[PRS] Step brothers

Edward hade sagt det som skämt, ett gulligt litet skämt som den andre skulle protestera emot. Han hade nämligen inte förväntat sig att Derek, attraktiva, självsäkra Derek skulle gå med på att den mindre är sötare. Visserligen finns det två olika typer när det kommer till att se bra ut, sjukt jävla snygg, attraktiv, eller söt och vacker. Derek är en fantastisk blandning mellan de två olika delarna, medan Edward tyvärr håller sig mer åt det andra alternativet.
"Det skulle jag aldrig göra!" Påpekar sjuttonåringen, låtsas bli förolämpad av kommentaren. Klart som fan att han kommer hålla Dereks ord emot honom, han är faktiskt en mer mänsklig version av Sherlock. En rodnad stiger över kinderna bär den jämnårige drar ner honom mot den bara bröstkorgen. Utan att protestera vilar Edward sitt öra mot den vänstra halvan, lyssnar på de livliga hjärtslagen. De små fingrarna börjar göra små mönster över den bara huden, över Dereks biceps. "Du är väldigt underbar.. Vet du det?" Kanske han borde få det att låta som ett skämt, men det går inte. Ironin är som bortblåst, och orden är råa, genuina.

Derek småskrattar åt Eddies svar. Båda två vet att det kommer hända och Eddie kommer sitta på de orden som de vore en tron.
"Det får vi väl se", svarar han istället. Sedan reagerar Dereks kropp på Eddies beröring och han stänger ögonen. Med ett litet leende flätar han in sin hand i Eddies mörka, silkeslena lockar.
"Du är rätt jävla underbar du med, Edward", svarar han. Han känner hur kinderna blir heta och han ser ner på Eddie mellan ögonfransarna, undrar vad han tänker, för Derek menar det han säger.
"Du sjunger väl?" frågar han den andre efter ett tag. Innan Eddie hinner svara fortsätter han. "Kan du snälla sjunga för mig? Jag gör vad som helst."

Jösses vad Edward trivs, där och då i den jämnåriges famn. Det är en ny, främmande känsla som blivit allt mer vanlig och återkommande i kontakt med Derek. Aldrig har det känts så i någons famn, inte vännernas och inte de listor med människor han varit med. Det är som att Derek, där Derek är hör han hemma. En sån jävla tröstande, fin och säkrande känsla. Ögonen granskar Dereks ansiktsuttryck, låter ett leende smyga fram över de juligt röda läpparna när den andre sluter sina ögonlock. Hjärtat dunkar av komplimangen och den försiktiga beröringen i de mörka lockarna. Edward sluter sina egna ögonlock och lämnar en puss på Dereks bröstkorg medan fingrarna rör sig mot huden som knottrar sig under täcket.
"Jag kan gärna sjunga för dig, men du får inte kolla på mig." Mycket riktigt, Edward blir blyg. "Vad vill du höra för något?"

Derek skrattar till, och vibrationerna studsar genom hans bröstkorg och mot Eddies kind. Han kikar ner på Eddie igen, och de mörka, ändlösa ögonen stirrar tillbaks på honom.
"Sjung vad som helst, jag ska försöka att inte titta, jag lovar", uppmuntrar han de kortare, vars nästan porslinsvita kinder är svagt rosa.
Trots att Eddies ögon är fäst på hans ansikte finner han ingen skam i att låta hans blick fritt betrakta Eddie, hans delikata proportioner som formar det vackra ansiktet, hur mörka, silkeslena håret lockar sig, de långa, svarta ögonfransarna, de något runda babykinderna. Eddies hy är felfri och Dereks slutsats är att han ser ut som en ängel.

Ögonen är som fast klistrade i Dereks blåa, djupa vråer. Skrattet låter så vackert, så häpnadsväckande. Hur kan ett skratt få Edward att känna sig så hopplös? Han skulle inte ha något emot att lyssna på det dag in och dag ut.. inte alls.
"Okej," viskar han svagt medan han försiktigt fångar upp den jämnåriges hand i sin, flätar ihop fingrarna med varandra. Varje liten del av de två turturduvorna är som gjorda för varandra, som pusselbitar. Noggrant smidda, som att universum planerat det. "At the end of a long tiring day, I convince myself and my heart full of sighs that today, tomorrow, I get up again... surviving another day . Vague hopes, and dry laughter, they change as time passes. But the pain, the "wounds".. they don't go away. "

Efterklangen av Eddies mjuka röst får Derek att bli helt torr i munnen och han måste svälja några gånger för att finna sin röst.
"Dovete essere un angelo, una musa", mumlar han sedan, avfyrar ett strålande leende åt Edwards håll, stryker hans porslinskind.
"Du är fantastiskt duktig", suckar han, ser på Eddie med en blick av beundran. "Jag kan tänka mig att vänja mig vid privatkonserter men varför har du inte satsat på musiken? Du är helt otroligt begåvad, Edward", fortsätter Derek. Det förbryllar honom verkligen, hur Eddie inte velat satsa på sången när rösten som lämnat läpparna varit så änglalik och genuin. Visst, Edward var extremt intelligent och klipsk och som gjord för att bli advokat, men ändå.

Edward vänder lite på huvudet för att kunna se upp mot den längre sjuttonåringen, lämnar en puss på hans kind.
"Vad betyder det?" Frågar han medan en rodnad stiger över se redan rosiga kinderna. "Tack.." Han har sjungit för andra som han varit med, men Dereks åsikt är av någon anledning så mycket viktigare.. Kanske pågrund av kärleken han känner för honom. "Pappa förväntar sig att jag ska bli advokat, och det är intressant, även om jag gillar musiken mer.. plus skulle jag inte tjäna något på det."

Derek skrattar till - eller, skratta kanske är fel ord att använda. Han fnittrar till som en kär skolflicka i varje highschoolserie någonsin, med rodnande kinder, flackande blick och fladdrande ögonfransar. Ena handen för han generat över munnen.
"Dom som vet dom vet", får han fram tillslut, sticker ut tungspetsen så den rör vid Eddies gulliga näsa. "Och biljetterna hade tagit slut på färre sekunder än Harry Styles Live On Tour försvann, om du satsar på det. Fast å andra sidan kanske du bara vill uppträda på karaokebarer i framtiden", Derek skrattar till, men ansiktsuttrycket faller tillbaka i det mer seriösa direkt. "Seriöst, Eddie, du är så jävla begåvad. Vem som helst hade valt att höra dig sjunga på en sunkig bar om de vetat hur duktig du är än att lyssna på Harry Styles, en av de vackraste och mäktigaste männen som någonsin taigt ett steg på denna jord. "

Tungspetsen som Derek bestämt sig för att sticka ut får Eddies lilla näsa att rynka till. Han blinkar ett bar gånger medan de välplockade ögonbrynen åker högre och högre upp i pannan på honom. Tillslut kan han inte undgå att skratta till, han försöker att inte vara dömande.. men det är svårt. Visserligen har den där Harry en fin sångröst, men han hade aldrig trott att Derek var en av de personer som gillade den typen av musik.
"Vackraste och mäktigaste människan som tagit steg på denna jord?" upprepar han och höjer huvudet så att han kan se den jämnårige i ögonen. Han strör små pussar över hans ansikte. "Vad säger du då om Nelson Mandela? Martin Luther King? Alla Amerikanska presidenter brukar vara brutalt mäktiga. Winston Churchill? Sen finns det negativt mäktiga människor, typ Hitler och Stalin. De är en hel del mer mäktigare än Harry politiskt sätt. Sen när det kommer till musik har vi Elvis, Beatles, Michael Jackson, Stevie Wonder, Freddie Mercury, Bob Marley.." Edward trevar efter orden innan han stannar upp, han borde inte ta det så seriöst. Derek får ju gilla vem han vill, om han tycker att Harry Styles är den vackraste människan med den mäktigaste sångrösten som gått på jorden får han väl tycka det.. Kanske Eddie fann det nedvärderande, att den andre anser att en artist är vackrare. Väldigt töntigt, i såna fall. "Jag har nämligen ingen chans att bli lika stora som de artisterna, eller mäktiga för den delen."

"Ja, de finns ju också, såklart", muttrar Derek. "Men jag tror knappast alla av de du räknat upp hade .." Han harklar till sig. "Jag avslutar inte den meningen. Inte en chans. Non. Nope. Nada. " Han skakar på huvudet så gott det går, som om han försöker få bort rodnaden på kinderna. "Jag kan däremot medge att Freddie, ja, Queen, tar hela pallplatsen för allt detdär andra förutom att de inte är särskilt vackra. " Derek skrattar till, mer åt sig själv. "Och du behöver inte oroa dig, Eddie, du är ändå bäst. Och det har du ju visst. Fast alltså, att bli advokat kanske inte ger din artistdröm en rivstart, eller vad säger du? Jag kan sponsra dig. Med kärlek." Derek rodnar och skrattar igen, och gud, han känner sig så oerhört löjlig och liten och kär. "Förlåt, det där var klyschigt. Men jag stöttar dig även om du blir en tråkmåns som klär sig i svart kavaj när han ska till jobbet." Han blinkar med ena ögat och låter sina läppar möta Eddies i en hastig kyss.