Lovely brothers [PRS Skorpa & Beben]

Jimin nickar, "saft eller vanligt vatten eller något annat? Är det varmt ute?" Den blonda killen lutar sig nästan per automatik mot den äldres hand, sluter lätt sina ögon. "Och smörgåsar blir bra." Han ler lätt mot den mörkhåriga killen, öppnar sina ögon för att se in i den andras. Han gillar dem, även om de är mörka, nästan svarta, tycker han om dem. De ger honom något lugn att se in i dem, en sorts trygghet typ. Han gillar den känslan, som egentligen hela Yoongi ger honom men om de kanske inte kan vara så nära varandra ute så kan han iallafall bli lugn utan att det syns. Iallafall inte för deras föräldrar.

"Vi kan ta med både vatten och saft.." säger Yoongi medan han hör hur hans pappa, och Jimins mamma, pratar i vardagsrummet. De pratar lugnt och försiktigt med varandra, som att de inte vill att deras söner ska vakna av deras röster. De kan ju omöjligt veta att de två killarna ligger tätt intill varandra i en ut av sängarna i det lilla rummet. Och det är nog bäst om det förblir så. Yoongi tittar in i den yngres vackra ögon, han blir alldeles varm. Visst, de har ett tjockt täcke runt sig, och de har gosat ihop sig som aldrig förr, men Yoongi känner hur hans insida brinner med känslor när han ser på den blonda. Så väldigt, väldigt vacker.

Jimin nickar och ler mot den äldre men suckar och lutar sig närmare honom när han hör föräldrarna där ute.
"Kan vi stanna i ett tag till?" mumlar han, vet inte om Yoongi vill gå upp men den blonda är inte redo än. Vill inte lämna Yoongi, sängen, rummet. Ensamheten. Vill inte riktigt möta sin mamma, behöva prata med henne och låtsas att allt är normalt. Det skulle inte förvåna honom om han skulle bryta ihop och berätta allting. Men han kommer hålla sig, såklart. Han skulle vela det dock. Han hör ju lyckan i sin mammas röst ända in i rummet, håller sig ifrån att flytta upp händerna till öronen för att slippa höra. Yoongi skulle säkert ifrågasätta vad han gjorde, och Jimin vill inte berätta det. Inte nu iallafall, inte när deras föräldrar sitter så nära dem. Han flyttar in ansiktet vid den mörkhårigas bröstkorg, tänker inte på att det faktiskt är den kroppsdelen. Den blonda måste bara lugna ner sig innan han ska möta sin mamma, förbereda sig. Och varför göra det på ett annat sätt, när hela artonåringens kropp är som ett lugnande lyckopiller för Jimin. Plus att han luktar gott, vilket bara gör honom ännu bättre.

Yoongi känner Jimins huvud mot sin bröstkorg, vilket får hans hjärta att dunka ännu snabbare och hårdare. Som att det ska hoppa ur hans kropp när som helst. Men det gör inte Yoongi någonting, värmen, den bedövande känslan i hans mage och hjärta. Det gör ont, men det är ändå den bästa känslan han någonsin haft. Och faktumet att den blonda bredvid honom faktiskt vill ligga kvar ett tag till, gör honom ännu varmare.
"Självklart," mumlar han och drar sina fingrar genom Jimins blonda lockar. Av någon anledning finner han sig själv undra om han kanske borde färga håret någon gång. Han har alltid haft det svart, men det kanske skulle vara kul med något nytt? Vem vet. "Jimin.. jag måste tacka dig för att du.. tja.. inte dömer mig för det jag berättade."

Jimin tar ett par djupa andetag mot Yoongis kropp, kramar om honom. Den blonda killen lyssnar till den äldres hjärtslag, som först slår snabbt och oregelbundet men kort efter blir till en långsam och lugn takt. Det gör att sextonåringen tillslut börjar andas i samma takt. Andas in, dunk, andas ut, dunk.

Jimin ser upp på Yoongi när han börjar prata, när han tackar den yngre killen. Sextonåringen biter i sin läpp, flyttar sig långsamt upp för att deras ansikten ska komma mittemot varandra. Han ser in i den äldres ögon.
"Varför skulle jag döma dig? Det finns inget att döma. I-ingens liv är perfekt ... Du är ju ändå inte en sämre person." Den blonda killen lutar sig nervöst fram och pussar lätt Yoongi på kinden, nuddar den inte hårdare än om en fjäder skulle lagt sig mot kinden. Han ser upp på den äldres ögon igen, ler svagt mot honom och kramar om honom lite hårdare. Men inte för hårt, bara tillräckligt. Så att den äldre ska veta att Jimin fortfarande gillar honom, och inte kommer att döma honom vad han än berättar.

Yoongi ser ner på Jimin, och kan inte stoppa sig själv från att lägga märke till hur hans andetag följer hans hjärtas dunkande. Sakta därefter ser den blonda killen upp på honom, för att sedan flytta upp sig så att deras ansikten är i jämnhöjd. Yoongi låter ett djupt andetag slippa ur hans mun, som han inte ens visste att han höll.. andra - hans pappa och psykolog - har bara tyckt synd om honom, de slutade behandla honom som vanligt därefter.
"Nej, ingens liv är perfekt," upprepar Yoongi och ler mot den yngre som placerat en nästan omärkbar puss på hans kind. Men Yoongi märkte den, väldigt, väldigt enkelt. Han drar där efter in den yngre i en kyss på munnen.

Jimin blir lite chockad av att känna den äldres läppar, han har inte riktigt vant sig vid att han faktiskt kan få såna av killen i den andra sängen. Den blonda killen besvarar enkelt och försiktigt kyssen flyttar upp sin hand för att lägga den runt Yoongis arm och han vågar inte riktigt öppna ögonen fören han måste backa undan för att ta ett andetag. Det var inte en jobbig kyss eller något men Jimin hade inte tagit luft under hela kyssen (vilket inte var ett jättestort problem), så han kände lite nöd för det efter ett tag. Han ler mot den mörkhåriga killen innan han lutar sin panna närmare hans. Hela kroppen känns fram, inifrån. Det är inte som en vanlig värme utan för sextonåringen känns det som att någon sprutar en varm vätska i hela hans kropp som också gör honom glad. Han vet inte vad den här känslan är för något, han vet bara att han verkligen tycker om den. Och att Yoongi är en stor, mycket stor, källa till den vilket bara får Jimin att gilla den ännu mer.

Yoongi ler svagt mot den yngre killen bredvid sig när han känner sin panna mot hans. Det är så bekvämt, att bara ligga där. De behöver inte säga någonting, den bekväma tystnaden har kommit tillbaka, erövrat den stela atmosfären killarna fick runt omkring sig efter de fått reda på att de i princip är styvbröder. Men Yoongi ångrar inte att han kysste Jimin kvällen innan. Inte alls faktiskt. Visst kanske han djupt inne känner skuldkänslor, för att han kanske kommer bli orsaken till att deras föräldrars relation inte kommer hålla hela vägen. Om de får reda på de två sönernas relation. Men Yoongi orkar inte tänka på det nu.. ingen annan innan Jimin har fått honom att känna något liknande, förutom Minjae. Men även när det kommer till Minjae, så vet inte Yoongi riktigt om det var så här starka känslor han hade för honom. Han kommer ihåg att han älska honom, något otroligt. Men var han lika kär i honom som han nu är i Jimin?

Jimin ser in i den äldre elevens ögon, lugnas av dem och hans varma andetag mot ansiktet.
"Det är mysigt att ligga såhär", mumlar den blonda killen, försöker att på något sätt komma ännu närmare den mörkhåriga även om det är svårt då de redan är väldigt nära.

Deras mysiga stund förstörs dock tyvärr av en knackning på dörren. Jimins hjärta börjar direkt att slå hårdare och han flyttar bort sig från den äldre, så att de inte ligger så väldigt, väldigt nära varandra.
"Yoongi, Jimin. Är ni vakna?" Yoongis pappas röst låter pigg när han pratar genom dörren till de två killarnas rum. Den yngre biter i sin läpp, ser på den äldre eleven för att låta han prata med sin far, då Jimin inte riktigt vet om han vill ligga kvar i sängen eller gå upp. "Vill ni äta frukost med oss?"

Yoongi suckar djupt, men bara så att han och den yngre killen bredvid honom kan höra. Han pillar försiktigt med Jimins blonda lockar medan han försöker bestämma sig för om han ska svara eller inte. Om han inte svarar så kommer antagligen hans pappa komma instigande genom dörren, och Yoongi har inte direkt någon lust med att flytta på sig.
"Ja.. vi är vakna," mumlar han trött och låter blicken lyftas från Jimin till dörren, som fortfarande står stängd. "När är frukosten klar sa du?"