[PRS] Step brothers

"Jag får säga hur mycket jag vill, John." påpekar Edward med ett finurligt leende, fortsätter på Sherlock Holmes temat den andre sjuttonåringen lett dem in på. Ögonen fastnar i Dereks, känner hur hjärtat något förskräckligt. Det skulle inte förvåna sjuttonåringen om det skuttar ut ur hans bröstkorg, nej det låter faktiskt väldigt sannolikt med tanke på vad det är han känner. Dock kan han inte tyda Dereks ansiktsuttryck. Om han gillar honom, om han tycker att Edward är för klängande, om han endast leker lite med den mindres känslor. Efter allt som hänt i Edwards liv så skulle inte heller det förvåna honom, tyvärr. Dereks svar låter så enkelt, så frånvarande vilket får hjärtat att sjunka. I tystnad glider Edward bort lite från den andre, och stirrar istället upp i taket, är han bara dum i huvudet som tror att någon kan gilla honom på det viset? Kärlek har alltid varit avlägset, någonting som bara existerar i sagor. "Jag ska nog inte ge dig den stoltheten."

Derek drar på munnen, ser på Eddie mellan ögonfransarna.
"Det är ett fritt land, Edward hjärtat", svarar han. Det är meningen att det ska låta retsamt, men det låter för mjukt för att Derek ska gilla det. Han har ingen aning om vad Eddie känner om allt det här och det skrämmer honom. Det som skrämmer honom ännu mer är att fråga det, men han vet att han måste göra det. För om Eddie inte känner som han gör kommer det bara göra ännu ondare.
"Vad ska jag göra för att övertyga dig, då?", säger han sedan, sväljer tyst när han ser Eddies blick glida till taket. Var det något Derek sa?

Jisses, vad Edwards humör kan gå från 100 till 0 snabbt, det är nästan lite läskigt i hans dumma huvud. Som överanalyserar och fegar ut något förjävligt mycket.
"Folk säger ju det, Derek hjärtat." påpekar han tyst, ett svagt leende hotar att stryka sig över de fylliga läpparna innan han drar täcket över sin tunna, välformade kropp. Jo, folk säger att det är ett fritt land mer än vad de tycker det, underligt hur det fungerar. "Övertyga mig?" upprepar Eddie och ser upp mot Derek med stora ögon, och låter sin hand försiktigt kupa sig om den längres ena kind. "Övertyga mig om vad?"

"Är det inte så, då, Edward gullet?" svarar Derek. Nu ler han. "Du kan säkert sånt bättre än mig, inte sant mr Sherlock?"
Han är inte helt efterbliven men det finns vissa ämnen (troligtvis alla) som Eddie är mycket, mycket bättre på än honom.
"Övertyga dig om att ge mig stoltheten jag skulle få av att du har på dig min tröja, smartis", muttrar han, låter sina läppar möta Eddies, men bara knappt.

Edward tycker verkligen att den andre underskattar sig själv, att Derek inte är rättvis mot sig själv. Visserligen är han själv en perfektionist, och väldigt fixerad på att få topp betyg. Men det betyder inte att Derek inte kan dessa saker bättre än honom.. men när det väl kommer till juridik, jo då är Edward onårbar.
"Ah.." börjar sjuttonåringen aningen dumt, och känner värmen stiga över bröstkorgen när läpparna kommer i kontakt med Dereks. "Hmh, till en början kan du ju säga att du vill att jag ska ha det." påpekar Edward med ett litet leende, innan han lämnar än en kyss på Dereks läppar.

"Som du vill, Edward", svarar Derek med ett leende. Sedan harklar han sig, ser så djupt han kan i Eddies ögon. "Snälla, snälla Eddie", börjar han silkeslent, med den mest övertygande, vädjande rösten han kan (vilket inte är lätt eftersom att Eddie, som sagt, studerar juridik). "Kan du vara vänlig att ha på dig min tröja i morgon när vi är på skolan?" Han avslutar sin bön med en ordentlig kyss planterad på den kortares mun och om han inte ser i syne lägger han märke till ett litet leende som drar i Eddies mungipor.

Huvudet faller på sniskan där Edward ligger, låter sin haka vila mot den längres bröstkorg med ett nöjt leende.
"Jaså.." påbörjar han och pillar lite försiktigt på tröjan han har på sig, Dereks efternamn skrivet på ryggen med klara bokstäver. Kanske det är lite löjligt? Att gå med Chavrone uppskrivet på sig, lite som att han är en ägande pryl till Derek.. dock ser Edward inte det som det, inte när det kommer till den andre sjuttonåringen. nej nu är det gulligt... riktigt jävla gulligt. "Låt mig få det här klart för mig själv, du vill att jag ska ha din fotbollströja på mig, där ditt efternamn står klart och tydligt? Väldigt gulligt faktiskt, Derek."

"Är jag gullig nu också?" svarar Derek. Hans kinder blir skära av Eddies ord och hjärtat fladdrar till på det där sättet som bara Eddie kan få det att göra. Derek låter sina ögonlock fladdra ner till halvöppna och han blickar upp på Eddie. Ett leende rycker i hans mungipor.
"Snart är jag ju hela paketet", avslutar han, skrattar lätt. Han vill så gärna vara allt för Eddie.

Det stackars huvudet, som vanligtvis brukar tänka solklart och snurra på som nya vinterdäck, fylls med tankar. Bubblar med oro över sina känslor för den längre.. är han förbaskat kär? Eller är det en liten förälskelse? Nej.. det känns mycket mer än så, så mycket mer. Det måste vara kärlek, ljuv, rå, stark kärlek. På det sättet hjärtat dunkar hårt mot bröstkorgen, som hela kroppen skriker efter Dereks uppmärksamhet. Förtvivlande, att det just behövde vara styvbrodern.. fan.
"Du är alltid gullig." Påpekar Edward och pillar lite med den andres mörka, lena lockar. "Men inte lika gullig som mig!"

Hjärtat liksom fladdrar till i Dereks bröstkorg när Eddies fingrar sluter sig om hans hår.
"Okej, du är gulligast", medger Derek, skrattar tyst till. "Men om du använder mina ord emot mig någon gång tar jag tillbaks det".
Derek lägger armarna om Eddie och drar ner honom, så att den kortare ligger med kinden mot hans bröstkorg.
Den vilda horden av fjärilar som finns i magen gör uppror och han kan inte låta bli att spricka upp i ett leende.
"Mi piaci molto", mumlar han.