. Han var inte personen som blev arg - nästan aldrig lät han den känslan ta över. Hon hade totalt missat vad som hade hänt men Erik och Arya hade försvunnit ut i skogen. Wilheim hade inte låtit henne gå och leta. Men Frigga hade åtminstone galopperat iväg efter sin herre.
"Tsk, jag ska mörda honom när han kommer tillbaka!" väste hon ut och sjönk ner med en duns på sängkanten. Wilheim greppade tag om hennes spända arm och drog ner henne till sig själv. Hon hann inte riktigt reagera - hennes huvud för upptaget med att fundera ut sätt att ha ihjäl sin bästa vän.
"Kom hit," mumlade Wilheim och slöt in henne i sina arma, "sov lite så går tiden fortare." Hon fnös åt honom men samtidigt var hon trött från att ha oroat sig hela dagen, från stridsträningen och från att vara på spänn i väntan på att Erik och Arya skulle komma tillbaka. Men Wilheim hade bara sagt åt henne att vänta, ta det lugnt - att det säkert bara var ett kärleksbråk. Freja visste att så inte var fallet för aldrig hade hon ju tidigare sett Erik sådan. Så fruktansvärt, avskyvärt, ruskigt förbannad. Skulle sanningen tvunget fram var hon nog mest tacksam att de känslorna inte var riktade mot hon själv, utan någon annan.


Leea - Palatset i Norr:
Hennes händer svepte över benen på det runda stenbordet. Hennes mun formade ohörbara ord. Brasan sprakade i djupa flammor. Hennes ögon slutna medan benen förflyttade sig. Tills de låg alldeles stilla höll hon dem slutna. Händerna stannade upp, munnen slutade forma ord och hon såg ner på framtiden. Benen hade lagt sig i ett oroväckande mönster. Gav flera intryck.
"Lögn, brott, vilseledd, frukta." Bilden var tydlig för henne. Något ont var i görningen. Ett mörker nafsade i ändarna av kotorna och de lila opialerna vibrerade. Oförmögna att ligga stilla. Något var på väg, något fruktansvärt. Leea kände igen signaturen allt för väl,
"Ers höghet, vad har ni gjort..?"


Briañna - Eriks sovrum, Palatset i Norr:
Hon öppnade långsamt ögonen, hon låg inlindad i Eriks fäll, i hans säng, inne i hans rum. Det var mörkt och tyst. Så när inpå som hennes egna mjuka andetag och Roks brummande läten. Något Briañna hade märkt endast kom från honom då han var helt avslappnad. Lugn och trygg. Hennes ögon vande sig långsamt vid mörkret och snart kunde hon urskilja hans profil på mattan nedanför sängen. Han låg på rygg, ena armen över sin mage, den andra ovanför hans huvud och ena knät uppdraget. Hans ansikte avslappnat. De ljusare ärren, det ljusbruna skägget med röd toning. Den lilla näsan och de rundade ögonbrynen. Hon log mot bjässen. Rok... Hennes tankar vandrade iväg fortare än hon hann hindra dem. Undrandes över hur det skulle kännas att bli berörd av honom. De grova nävarna med den hårda huden mot hennes egna lena hy. Det grova skägget mot hennes nacke. Hans bröstkorg tryckt mot hennes överkropp. Hur skulle det kännas? Hon visste inte men hon önskade att hon visste. Känslan var underlig men hon förstod allt mer för var dag som gick att hon faktiskt hade fallit för den brutala besten med låg härkomst och undermåliga tankeverksamhet. Hans krassa språk och de tomma ögonen. Det vill säga, ögonen som var tomma tills dess att hennes egna möte dem. Det måste väl betyda något? Eller?

Briañna log stillsamt för sig själv och räckte ut handen mot honom. Hon kunde nästan nå hans axel. Nästan. Det brummande ljudet stannade upp och hans hand sträcktes upp. Som om han hade känt hennes närvaro. Hennes tysta önskan om att känna att han verkligen var där. Hennes lilla hand landade i hans grova näve. Näven som otaliga gånger greppat svärd, yxa, dolk, spjut. Näven som otaliga gånger brutit andras ben och krossat organ. Näven som vunnit slagsmål efter slagsmål. Näven som slitit andra varelser itu. Näven som omslutit hennes med sådan mjukhet att den var nästintill fjäderlätt. Näven hon aldrig ville släppa.
"Bri?" Hans röst morrade grovt i den bara bröstkorgen. Bröstkorgen där hon kunde se tunt ljusbrunt hår i mjuka strån som täckte hela bringan. Det djupa vecket mellan hans hans bröstmuskler och deras välvda former. Hon blev varm i nedre delen av magen, på ett kittlande härligt sätt.
"Rok..." svarade hon för att försäkra honom att inget var fel. Hon fick ett ryck i ena mungipan som svar. Han hade inte vänt sitt huvud eller öppnat ögonen, bara greppat hennes hand stillsamt medan han stödde armbågen på golvet. Hon slöt sina egna ögon och tryckte huvudet djupare ner i den fjäderfyllda kudden. Den doftade fortfarande otroligt svagt av Erik, det fick hennes hjärta att dunka och hon greppade Roks hand lite hårdare - men han gjorde inga rörelser. Bara höll hennes lilla hand fjäderlätt. Gav stöd utan att ens vara medveten om det.

Arya - Skogen i Öst
Hon kunde varken andas eller röra sig, inte så mycket som en centimeter. Hennes mun hade stängt sig igen och planerade inte att öppnas på länge. Hon gjorde ingenting då Erik drog in henne i sin famn eller när han lyfte och satte henne i sitt knä. Hon var som en docka, livlös och lät sig styras och flyttas hur som helst. Inom henne pågick en strid. Ena sidan som så gärna ville berätta mer, prata ut inför Erik och låta honom hålla om henne kämpade hårt mot rädslan och impulsen att springa långt bort och gömma sig eller kallt avvisa hennes älskade i självförsvar.

”... När du än är redo för det. Om det så är idag eller om ett år, eller tio, så vill jag veta allt du är villig att delge mig."
Striden avslutades. Rädslan vann. Arya lösgjorde sig från Erik och reste sig upp från marken. Hennes stenmask hade på något vis smygit sig fram undertiden han talade och hon hade ofrivilligt gått in i självförsvar. Det är inte jag som måste bli redo för det. Hon stod med ryggen mot sin älskade, eftersom hon inte ville se honom i ögonen. Om han såg hennes ögon nu skulle han se hur rädd hon var och det skulle inte göra något bättre. Med en iskall röst som bara föll på utan att hon kunde hindra det särade hon på läpparna och sade:
”Nej. Det vill du inte. Det finns inget att berätta.”