[PRS] LadyGhoost & yehet

Jae kan inte göra mycket annat än att lyssna, svälja sin stolthet. Jo, det är väl en skillnad mellan dem. Tjugofemåringen hamnar inte i sängs med de han jobbar med, och som är en värdefull del av arbetet.. endast för att han vet vart det kan leda till om något går snett till. Jae vill ha kontroll på allt, och därför kan han inte komplicera sina relationer med folk som kan förstöra hans arbete om de vill. Nej, han håller det professionellt, vilket måste vara väldigt svårt i Utas yrke.
"Då kanske du inte borde sluta träffa honom." Mumlar han med ett svagt leende, men en dyster blick. Han är glad att den äldre sitter med ryggen mot honom nu. "Visserligen tycker jag inte att du ska låta någon göra dig illa, och att du inte borde ta såna kunder. Samtidigt förstår jag att ditt arbete kan bli mycket svårare att hantera om han inte får som han vill." Klart han inte vill att Uta ska träffa den mannen något mer, men han måste hålla ett öppet sinne och sätta sig in i den andres situation. Det är svårt det där. "Åh.. Jag har egna erfarenheter av brutalt våldsamma män, men av helt olika anledningar. Försiktigt lämnar han en lite puss på den äldre ledaren tatuering på ryggen, innan han drar sig tillbaka.
"Har aldrig riktigt tänkt tanken att förskaffa mig en tatuering, förrän nu."

Uta vänder sig om emot den yngre och ger honom ett svagt leende.
"Jag borde slutat se honom för år sedan, men jag har aldrig haft en anledning" säger uta innan han möter de bruna ögonen, "Inte fören jag mötte dig"
Uta stryker den andra över kinden, placerar en lätt kyss på den andres läppar i ett försök att visa den andre hur mycket han betydde för honom.
"Om jag vetat vad jag visste när jag började hade jag inte träffat honom. Men jag träffade honom under tiden jag gick på gatan, och då är man inte lika selektiv i sitt val av kunder. Dessutom var han inte lika våldsam då, våldet har eskalerat i takt med hans makt" Uta nickar sedan åt den andre. "Jag skulle anse att din situation är värre än min, och jag är mer orolig för dig än mig själv"
De flesta av hans kunder skulle vara förstående, men han befarade att de som tidigare haft Jae, skulle vara långt ifrån förstående.
"Det blir ett beroende" Uta hade hört andra säga det, att efter en tatuering var det lätt att det blev fler, och i hans fall stämde det. "Men jag anser att om man införskaffar en man gillar, något som har betydelse, så är det värt det. Du kan få Renji's nummer ifall du önskar"

Orden får en rodnad att stryka sig över Jaes kinder , att han är en anledning för Uta att sluta se sen krävande mannen.
"Det gläder mig." Medger han och besvarar den lilla kyssen med värmen sittandes över kroppen. Närheten, samtalen, värmen. Visserligen är det inte nytt för honom att bli rörd, eller samtala eller känna värme, men Uta ger det en helt annan känsla.
"Att min situation är värre, det tror jag faktiskt inte." Svarar han, med rynkade ögonbrynen. Jo, kanske det är sant. Det var inte Jaes jobb, han fick inte betalt, men han gjorde det ändå, för att han ansåg att han förtjänar det. Alla sår, ärr. Det förtjänade han. "Vad får dig att tycka det?" Renjis nummer? Nej av någon anledning finner händer inte så inbjudande. Men kanske det vara är han. "De tror ju att jag är död. Så det är inget bekymmer.."
"Kanske.." anledningen till att han vill ha tatuering var endast för att gömma alla märken över kroppen."

Uta kunde inte motstå att dra den andra mannen intill sig, en aning närmare, innan han släpper honom. Han var fascinerad över hur annorlunda allt kändes med den andre. Hur han kunde känna en värme, någon form av trygghet som han inte kände runt någon annan. Att han kunde sitta intill Jae utan tröja och veta att mannen inte förväntade sig något av honom, det var underligt, men inget som han misstyckte.
"Förvisso tror de att du är död, but if they got to see you, I am sure the situation would be worse than if I saw one of my client after refusing them" han såg lugnt på den andre mannen, hoppandes att informationen om att han var levande skulle förbli dold. "Dessutom är det ingen som rör mig utan pengar inblandade"
Det var sant, han hade träffat några av sina kunder under andra sammanhang, och ingen av dem hade rört honom, trotts att de haft chansen. Kanske för att de var rädd för vad han skulle göra om de gjorde det, kanske någon ömsesidig respekt. Förvisso hade han inte avfärdat dem innan och situationen kunde utspela sig annorlunda, men bortsätt ifrån ett fåtal, tvivlade han på det.
"Han är en av de bästa staden har, men om du inte känner dig bekväm med honom finns det andra du kan använda dig av" Uta kunde till viss grad förstå Jae's tveksamhet, men Renji var en av de skickligaste och Uta hoppades Jae kunde se bortom hans relation med Uta, då Uta ville att den andre skulle ha det bästa.

Med ett bittert leende skakar Jae på huvudet.
"Jag kan skydda mig, skulle kunna få bort dem väldigt lätt om jag velat, men har inte känt för att göra det. Inte när de går för långt heller." Berättar tjugofemåringen och kväver en suck innan han slingrar armarna om Uta, lutar huvudet mot hans axel för att sluta ögonlocken. Huvudet gör ont, och tankarna på alla män gör det bara värre. "Jag skulle nog inte komma ihåg dem." Kanske de värsta personerna, men sen han var tio har det varit alldeles för många, faktumet om mängden gör honom ledsen på sig själv. Hur många som rört honom, ja Har är riktigt äcklig. Både såren och minnena påminner honom om det vardera dag. Leendet på läpparna försvinner lite av det bästa som flyr från Utas läppar.. Jo, det skulle inte förvåna honom om Renji är en av de bästa, tatueringarna på den äldre är riktigt vackra. Däremot förstår han även att det varit något mellan Uta och den mannen. Och än en gång är han inne på förbjudna tankar.
"Jag tror inte jag kommer skaffa en.. men en tatuering skulle vara finare än hur jag ser ut nu."

Uta skakar på huvudet åt det den andre säger.
"You really need to appreciate yourself" Uta medan han stryker den andre över ryggen. Han ogillade hur Jae låtit det hända, ansett han inte bör. Även om han inte känt vad han känt för den andre hade han ogillat det. Kanske än mer männen som gjorde det. Han förstod inte vad människor såg i det, varför de ansåg det bättre att våldföra sig på någon. Förvisso hade han haft kunder som velat spela ut den fantasin, men involverande safety words, var det en annan sak, dessutom kom han aldrig till skada, inte som den yngre gjorde, under de tillfällena.
"Don't let it happen again, not for my sake, but for yours" säger Uta lågt, önskande att inget skulle hända den andre. Han hade kunnat leva med det, komma över att det hänt honom, men han hade inte velat se honom skadad.
"Du är perfekt, precis som du är" Uta rör försiktigt vid den andre,k får honom att möta hans blick innan han kysser honom.

Jae nickar långsamt, nu är det ju så att han aldrig klarat att göra det för sig själv. Förutom när han varit så nära på att dö för några veckor sedan, då bestämde han sig för att ta det på allvar. Han ville inte slänga bort allt han och hans för arbetat för. Men samtidigt har nog Uta varit inblandad i det hela, fått honom att acceptera sig lite mer.
"Det ska jag, men mest för din del." Erkänner han sanningsenligt. Förhållandet med Uta kan nog visa sig vara nyttigt på mer än ett sätt.
"Tack, det värmer." Ja, när någon ut av de män han låtit göra vad som helst med hans kropp sagt de orden hade de inte gjort något annorlunda. Men nu, Uta gör det bara genom att se på honom. Som magi. Handen glider upp mot de mörka lockarna, gräver ner sig där innan han besvarar kyssen.

"Jag uppskattar att du gör det för min skull, men du bör göra det för din egen skull" svarar han uppriktigt. Han uppskattade det verkligen att han ville göra det för honom, men Jae göra det även om han inte var där. Men kanske var han motiveringen som den andre behövde, precis som Jae var motivering för honom att sluta arbeta, om så var fallet fick Uta acceptera det. Kanske skulle den andre en dag se att han bör göra det för sin egna skull.
"It's nothing but the truth" han känner Jae's händer i sitt hår och sluter ögonen av den mjuka beröringen innan han långsamt fäller den andra bakåt, så han ligger på rygg i den stora sängen, samtidigt som han enkelt följer med efter honom.

"Det kanske tar ett tag, men tillräckligt länge med ditt sällskap kanske det går?" Funderar Jae långsamt, fundersam. Det skulle inte förvåna honom om tiden med den äldre skulle få honom att respektera sig själv mer, inte det minsta. Bara den här tiden har den äldre ledaren gjort det lättare för honom att leva med sig själv och det som hänt.
"Du är också perfekt." Viskar han sanningsenligt. Ja, efter den tid de känt varandra har han visat sig vara en väldigt fantastisk person. Borta ett från morden, som många andra inte skulle anse som perfekt.

Ryggen kommer i kontakt med sängen, och bägge armarna glider upp mot den tatuerade nacken. Utan att lämna kontakten med Utas läppar drar han försiktigt honom intill sig. Jisses.. Han har aldrig känt någon sådan ömhet.

"Hm, med mitt sällskap" sa Uta med ett snett leende "Då kanske det är bäst att jag stannar ett tag"
Uta hoppades att det skulle fungera, att Jae skulle se sig själv annorlunda om han fanns i hans närhet. Kanske gjorde det dem båda gott att vara runt varandra. Att de båda skulle se sig själva och det runt dem annorlunda. Uta var ofta förvånad över hur saker Jae gjorde påverkade honom, fick honom att se och känna annorlunda.
"I guess that depends on what you prefer" he joked. Uta var medveten om att många människor inte skulle se honom som perfekt. Till utseendet möjligen, men inte bortom det. Men trotts allt Uta gjorde eller sa så såg Jae vad andra inte såg, något som gladde honom. "but thank you"

Uta känner den andre mannens armar runt honom, tyget på Jae's tröja emot hans bara hud, nästan en kittlande känsla, men långt ifrån en obehaglig. Långsamt för att inte skrämma den yngre och ge honom en chans att hindra honom lät Uta sina läppar lämna Jae's för att fortsätta ner på hans hals.