Flowers in the dark [PRS]

Hade det varit en dålig idé av Hayley att försiktigt gripa tag om den andres hand? Kanske, men det verkar inte som att det skrämmer bort honom. Förhoppningvis är det åtminstone någon tröst, så att hon inte gör det betydligt värre för dem alla. Dock verkar det som att Zihao kommer på andra tankar, lämnar det där seriösa samtalsämnet för att reta gallfeber på sin storebror. Rätt roligt ändå. Tänk om hon haft den sortens relation med Luke.. tvillingbrodern, det hade underlättat en hel del för henne om hon haft kontakt med sin bror. Istället får hon sitta och vara avundsjuk på de två Huaze bröderna. Det perfekta brödraskapet hon sett tillsammans med Joshua och Samuel. De kristallblå ögonen vilar på sin egna hand, som viftar fram och tillbaka framför nosen på de äldsta av dem.
”Det är också rätt gulligt,” påpekar hon med ett litet leende strykandes över de fylliga läpparna. Nu tycker hon inte att svartsjuka är gulligt helt generellt, men i små mängder och inte så giftigt brukar hon bli lite rörd faktiskt. Främst för att hon inte kan förstå hur någon så underbar som Yaosu skulle vilja ha någon som henne. När handen sedan blir fri, och ett lurvigt litet huvud dyker upp under huden på henne, känner hon sig genast lite bättre till mods. Försiktigt kliar hon honom bakom öronen, innan hon lägger sig tillrätta i sängen. Därefter kan hon dra den stora lurvbollen intill sig. Lite svårt med tanke på vikten och hur svag hon egentligen är, men det går. Och det är helt klart värt det. Med samma lilla leende gömmer hon ansiktet i pälsen på den tre år äldre, och sluter ögonlocken ett slag. Det känns bara mycket mer hemtrevligt på det sättet.

I Yaosus ögon var svartsjuka aldrig en bra egenskap, varesig det var han själv som var det eller någon annan. Det var en såndär grej som snabbt kunde bli extremt giftig och ta död på i princip vad som helst. Men i det här fallet kunde han inte direkt säga att han var svartsjuk på riktigt, utan mer på skoj. Halvt på skoj i alla fall, om han skulle vara helt ärlig.
”Du tycker verkligen att de absolut skummaste grejerna är söta och gulliga”, påpekade Zihao och himlade lätt med ögonen, innan han slängde benen över sängkanten och hävde sig upp på fötter. ”Nåja, jag tror jag tänker lämna er ifred..lycka till med det här att inte kunna hålla en konversation”, fortsatte han och lipade mot de andra två, för att sedan försvinna ut genom dörröppningen.
Under några korta sekunders tid, sneglade Yaosu efter den yngre. Gud, ibland visste han verkligen inte vart han skulle ta vägen när det kom till nittonåringen. Måttligt jobbigt faktiskt. Han skakade långsamt på huvudet och vände istället de gyllene ögonen mot Hayley, där de utan svårigheter fäste sig. Nåväl, hon var åtminstone van vid allt det här - alltså all päls och blöta kyssar. Förhoppningsvis tillät det henne att känna sig mer bekväm i sällskapet, vilket hon också verkade göra. Annars hade hon väl ändå inte dragit honom intill sig på det där sättet och begravt ansiktet bland allt fluff? Nej, inte om hon hade något vett i skallen, vilket den äldre visste att hon hade gott om. Inte alltid, men för det mesta.
Tjugoettåringen snurrade runt ett halvt varv så att han kunde betrakta henne på närmare håll, och även börja peta på de rosiga kinderna med nosen. Chokladpuddingen verkade ha gjort gott, även om hon fortfarande hade ungefär hälften kvar. Det behövde minsann ätas upp, precis på samma sätt som hon absolut behövde dricka upp det varma teet. Och därmed började knorrandet, klagande och utdraget.

Okej, nu verkade det inte riktigt som att Hayley gjorde sig förstådd av den ett år äldre. Händer rätt ofta, hon har verkligen ingen gåva när det kommer till ordval. Hur som helst är det ingenting som förvånar henne. Svartsjuka finner hon giftigt till mestadels, men när det gäller så här dumma saker kan hon finna det aningen gulligt. Kanske det är för att hon fortfarande inte kan greppa faktumet att någon skulle gilla henne, att få det bekräftat är där med en lättnad för henne. Detta kan hon däremot inte dela med sig av, samtalsämnet skulle bli betydligt mörkare än vad den nu är väldigt snabbt. Grundpoängen är att hon behöver de där bekräftelserna ibland, och när det gäller såna händelser som nu, det vill säga att Yaosus lillebror bara hållit henne i handen, kan hon inte se hur det skadar. Det hela hade varit mer som ett skämt om något, antagligen är det därför hon ser så lätt på det hela. Svartsjuka kan vara en riktigt vidrig känsla, och giftigt för ett förhållande, men ja.. så är det väl helt enkelt när man aldrig känt sig eftertraktad känslomässigt. Åtminstone för henne. Den artonåriga flickan bestämmer sig för att hålla tyst och inte förklara varför hon tycker som hon tycker, det skulle ändå inte leda till någonting bra. Istället följer hon den mellersta av de tre när han rör sig ut ur rummet, för att sedan rikta sin uppmärksamhet till lurvbollen bredvid sig. De kristallblå ögonen betraktar det gulliga ansiktet framför sig, ett leende sipprar upp över läpparna när han börjar peta på ena kinden med sin lilla nos.
”Åh, du är så himla gullig,” viskar hon och lämnar en puss på hans hjässa. Ja, bedårande är han alltid. Både i sin nuvarande form och som människa. Alltid lika gullig och fin. Lite mindre gullig blir han dock när det där gnällandet påbörjas. Det får ögonbrynen att rynka ihop sig samtidigt som hon glider bort en aning. Det är ju högljutt. Hon förstår däremot vad det är han vill ha sagt. Hah, de kan visst hålla en konversation, bara en liten udda sådan. ”Jag ska äta, tror du verkligen att jag skulle slänga resten av chokladpuddingen? Aldrig,” med de orden drar hon brickan intill sig igen, medan hennes andra hand ligger placerad över öronen på Yaosu.

Mycket hade hänt under den senaste månaden. För det första hade Yaosu fått tillbaka sitt halsband, som de i slutändan varit tvungna att skicka hela vägen till hemstaden i Kina för att laga. Därefter hade saker och ting nästan lyckats återgå till det vanliga, åtminstone för närmare två veckors tid. Allting hade varit så lugnt och härligt - de hade planerat en resa upp till stugan i norr, pratat om att kanske ta en sväng förbi Hayleys hemstad efter att lilla flickan äntligen kommit..vilket hon i slutändan aldrig gjorde.
Tjugoettåringen hade aldrig varit en person som rökte, men dagen till ära gjorde han det. Hayley hade legat i koma i närmare en vecka vid det laget, två veckor efter att olyckan inträffat. Det hade varit en helt vanlig vårdag, sådär härligt med blå himmel och skinande sol. De hade varit ute på en promenad med Chuchu i parken, rört sig längsmed en dold liten stig vid vattenbrynet. Kniven och våldet hade kommit från ingenstans. Pang. Han hade inte ens insett vad det var som egentligen skett förrän det var försent.
Röken slingrade sig nerför luftstrupen på Yaosu och in i de värkande lungorna. Det var äckligt, riktigt äckligt. Även om det bara var inbillning, kunde han riktigt känna hur den där tjärliknande substansen byggdes upp därinne. Men det var okej, för han förtjänade det. Hade et inte varit för honom hade Hayley aldrig blivit knivhuggen och den lilla flickan skulle därmed aldrig behövt missta sitt liv. Ett liv som inte ens hunnit börja. Fan. Återigen drog han in röken med en grimas strykandes över ansiktet, innan han fimpade cigarretten i ett askfat och lämnade den att pyra i sin ensamhet. Han fiskade upp en påse med tuggummi ur en av fickorna och stoppade ett av den i munnen. Tugga, tugga, tugga. Det skulle inte få bort lukten helt, men en gnutta i alla fall.

Den tre år yngre flickan hade ett eget rum, där stora glasfönster vätte in. De ville väl ha extra koll på henne, med tanke på att knivskadad varit livshotande. Enligt läkarna hade hon undkommit döden med ett hårsmån. Blodet hade varit överallt, forsat likt ett vattenfall. Det hade sett väldigt annorlunda ut i jämförelse med hur hon såg ut nu, där hon låg i sjukhussängen med ögonlocken stängda. Hade Yaosu inte vetat bättre hade han nog trott att hon faktiskt var död. Huden var ljus och läpparna bleka, men det underligaste var nog faktumet att magen i princip var helt väck. Bullen fanns inte längre, och det fick henne att se ännu mindre ut.

Först hade medvetandet varit helt väck, den artonåriga flickan hade inte kunnat uppfatta någonting alls om vad som pågick runt henne. Nej, det var som en djup drömlös sömn. Detta varade i flera dagar, nästan en vecka. Däremot blev medvetslösheten mer ytlig, och hon kunde ta in en del uttryck. Det är absolut på förbättringsvägen. Sjätte dagen hade känseln sakta men säkert kommit tillbaka, hon kunde känna när Yaosu eller Joshua höll henne om handen. Kramade sådär hårt, betryggande. Det hade verkligen varit jobbigt att inte kunna yttra sig när de pratade, hon ville berätta för dem själv att det var på bättringsvägen. Dock är det inte förrän den åttonde dagen som ögonlocken sakta men säkert slås upp. Det tar ett flertal försök, de känns så tunga. Det är en belastning bara det. Men hon får upp dem, och ljuset från fönsterna tränger irriterande igenom. Blåmärkena över ögonen gör det hela ännu värre, det dunkande huvudet likaså. Helvete, all smärta nästan kväver henne. Ansiktet, huvudet, armarna, benen.. men allra mest magen. Blicken glider över rummet, där just nu bara hon och en till skepnad befinner sig. Den stannar där på honom.
”Hej..” Rösten är darrande, rösten stannar upp ett flertal gånger och Hayley behöver börja om. Inte så trevligt för den stackars halsen, men något behöver hon åtminstone få ut sig. Även om ett hej kanske inte är det bästa alternativet. Men men. Men det känns fel, något känns väldigt fel. Kroppen känns mindre, lättare än den varit innan trots smärtan. Hon tvingar upp ena armen, låter fingrarna glida över tyget på täcket. Där bullen borde vara. Det tar inte lång tid alls för henne att gripas av panik. Magen är platt, liten, så som den varit för flera månader sedan. Utan att hon riktigt märkt det själv har ögonen blivit alldeles fyllda till bredden av tårar, och kort där efter börjar de trilla ner över kinderna. En efter en. ”V-vart är hon?” Än en gång tar det oerhört mycket på krafterna för henne att få ut orden, men ignorera faktumet kan hon helt klart inte göra.

Åtta dagar, hundranittiotvå timmar, utan att få höra hennes röst eller möta de där underbart blåa ögonen. Det var hundranittiotvå timmar ingen av dem någonsin skulle få tillbaka, en tid som runnit ut i tomhet. Tjugoettåringen hade slagit sig ner på pallen vid sidan av sängen, där en av de stora händerna klamrade sig fast vid en av de respektive mindre. Sådär hade han suttit dag ut och dag in, med undantag när han behövde ta sig en nypa frisk luft eller besöka toaletten.
Yaosu vilade stirrade blankt på det vackra ansiktet. Ja, det var vackert trots de stora blåtirorna runt ögonen, trots de bleka läpparna och alla små rispor. Han brydde sig verkligen inte ett skvatt. Däremot brydde han sig en hel del när Hayley började visa tecken på att hon så sakteliga kvicknade till. Ögonlocken öppnades och händerna rörde sig över täcket, smått men ändå märkbart. Gud, hade han råkat slumra till eller höll hon verkligen på att vakna? Glädjen var svällande, precis som skulden och oron. Och inte växte sig den sistnämnda mindre när hon började fråga vart den lilla flickan höll hus. Då bildades istället en gigantisk klump i halsen på den äldre, som genast vände bort blicken och knep ihop läpparna. Vad skulle han svara på det där? Ljuga kunde han naturligtvis inte göra, men hur skulle han uttrycka det?
Tystnaden växte sig tjockare för varje sekund som passerade. Tick tack, tick tack. Att klockans visare tickade på liknande sätt gjorde ingenting bättre alls. Tjugoettåringen reste sig upp från pallen och satte sig på sängkanten istället, för att varsamt börja stryka bort tårarna som strök sig över de bleka kinderna.
”Förlåt”, viskade han tillslut, halvt kvävt. ”Barnet..hon..” Yaosu tystnade och lät händerna glida ner mot de smala axlarna istället, där de placerade sig på vardera sida. ”Hon klarade sig inte..jag är så otroligt ledsen, Hayley”, fortsatte han och snörvlade tyst till. Det var ju hans fel, eller hur? Ingen av dem kunde bortse från det, och troligen skulle den yngre flickan aldrig förlåta honom. Men det var okej, helt okej. Han kunde inte direkt säga någonting om saken då han själv insåg hur det stod till. Vilket jävla kräk han var, precis lika rutten som sin käre far, om inte ännu värre.

Under en stund lägger Hayley inte särskilt stor eftertanke på tystnaden som kommer efter hennes ställda fråga. Hon förväntar sig helt enkelt att läkarna gjort ett kejsarsnitt, hon var ju trots allt väldigt nära tiden flickan skulle komma ut. Men tja.. hon inser snabbt att så inte är fallet. Tystnaden är hemsk, det får hårstråna att ställa sig upp över armarna och huden att knottra sig. De trötta, tunga ögonen blir dubbelt så stora, precis som de tjocka tårarna som fortsätter att rinna ner över de rosiga, mörbultade kinderna. Hon kan inte fokusera på det positiva, att hon får se den tre år äldre.. nej, det finns ingen tid för det, ångern och skuldkänslorna börjar bubbla upp. Blicken glider ner mot de större händerna, som innan hållit i hennes egna men som nu glidit upp mot hennes axlar. Den artonåriga flickan tvingar sig själv att svälja hårt, för att kunna få ta in några andetag. Det känns som att hjärtat sjunker, precis som axlarna. Orden Yaosu får ut sig gör ingenting lättare.
”Jag vet inte ens..” Hon stannar upp mitt i meningen, rösten alldeles hes och rispig. Tårarna gör det inte lättare, klumpen i halsen gör det inkapabelt att prata. Hon måste harkla sig, och även om armarna gör ont så fort hon rör på dem, tvingar hon upp händerna till ansiktet för att stryka bort tårarna. Svårt med tanke på att hon inte kan sluta gråta. De fortsätter bara att rinna. Konstant. ”Varför skulle någon göra så?” Det är väl en bra fråga? Det är inte särskilt vardagligt att någon kommer fram och knivhugger en, för att sedan brutalt misshandla. Visst händer det ibland i New York, men det brukar finnas någon anledning.. hur mycket hon än försöker kan hon inte förstå hur någon skulle göra så. Halvt desperat drar hon till sig den äldres händer, kramar om dem hårt samtidigt som hon snyftar till. Hur kunde hon låta det hända? Om hon bara fått bebisen en vecka innan, eller bara en dag innan.. det hade varit okej om det bara varit hon, men att den lilla flickan blivit av med sitt liv.. nej, det går inte att acceptera.

Klumpen i halsen blev med ens ännu större. Ja, varför skulle någon göra så? Vad var anledningen bakom det hela? Tjugoettåringen vek undan med blicken och stirrade mot ett av fönsterna som vätte ut mot innergården. Den lilla trädgården hade slagit ut i blom och fåglarna sjöng där de satt i sina trän. Egentligen var det en ganska rogivande syn, även om ro var ungefär det sista Yaosu kände för stunden. Skulle han säga sanningen? Nej, det var inte rätt tillfälle, alldeles för tidigt.
”Jag vet inte”, svarade han därmed slutligen och vände tillbaka de mörka ögonen mot den yngre flickan. ”Vissa människor är helt enkelt ute efter att göra andra illa, beröva dem på saker som de aldrig själva haft”, fortsatte han tyst och blinkade bort tårarna, som absolut ville tränga sig fram. När Hayley grät, ville den äldre också bra gärna börja storböla och just därför var det väldigt svårt att hålla tårkanalerna stängda. Men bara för att det var svårt betydde det inte att det inte gick, för det gjorde det minsann. Lyckligtvis hade han alltid varit hyfsad på att hålla sig själv samland inför andra, så nu var det bara att plocka fram den egenskapen. Hon behövde liksom inte få reda på någonting av allt det där andra nu. Sekunden hon fick det, skulle han väl förmodligen vara död i hennes vackra ögon. Vad skulle han ens göra då? Falla isär? Med största sannolikhet, tyvärr.
”Men du klarade dig, Hayley..du är okej”, viskade Yaosu och kramade tillbaka om de mindre händerna, med ett ytterst blekt leende strykandes över läpparna. ”Och de som anföll dig är inte det”, mumlade han därefter ännu tystare och kände hur ögonen mörknade. Det var väl bara en tidsfråga innan han själv åkte in bakom lås och bom. Men tills dess tänkte han minsann inte lämna artonåringens sida, precis som han inte gjort under den senaste veckan.
”Vill du ha någonting? Vatten? Te? Jag vet inte om de vill att du ska äta ännu, men jag kan gå och fråga om du vill ha någonting.”

Svaret får Hayleys ögonbryn att rynka ihop sig. Lite förbryllad? Jodå. Nu förstår hon svaret hon fått, egentligen borde hon lyssna på det.. men jösses, hon kan inte greppa tag om det, hon kan inte gå med på det. Att folk faktiskt gör något sådant mot en främling, utan någon som helst bakgrund. Nu är det inte acceptabelt att göra liknande i något fall överhuvudtaget, men hon har bara väldigt svårt att förstå sig på det hela. Vilket kanske kan finnas aningen underligt, hon har varit med om händelser där en person skadat henne hemskt mycket. Både fysiskt och psykiskt. Men av någon anledning kan våldtäkterna inte jämföra sig med det här, att ta död på ett litet barn fortfarande inne i magen. Hon stirrar ner på sina händer som krampaktigt håller om den äldres respektive. Hon behöver öppna munnen för att kunna ta andetag, klumpen i bröstkorgen växer till sig mer och mer. Nästan så att hon börjar hyperventilera. I och med att tårarna fortfarande rinner behöver hon släppa taget om Yaosus större händer för att stryka bort dem. De verkar inte vilja sluta, och uppenbarligen har hon inte riktigt någon kontroll på det. I vanliga fall brukar det gå, men tja, det som hänt nu har hon aldrig varit med om innan.. så hon har ingen som helst koll på hur hennes kropp kommer reagera. Tårkanalerna verkar inte vara på hennes sida dock. Tillslut tvingar hon upp blicken mot den andre. Okej? Det är en stor överskattning, hon är långt ifrån okej. Kroppen värker likt förbannat och psyket är än mer skadat. Men jo, hon hade klarat sig.
”Hellre att hon klarat sig än jag,” viskar hon med en djup suck. Den artonåriga flickan sjunker ner mot kudden samtidigt som händerna än en gång greppar tag om den andres. Hon gnager sig i den ärrade underläppen, det gör ont men hon kan inte sluta. Nu är det inte bara hon som har misshandlat den. ”Vad menar du med att de inte är det?” Det kanske är en dum fråga, men hon vill veta. Hon kommer inte ihåg mycket, minnet från minutrarna innan och under har hon tvingat bort. Hayley drar upp hans händer och lämnar små pussar över dem. Hon har saknat honom. Nu har hon varit medvetslös och inte riktigt funderat mycket av det, men hon känner ändå saknad. När nästa fråga däremot kommer rynkar hon på näsan och skakar på huvudet. Kroppen har vid det här laget börjar darra likt ett asplöv, vilket inte direkt gör det bättre för såren. Varken dricka eller att äta känns lönt för närvarande.
”Nej tack, jag vill inte ha något.”

”Det här kommer att låta okänsligt och dumt men..jag tycker inte det”, svarade den äldre långsamt och betraktade Hayley med ögonbrynen dragna samman. Att hon ens tänkte så fick honom bara att må ännu sämre över det hela. Helvete, han hade verkligen screwed up, eller hur? Yaosu hade dragit in henne i en värld som var allt annat än säker när det var säkerhet som hon egentligen behövde mest av allt. Naturligtvis hade han försökt hindra någonting dåligt från att hända, i allra största lån, men det hade tydligen inte varit tillräckligt. Uppenbarligen.
”Jag är självisk, precis som de flesta människor är rent naturligt sett”, fortsatte tjugoettåringen så småningom och log ner mot kyssarna när hon började lämna en hel drös över de magra händerna. ”Det jag försöker säga är..att jag inte skulle kunna leva utan dig.” Han rätade lätt på sig och drog några fingrar genom håret, frustrerad över sina egna tankegångar. Jo, han var verkligen självisk, så självisk någon kunde bli. Och vad skulle han nu komma med för bortförklaring när det kom till det där andra? Att han skickat brottslingarna till andra sidan jordklotet där de nu bodde i varsin lyxvilla vid havet? Knappast.
”Glöm att jag sa någonting”, sade Yaosu och strök hastigt bort ytterligare några tårar från den yngre flickans kinder. Därefter fiskade han upp mobilen från en av byxfickorna och letade upp Joshuas kontakt, bara för att skicka iväg ett kort sms. Om han kände Hayley rätt ville hon säkert att den bäste vännen skulle vara närvarande. Speciellt eftersom Yaosu själv inte var bra alls på att hantera situationer som dessa. Hon darrade liksom, och han hade ingen aning om det var av sorg eller för att hon frös. Kanske både och?
Den äldre stoppade undan mobilen igen och lade sig ner bredvid Hayley, istället för att sätta sig på sängkanten. Därefter slingrade han försiktigt armarna om henne, efter att ha krupit in under täcket. Bara doften fick honom genast att känna sig hemma, som om de aldrig varit ifrån varandra.
”Jag älskar dig så otroligt mycket..”