[PRS] LadyGhoost & yehet

"Jag tycker definitivt att du ska stanna, länge." Medger Jae med ett glatt litet leende. Det var länge sedan han log så. Sedan fadern försvann blev det allt mer sällan. "Om det är något du vill, såklart." För Jae är det inte en omöjlig tanke, att hålla sin relation med Uta lång.. dock talar mycket emot dem, arbetet, deras olikheter, släkthistoria. Men så här långt har de klarat sig, så kanske det omöjliga går? För några veckor sedan hade Har aldrig trött att han skulle finna någon överhuvudtaget. Vilket han gjort.

Det känns bra, men skrämmande. Inte på skrämmande som i att han är i fara, nej.. Utan mer att hela situationen är så främmande och ny att det blir läskigt. För Har vet inte hur han ska bete sig. Uta får honom att känna sig säker som att han kan se på honom utan att vilja göra.. Ja, som alla andra. Inte skada honom. Med stjärnorna ovanför deras huvuden, romantiskt. Det brukar Har oftast inte bry sig om.. Men nu, nu gör han det.

"I can imagine you would like that" Uta skrattar lätt medan han möter den andres blick. Han hade inget emot att stanna vid den andres sida så länge det fungerade och Jae ville. Det fanns saker som skulle göra det svårare för dem, men Uta var villig att se bortom dem, försöka få det att fungera, trotts dessa komplikationer. "Hade inte varit här ifall jag inte ville stanna"
Det var sant. Det här var inget Uta skulle ha gjort ifall han inte såg en chans till att de skulle fungera. Han gav sällan människor tid till att lära känna honom, eller han dem. Men med Jae var det annorlunda, han ville ge den andre så mycket tid han kunde.

Uta lyfter blicken, möter Jae's blick och ger honom ett lugnt leende.
"Let me know if you wish to stop" han visste inte vad den andre ansåg var okej, vad som kanske skulle frambringa oönskade minnen, något Uta inte ville göra. Han visste inte heller hur långt den andra var villig att gå, och för en gångs skull ville Uta veta det. Han brydde sig förvisso att hans kunder skulle få vad de betalade för, men här var det annorlunda, han ville att Jae skulle få så mycket mer, att de andre mannen skulle uppskatta det, inte koppla det till alla andra tillfällen han varit med om.

"Bra.." säger Jae, glad att Uta inte dykt upp endast för att han tyckt synd om den yngre ledaren. Även om nu han gjort klart för tjugofemåringen att det i självaste verket inte är så, så kan han inte undgå att fundera om saker varit annorlunda om Uta inte haft medlidande för honom. Då skulle de nog inte sitta där de gör nu, och de skulle nog inte ha fått de känslor se nu har för varandra.

Han är tacksam över att den andre frågar, bortsett från Denis och någon enstaka man har nästintill ingen konstaterat det. Kanske det är för att han själv inte riktigt tvingar dem, men även för att de inte brytt sig tillräckligt. Som sagt, i Utas ögon må han vara en medmänniska, men i andras är han en leksak. Och Har är faktiskt fullkomligt okej med det.
"Mm, men det vill jag inte." Försäkrar Jae och kupar den äldres ena kind och för deras läppar samman än en gång.

Uta kunde inte hindra sig själv ifrån att le när den andre inte önskade avbryta det hela. Han var osäker på vart de skulle sluta, eller ens var på väg, även om tankarna styrdes åt ett specifikt håll. Uta mötte den andres läppar, pressade sina hårdare emot Jae's innan han försiktigt lät sin tunga vandra in i den andres mun. Så länge den andre inte hindrade honom eller fann det obehagligt hade Uta bestämt sig för att utforska så mycket han kunde av den andres kropp. Förvisso försiktigt, och hela tiden sökandes efter tillåtelse, vilket han hoppades Jae skulle ge honom för att han önskade det, inte för att han bestraffade sig själv, och lät Uta göra vad han ville. Uta tvivlade dock på det, särskilt då Jae fått chansen att hindra honom, men också för att Uta inte hade låtit sig själv gå så långt ifall han märkte minsta motstånd ifrån den andra. Han visste inte hur duktig Jae var på att dölja sådant, men Uta hoppades att han skulle uppfatta även de minsta signaler, något han var ytterst bra på, då han inte ville vara delaktig i något Jae var ovillig att göra. Förvisso tvivlade inte Uta på att han skulle kunna få Jae att njuta även om han inte ville, men det var inte vad Uta önskade att göra. Han ville inte att Jae skulle se tillbaka på något av deras möten, ångra att de möttes, rörde varandra, att han låtit Uta hålla på. Han önskade inte att Jae skulle avsky sig själv efter att han varit nära honom. Långsamt låter Uta sina händer vandra in under Jae's tröja medan han pressar fördjupar kyssen.

Jösses.. Precis som alltid i Utas sällskap känner han sig osäker och otillräcklig. Nu är det tyvärr ännu mer än innan. Jae har låtit sig bli rörd av alla män och kvinnor som velat ha honom. Han är äcklig. Förstörd, ovärd. Jae trycker bort dessa tankar, han vet ju att Uta vill få dem att försvinna. Att Jae ska må bra, sluta klacka ner på sig själv. Bort dumma tankar, bort. De ska inte få förstöra den här stunden med den äldre ledaren. Fan nej. Med fingrarna nedgrävda i tjugosjuåringens mörka, långa lockar medan läpparna säras på sig och välkomnar den varma tungan. Hjärtat dunkar hårt, bedövande hårt. Det känns annorlunda, och för engångsskull känner han sig trygg, och sedd. Lyssnad på. En nöjd, lätt suck lämnar hans mun som är pressad mot Utas. Dock känner han sig aningen osäker när den andres hand stryker sig över huden, under hans tröja. Huden knottrar till sig. Och det är det det slår honom, han kommer bli sedd av Uta, alla sår, ärr.. Jae kniper ihop ögonlocken medan läpparna smidigt rör sig mot Utas, hur kommer han reagera? Han kanske inte lägger märke till det? Åh Jae, din naiva lilla barnunge.

Uta känner Jae's reaktion under sina bleka fingrar, samtidigt som den andra suckar nöjt och Uta kan inte hindra sig själv ifrån att vara nöjd, innan han blev en aning osäker. Han hoppades att Jae uppskattade det innerligt, inte gav honom den reaktion han trodde Uta ville ha. Förvisso var det omöjligt att framkalla gåshud på beställning, men den andre mannen kunde få det av andra orsaker. Uta visste hur enkelt det var att fejka tillfredställelse, ett stön där, en suck, rätt rörelse, han var van att göra det, få sina kunder att tro att de var så duktiga som de ville tro. Förvisso behövde Uta inte tvivla på sin egna förmåga, men han var osäker på ifall Jae ville det, eller endast lät sig hållas och låta Uta göra som han ville. På grund av mannens förflutna gjorde det Uta osäker och det blev svårare för honom att veta hur han skulle hantera situationen.
Uta ser hur Jae's stängda ögonlock och hindrar sin rörelse, placerar en av sina händer över hans kind, samtidigt som han avslutar deras kyss.
"Jae" säger han lågt får den andre att möta hans blick och ger honom ett svagt leende. "Is everything alright?"
Uta stryker honom lätt över kinden, ger honom en ömhet som Uta inte givit någon annan.
"Is there something you wish to talk about?" Kanske var det något som Jae inte uppskattade, eller kände någon form av obehag runt, något Uta gärna ville veta, istället för att fortsätta och göra situationen obehaglig för den andre.

Så Jae hade varit lite för uppenbar? Kanske det är för det bästa.. att prata med Uta om det, de har ju redan konstaterat att kommunikation är en av se viktigaste huvudpelarna i ett förhållande. Och om Jae bara håller tyst hela tiden kommer det aldrig att fungera. Han slår upp ögonlocken och möter den äldres blick, så varm och ickedömande. När han knipt ihop ögonlocken eller något annat som tytt på obehag runt andra hade de bara ignorerat det. Och precis som han trott är Uta helt annorlunda från alla andra.. usch vad läskigt. De mörka chokladbruna ögonen glider från den andres ögon, till hans beroendeframkallande läppar.
"Nej, inte egentligen," viskar han och lutar sin panna mot hans, bara för att gnaga sig i underläppen. "Jag är bara orolig över hur du ska reagera, jag misstycker verkligen inte ska du veta."

Uta gav den andre a gentle kiss, before he sat up.
"Det finns inget att oroa sig över" började han, vilken reaktion han än skulle ha så var det ingen dömande förskräckt reaktion, det var han medveten om. Förvisso kunde han inte förutse sin egna reaktion, men han hade varit i tillräckligt många liknande situationer för att inte längre bli överraskad. "Men om du oroar dig över reaktionen kan vi ta det långsamt, och prata oss igenom det. Det har ingen betydelse för mig, så länge du känner dig trygg och bekväm"
Uta böjde sig fram och kysste den andre igen, för att visa honom att det verkligen inte gjorde honom något.
"Får det dig att känna dig bekvämare så får du ta kontrollen och jag följer dig" Uta visste inte vad Jae föredrog, normalt föredrog Uta att ha kontrollen, men kanske skulle Jae vara mer bekväm om han fick bestämma med tanke på vad människor gjort mot honom innan.

Prata igenom det? Jae skakar på huvudet, kanske det skulle göra det lättare, men just nu tror han verkligen inte det. Det skulle bara göra det jobbigare. Nej, han måste se situationen som ett plåster, riva bort det snabbt och få smärtan att gå över. Det låter som det bästa alternativet i Jaes ögon. Han har liksom aldrig lagt bekymmer till det förut, brytt sig om folk sett hans djupa sår eller ärr, de flesta han varit med vill ändå göra egna. Tävla om vem som kan göra störst, fulast.
"Nejdå, det är okej," försäkrar tjugofemåringen och besvarar den lilla kyssen som Uta placerar på de fylliga, rosa läpparna. "Jag känner mig trygg och bekväm med dig, nästan alltid gjort. " han drar den äldre in i en djup kyss, innan han stryker fingrarna över de tatuerade axlarna. "Jag vill bara inte att du ska bli avskräckt, eller orolig."

Uta kunde inte hindra sig själv ifrån att skratta, inte ett helt genuint skratt när Jae sa att han kände sig trygg med honom, innan han skakade på huvudet.
"Du är nog en av de få som gör det" sa han ärligt. Förvisso var hans kunder inte rädda när de var med honom, men han tvivlade på att de kände sig helt trygga, mestadels på grund av ryktena runt honom. Men han gillade att höra att den andra mannen kände sig trygg runt honom. "Tack"
Uta mötte den andres blick med ett lugnt leende.
"Det krävs mycket för att jag skall bli avskräckt, inte ens säker på vad som skulle krävas för det" sa han uppriktigt. Det kändes som om det inte fanns något han inte sett. Såvida den andra inte hade någon underlig mutation, så som ett extra huvud på magen så tvivlade Uta på att han behövde oroa sig. "Orolig kan jag inte lova att jag inte blir, men det är för att jag bryr mig om dig"
Uta log åter igen, hoppandes hans ord skulle göra den andra mannen lugnare, innan han åter placerade sina händer på Jae's tröja.
"Vill du ta av den själv, eller skall jag ta av den?" frågade han, undrandes vad som skulle kännas tryggast för den andre.