The ones that love us never really leave us ~ (SV) (Marodörerna)

Jag läser jättegärna!!!

Började seriöst gråta när jag fick reda på att det troligtvis kommer mer!

Jaaaaaaaaaaaaaaa

Jag läser hemskt gärna!

Ifall du känner att du inte redan har fått tillräckligt med bekräftelse på att folk vill läsa, så läser även jag hemskt gärna fortsättningen! (en av de bästa fanficsen jag läst så, why wouldn't I? )

Jag läser också väldigt gärna fortsättningen! ^^

Jag vill jättegärna läsa mer!

Åhh, va kul!

Kapitel 55
En halvtom sovsal
Maj 1977


Käre Måntand,
Tusen gånger förlåt för att jag inte hann säga hejdå innan vi stack. Allting gick så hastigt. Jag grät hela vägen till London, delvis för att jag inte fick säga farväl.
Både James och Charlus är i bitar. Det är helt fruktansvärt att se. De ska ha begravningen så snart som möjligt, så vi stannar över den.
Hur mår Lily?
Kärlek,
Tramptass

Käre Tramptass,
Jag vet inte vad jag ska säga för att det ska framgå hur fruktansvärt ledsen jag är för er skull! Skickar all världens kramar och styrka till er. Så hemskt! Blev helt förkrossad när jag hörde vad som hänt, och att jag hade missat er. Jag är så ledsen.
Lily har hållit sig på rummet sen jag pratade med henne sist. Mary berättade att hon inte ätit på flera dagar, och Marlene sa att hon skyllde på kvinnliga bekymmer för att slippa lektionerna.
Det är tomt utan er här. Ta hand om James, Mr Potter och dig själv. Tänker på er. Säg till om jag ska komma till Southampton.
Måntand

Käre Måntand,
Förlåt att det dröjt några dagar med svar. Jag kan inte direkt skylla på att jag har varit upptagen, för vi gör inte så mycket. Charlus stänger in sig i källaren och kollar igenom gamla bilder helatiden. James bara ligger och stirrar i taket. Jag vet inte vad jag ska ta mig till för att hjälpa honom längre.
Själv går jag bara runt med en känsla av att inte riktigt passa in. Och jag saknar Dorea så mycket.
Begravningen är imorgon. Jag önskar du var här, men stanna på skolan. Vi ses snart.
Sirius

Käre Tramptass,
Jag har stirrat på den här tomma sidan i timmar. Det finns så mycket som jag vill säga, men jag kommer bara på en sak.
Jag älskar dig.
Måntand

’’Lily! Lily, vänta!’’
Remus rusade ner sista halvan av trappan och snubblade nästan på sista steget. Lily stannade och vände sig om. Remus ryggade nästan till när han såg henne. Hon såg inte ut som sig själv längre. Ansiktet lyste vitt utan sin vanliga glöd, och hennes nyckelben stack ut tydligare än någonsin.
’’Lily – är du okej?’’
’’Ja då. Har inte mått så bra bara.’’ Hon gjorde ett försök till ett leende. ’’Hur är det med…?’’
’’Jag vet inte, jag tror de kommer hem om några dagar. Har bara… vänta lite.’’ Det slog honom plötsligt, när han såg Lilys oförstående ansiktsuttryck, att hon inte hade hört nyheterna. ’’Du… du vet inte, eller hur?’’
’’Vet vad?’’
Remus svalde. Han riktade tyst några väl valda svordomar mot Mary i huvudet. Hon hade väl kunnat berätta? Varför skulle hon lämna allt det jobbiga till honom?
’’Lily… James mamma har dött.’’
Om det hade funnits en liten, liten nyans av färg i Lilys ansikte innan så var den helt försvunnen nu. Remus kände ett desperat behov av att fortsätta prata. Han klarade inte av tystnaden.
’’Hon fick en hjärtattack och det fanns ingenting de kunde göra’’, sa han. ’’Sirius och han är där nu. James har inte hört av sig, men Sirius har skrivit några rader. De är okej med tanke på omständigheterna. Begravningen är idag.’’
Lily sa fortfarande inte ett ord. Remus suckade och drog in henne i en kram.
’’Är du okej?’’
’’Jag vet inte vad jag borde känna.’’
’’Skit i vad du borde känna.’’
’’Jag saknar honom. Jag saknar honom och han hatar mig.’’
’’Han hatar inte alls dig.’’
’’Hur vet du?’’
’’Jag känner James.’’
Han kunde känna på hennes andhämtning att hon hade börjat gråta.
’’Jag orkar inte gå någonstans’’, mumlade hon. ’’Jag går och lägger mig.’’
’’Du måste äta.’’
’’Nej, jag mår bra.’’
’’Gå och lägg dig i vårt sovrum, okej?’’
’’Varför i ert?’’
’’För att om du lägger dig i flickornas så kan jag inte komma in med mat till dig’’, sa Remus menande.
’’Åh.’’
’’Vad vill du ha?’’
’’Inget.’’
’’Jag ska se vad jag kan hitta. Vi ses om en stund.’’

Lily kunde omöjligtvis ha sovit ordentligt på ett ganska bra tag, för hon somnade med huvudet i hans knä innan det gått en halvtimme. Nöjd med att i alla fall ha fått i henne en smörgås, lutade sig Remus tillbaka och andades ut. Det var alldeles för tidigt att gå till sängs och hon skulle säkert vakna mitt i natten, men han hade inte hjärta att beröva henne en välbehövd vila.
Han måste ha somnat själv, för nästa gång han öppnade ögonen var det helt mörkt.
’’Psst’’, hörde han, och insåg att det var Peter som hade väckt honom. Han tittade yrvaket upp.
’’Vad är det, Pete? Vad är klockan?’’
’’Tio’’, sa Peter. ’’Sirius och James är framme om en halvtimme.’’
Remus reste på sig så häftigt han kunde utan att väcka Lily, och la omsorgsfullt en kudde under hennes huvud.
’’Vad…?’’ började Peter ifrågasättande, men Remus skakade på huvudet.
’’Jag berättade om James mamma. Hon blev rätt upprörd. Väck henne inte, hon kommer vakna snart ändå. Hur fick du reda på att James och Sirius var på väg hem?’’
’’Goldstein berättade’’, sa Peter. ’’Ravenclawprefekten, du vet. Han hade hört McGonagall berätta det för Hagrid.’’
’’Vi går dit’’, sa Remus snabbt. ’’Vi går och möter dem.
’’Men det är ju mitt i natten!’’ sa Peter förbluffat.
’’Jag bryr mig inte’’, sa Remus ärligt. Han började rota i klädhögen vid James fotända. ’’Var är manteln?’’



Det var helt tyst på vägen hem. Varken Sirius eller James sa ett ord. Det behövdes inte.
’’Vi har antagligen halkat efter rätt mycket i skolan’’, konstaterade James när det bara var några minuter kvar av resan.
’’Mm’’, instämde Sirius. ’’Men det är ingen fara, det är ju snart sommarlov. Han drog handen genom sitt hår och kastade en blick på sitt armbandsur. Kvävde en suck.
’’Hur är det?’’ frågade James. Sirius vände sig mot honom.
’’Jag bara… saknar honom.’’
’’Jag vet.’’
’’Tror du att de sover när vi kommer?’’
’’Slingersvans? Ja. Måntand? Ingen chans.’’
’’Det är ju sent. Han är säkert trött.’’
’’Har du träffat honom? Han går säkert fram och tillbaka i sovsalen just nu och räknar sekunderna tills vi kommer.’’
Sirius log.
’’Hur mår du då?’’ frågade han.
’’Sådär.’’
’’Hur känns det att snart träffa…?’’
James svarade inte, utan suckade bara ljudligt. Sirius förstod och nickade. Sekunden efteråt bromsade tåget in. De två pojkarna tog sitt bagage och gick mot närmaste dörr.
Med ens fick James syn på en skugga som rörde sig utanför tågfönstrena, stannade upp och log.
’’Vad är det?’’ sa Sirius frågande.
’’Jag tror någon kom för att träffa dig.’’
Gestalten fick syn på James och Sirius och tvärstannade precis utanför dörren. Sirius såg vem det var bara sekunder innan dörren åkte upp, och hade inte ens stigit ned på perrongen innan han kastade sitt bagage på marken för att slänga armarna runt Remus. En till gestalt kom gående en bit bakom, och var snart ikapp dem.
’’Är ni här? Hur kom ni hit?’’ sa James.
’’Vi lånade manteln’’, sa Peter. Han steg fram och kramade om James. ’’Hur mår du?’’
James ryckte på axlarna.
’’Helt okej, antar jag’’, sa han.
Du kan slå mig i huvudet med en spade, stena mig, hugga av mig vartenda finger ett efter ett och det skulle fortfarande inte göra lika ont som det här, tänkte han.
Peter och James kastade en blick på sina två vänner, som fortfarande stod med armarna i ett krampaktigt grepp om varandra.
’’Vi går i förväg’’, sa James och Peter nickade. De fick knappt någon respons från Remus och Sirius. ’’Peter, om du förvandlar dig så kan du smyga tillbaka in med mig, och så kan Remus ta manteln sen.’’
Peter nickade, och sekunder senare krympte han hastigt ihop och pojken var ersatt med den gråa, välbekanta, råttan. James böjde sig ned och lyfte upp honom för att sätta honom på huvudet, innan han började gå mot slottet med en sista blick på sina två vänner.
’’Jag är så ledsen, Sirius. Så, så ledsen.’’
Sirius svarade inte direkt. Han höll om Remus hårt och borrade in ansiktet i hans axel.
’’Jag har saknat dig något galet.’’
’’Jag har saknat dig med’’, sa Remus. ’’Jag har tänkt på dig helatiden.’’
Han gjorde en ansats att släppa taget, men Sirius höll honom tillbaka.
’’Släpp inte. Snälla.’’
Remus skrattade.
’’Ingen fara. Jag ska ingenstans.’’
De stod still i flera minuter med armarna runt varandra utan att säga ett ord. Sen sa Sirius med grötig röst:
’’Det var hemskt. Alltihop.’’
’’Det förstår jag.’’
’’Helt jävla fruktansvärt.’’
’’Åh, Sirius… jag är så ledsen.’’
Sirius släppte honom något bara för att kunna se honom i ögonen. Remus såg att han grät och drog försiktigt sin tumme över hans kind för att torka bort en tår.
’’Är vi okej?’’ sa Sirius med darrande röst.
’’Vad menar du?’’
’’Är du och jag okej? Är allt bra mellan oss?’’
’’Varför skulle det inte vara?’’ sa Remus oförstående.
’’Snälla, bara säg att allt är bra. Säg att allt är bra. Säg att allt kommer bli bra igen.’’
Hans röst brast helt i sista meningen. Tårarna rann och hela han skakade. Remus undrade om han hade tillåtit sig själv att gråta över huvud taget efter vad som hade hänt, eller om han helt hade hållt ihop för James skull.
’’Men du’’, sa Remus. ’’Du, du, du. Det är klart att det är bra mellan oss. Och allting kommer bli bra, jag lovar.’’
Sirius svarade inte och Remus drog in honom i en till kram. Han ville fortsätta, säga exakt hur allting skulle bli bra; hur kriget snart skulle ta slut, hur de skulle ta examen från Hogwarts och flytta till ett eget ställe långt, långt bort. Hur James och Lily skulle bli ihop igen och Regulus komma till förståndet och söka sig tillbaka till sin bror. Men han kunde inte lova något, och han ville inte säga något som kanske inte skulle vara sant. Han ville inte svika Sirius.
’’Förlåt’’, sa Sirius. ’’Förlåt. Jag blev bara så rädd. Med James och Lily, och… ja. Jag blev så rädd.’’
’’Jag med’’, viskade Remus. ’’Jag med.’’
’’Jag älskar dig.’’
’’Jag älskar dig också. Du är iskall. Kom nu, så går vi in.’’

O.M.R.T!!!
Alltså jag gröt nästan av lycka för kapitlet kom upp och grät nästan över hur sorgligt det hela kapitlet var.
Älskade breven ♥
Men seriöst! Detta är den bästa fanfictionen i världen! Har längtat efter detta kapitel ♥

Såååååå fint♥♥♥♥♥♥ Bästa. Fanficen. Ever.