Draco Memoraid

Elzyii: Å VAD KUL ATT DET BLIR NYTT KAPITEL I MORGON!
VAD MENAR DU? SKA VI SKRIVA DEN TILLSAMMANS ELLER VILL DU ATT JAG SKA LOVA ATT JAG VÄNTAR?
IAF. JAG LOVAR ATT JAG SKA VÄNTA PÅ DIN BOK!

Jag gav min allra första tumme till dig nu c:

Elzyii: Tack för tummen! Du får gärna se mig som Hermione! Väntar på det nya kapitlet som kommer idag, längtar extra mkt p.g.a. att jag är hemma från skolan och har inte så mycket att göra. Du ska veta att hur långa dina kapitel blir så läser jag (jag är nämligen en liten bokmal, hehe ) Och du är min ängel som gör min dag bra, om jag inte hade vetat om att du skulle lägga upp ett nytt kapitel skulle jag inte vara lika förhoppningsfull (trots att det är min brorsas födelsedag) tack till min fina ängel Elzyii

Super duper bra!!!!!

Alltså jag längtar supermycket till ett nytt kapitel! Jag ska åka hem från Paris i dag och kommer vara helt död när jag kommer hem(höjdrädd-flygplan), så ett nytt kapitel från denna fanfic kommer återuppliva mig. Fast sedan döda mig igen av perfection. Hah hoppas du fattar vad jag skriver, som sagt skriver helt Freaky c:

Glina min älskling
Jag menar ju såklart att du ska SKRIVA MED MIG ♥
För du är minst lika bra som jag, du är tameattans oslagbar!!!

Tack Cruci, detsamma till dig för dina asuma kommentarer! :'D
Du är värd alla forumpoäng du kan få!!!

Men du är liksom Hermione för mig, du ser ju ut som henne på bilden hehe och du är lika go som henne!!!♥
Va bra, skönt att höra att du läser dem ändå, det är ju huvudsaken!! :'D ♥
Okej är du sjuk ? ♥ KRYA PÅ DIG ISF HJÄRTAT!
Tycker du ska skriva en FF:s, jag kommer bevaka den stenhårt! Eftersom du skriver så fina kommentarer så kan du garanterat skriva bra historier också, det är jag typ extremt säker på!!! O':♥
Hha aww hälsa Grattis från mig Min lilla ängel ♥33 Tack!

Åååå va kul med en ny bevakare!!!
TACK SÅ MYCKET ♥33

*förhäxa dig till en sockerböna*
Gaaaaaaaaaaaaaaah tack CRUCIO!!! ♥
Haha jag viskar typ ditt namn tyst för mig själv varje gång jag säger det, känns mongo men kan inte låta bli x'D!♥
Åhh neeeeeeeeej jag hatar också att flyga!!!
Var ju nyss i New York och flygning i typ...ja väldigt många timmar, det var hemskt!
Paris är väl iaf rätt kort. blää nu kommer ja oroa mig för dig hela dagen, LOVA ATT SKRIVA NÄR DU ÄR HEMMA IGEN SÅ JAG VET ATT DU LEVER!

Btw, hoppas du haft det bra C:
Ska ladda upp ett nyttt kapitel åt dig din lilla smurf, hoppas du kommer gilla det!
Jag älskar hur du skriver, tror du gett mig en kärleksdrýck din elaking! För jag är kär i dig & dina kommentarer!
*Förvandla tillbaka dig*
MOAHAHAHAHA! Tack ♥

Det kommer ett nytt kapitel ikväll,
har inte rättat det men hoppas verkligen ni ska gilla det ändå! kramis

Nytt kapitel ikväll ♥

Nej, nytt kapitel NU!!!
Innan jag far till stallet och hämtar min mobil så att jag kan ringa lilla Trezzan!

Hoppas verkligen ni ska tycka det är OK, har inte rättat det
för jag orkade inte, så det är nog en del grammatik fel men inget felstavat tror jag Puss!

Kapitel 28
Dracos misstag

Jag fingrade lite på paketet som nu tryggt vilade mellan mina skakiga händer.
”Vem kan ha skickat dig det där?” Hermione sträckte sig fram för att röra vid det,
men det var någonting som fick mig att vilja hindra henne.
Snabbt stoppade jag det innanför manteln och ryckte på axlarna.
”Min mamma kanske”, svarade jag svävande och skyndade mig att svepa det sista som fanns kvar i mitt glas.
”Tror du verkligen att hon…”, började Hermione men jag skakade bara på huvudet och hon tystnade.
”Jag vet inte, vi får väl se vad det innehåller.”
”Öppna det nu!” sa Ron ivrigt och lutade sig förväntansfullt fram över bordet.
Jag nickade och tog försiktigt fram byltet ur klädnaden och placerade det framför mig innan jag långsamt sträckte fram handen för att börja lossa på snörena.
”Vänta!” utbrast plötsligt Hermione och stirrade med skrämd blick på knytet.
”Borde vi inte… Låta någon titta på det först? Så att det inte är något farligt menar jag.”
Ron skrattade till. ”Farligt? Hur skulle ett paket kunna vara farligt? Tror du snörena stryper oss kanske?” Han skakade på huvudet och flinade mot Harry, som inte alls såg lika säker ut.
”Hermione du ska alltid vara en sådan mes!”
”Hon har rätt”, sa Ginny snabbt och tittade upp på mig.
”Jag tycker också att vi borde få det undersökt först, för säkerhetsskull.”
”Okej”, svarade jag besegrat och nappade åt mig paketet, ”Om vi gör det nu i såna fall. Vart ska vi gå?”
”Vi tar med det till Dumbledore”, svarade Hermione bestämt och kastade en misstänksam blick på paketet som jag nu hårt höll tryckt mot bröstet.
”Du får vänta med att öppna det tills vi kommer tillbaka till skolan.”
”Då går vi nu då.” Jag hoppade ner från stolen och grabbade tag i min väska, Harry gjorde precis likadant och slank upp bredvid mig.
Jag gav honom en tacksam blick och han besvarade den genom ett litet leende som fick hela hans ansikte att lysa.
Ron ryckte på axlarna och ställde sig också upp. ”Jag är i alla fall pank så.”
Ginny tittade uppfodrande på Hermione som tvekade ett ögonblick innan hon också reste sig och följde med oss ut genom dörren.
Eftersom vi suttit inne på värdshuset ganska så länge så hade ögonen vant sig vid den lite dunkla ljussättningen och därför blev solljuset som nu slog emot oss med all kraft en riktig pärs.
Vi kisade mot solen medan vi allesammans i bredd försökte ta oss fram på den fulla gatan.
”Tänk att bo här!” utbrast Ron och försökte skugga solen med ena handen, ”Att aldrig behöva bry sig om man utövar trolldom eller inte…”
”Det ska man alltid bry som om, Ronald!” svarade Hermione bestört och höll på att snava på sin alldeles för långa mantel, ”Man vet ju aldrig…”
Jag lät deras tjattrande långsamt lämna mina hörselgångar och tog istället fram paketet ur min ficka igen och vägde det i handen. Trots att det inte var särskilt stort så kändes det ändå ganska tungt. Vem kunde ha skickat det här till mig? Hade jag en hemlig beundrare? Eller var det som Hermione trodde, att det var någonting farligt?
Om jag bara kunde öppna en liten, liten springa och titta…
Bara för att få en skymt av vad det innehöll. De andra skulle inte hinna märka något.
Jag ville så hemskt gärna öppna det. Jag hade aldrig velat något så mycket förut.
Försiktigt och med noga uppsyn på Hermione som fortfarande bråkade med Ron,
började jag med händer som darrande av förväntan lirka upp snöret.


Draco tyckte inte speciellt mycket om att vara i Hogsmeade.
Han hade tröttnat på det redan under deras tredje år och fattade inte det roliga med att
slösa en massa pengar på onödiga prylar från Zonkos eller proppa i sig en massa äckligt godis.
Nej, han hade bra mycket hellre velat stanna kvar på slottet och undersöka det där rummet lite noggrannare. Kolla runt lite, se om han kunde hitta någonting annat som skulle kunna vara till hans hjälp. Men nu hade han inte haft något val.
Pansy hade frågat honom det första hon gjorde igår morse och han hade inte kunnat komma på någon ursäkt om varför han inte kunde komma med.
Så nu stod han här tillsammans med Pansy, Millicent, Crabbe, Goyle och Zabini och värmde sig i den stekheta solen utanför Spökande stugan.
”Kan vi inte gå in?” tjatade Pansy och tittade bedjande på Draco.
”Min pappa har sagt att flera stycken smutskallar blivit dränkta där inne, jag skulle så gärna vilja se efter om kropparna ligger kvar…”
”Gå in ni då”, svarade Draco kort.
Han var fortfarande arg på henne sen igår. Hon hade stört honom när han verkligen hade behövt vara ifred och han tänkte inte förlåta henne så lätt.
Dessutom fanns det inte mycket som skulle få honom att gå in i det där äckliga rucklet.
”Men inte utan dig såklart!” sa Pansy smickrande och la huvudet på sned.
”Du har blivit så konstig…Har den där smutsskallen förgiftat dig eller någonting?”
”Hon är ingen smutskalle!” fräste han ilsket och sparkade iväg en sten. ”Hon är lika renblodig som oss!”
”Ja men det märks ju inte, med tanke på vad hon umgås med.” Pansy ruskade på huvudet så att hennes korta mörkbruna hår krusade sig.
”Ska du med eller inte? Eller vänta… du kanske är rädd?”
”Nu börjar du låta som Potter!” Han blängde på henne. ”Jag är inte ett dugg rädd, vi går väl in då!”
Draco tecknade åt Crabbe och Goyle som moloket svansade efter honom genom den stora grinden.
Pansy tog tag i Millicents arm och klampade fnissandes efter dem.
”Ni är ju inte riktigt kloka. Jag tänker då inte följa med”, sa Zabini bestämt.
”Fegis”, sa Draco lent och vände sig om. ”Du är som en ynk, Zabini. Nej förresten… värre.”
Han knyckte på nacken och försvann tillsammans med de andra fyra upp mot stugan.
Zabini tittade efter dem och skakade på huvudet innan han sjönk ner på den gamla stenmuren och tog fram sin fickspegel.
”De får väl skylla sig själva då, inte sant?”
”Du har så rätt kära vän”, svarade spegeln och blinkade åt honom.

”Vi kanske ska vända…”
Draco stannade precis utanför ingången och såg upp på den rangliga gamla stugan som såg ut att
kunna rasa ihop när som helst.
Han kände hur magen knöt ihop sig. Han avskydde gamla fula hus.
Tänk så låg det verkligen döingar där inne?
”Nej kom nu”, sa Millicent och puffade på Pansy som skrattande öppnade den slitna dörren som med ett obehagligt gnisslande långsamt gled upp på glänt och avslöjade en mycket mörk hall.
”Men det är skitigt därinne!” muttrade Draco och stirrade in i mörkret. ”Och det finns säkert råttor…”
”Du är bara rädd, erkänn!” sa Pansy elakt och klampade utan att tveka in i stugan.
”Nej!” morrade Draco ilsket och knuffade på Crabbe och Goyle. ”In med er!”
De gav honom en skrämd blick och masade sig sedan in efter Millicents breda ryggtavla.
Dörren gled igen med ett konstigt knarrande läte som fick Dracos nackhår att resa sig.
Han vände sig blixtsnabbt om och stirrade mot dörren som nu var ordentligt stängd.
Sedan tog han ett jättehopp för att komma ikapp Goyle som långsamt vaggade framför honom.
”Oj titta vilket gammalt kök!”
Nu när deras ögon vant sig vid mörkret kunde man tydligt urskilja ett rangligt gammalt bort och tre stolar som stod i ena änden av det lilla rummet och såg övergivna ut.
På bordet stod en kopp och en tallrik vars innehåll var övertäckt av damm.
Så när som på en sliten spis och ett tomt kylskåp som helt saknade dörr var det alldeles tomt.
Pansy gick fram till ett av de gamla skåpen som satt fastgjutna ovanför spishällen och öppnade det.
Hon skrek till och ett gammalt kranium av en råtta studsade ner på spisplattan där den gick i flera delar. Millicent skrattade rått och Draco försökte förtvivlat få sitt hjärta att sluta banka.
”Jätte kul!” fräste han och drog efter andan och lutade sig mot väggen, ”Verkligen jätte roligt Pansy!”
Pansy och Millicent fortsatte att skratta och skyndade sig att tillsammans öppna alla andra skåp utan att finna någonting mer av intresse innan de backade ut ur rummet och skyndade sig upp för den vinda smala trappan. Etersom Draco inte kände sig helt säker på att trappan skulle hålla för Crabbe och Goyles vikt och eftersom han inte ville riskera att braka rätt igenom tillsammans med dem, så väntade han tills de båda hade stövlat uppför alla trappsteg innan han själv vågade följa efter även om han helst av allt hade velat låta bli.
”Draco, kom! Titta på det här!” Han följde Pansys röst och hittade de allesammans samlade i ett ganska litet rum där de verkade ha pågått någon form av aktivitet ganska så nyligen.
Det fanns fotspår här och där i dammet som inte tillhörde någon utav dem och längst in i ena hörnet låg en avbruten trollstav och en liten bit av en svart klädnad.
Han rös ända in i benmärgen och önskade mera innerligt än någonsin att han kunde transfera sig.
Crabbe och Goyle satte sig ner på den gamla trasiga himmelsängen vars förhängen såg ut att ha rivits sönder av något som såg ut som två par väldigt stora vassa klor.
”Kan vi inte gå?” Draco försökte låta oberörd men hade en stark känsla av att han inte lyckades. ”Tänk så finns det faktiskt folk här? Dödsätare.”
”Ja och dem är ju du verkligen rädd för!” Pansy knuffade retsamt till Draco som backade in i väggen. ”Jag vill se de där kropparna… Milli, kom.”
De båda flickorna försvann ut ur rummet och Draco kunde höra dem härja runt i rummet bredvid.
Efter någon minut kom det tillbaka med ett lätt besviket uttryck i ansiktet och medgav att det inte fanns några dränkta smutskallar här och att de lika gärna kunde gå tillbaka till byn.
Precis då hördes ett raspande, krafsande ljud någonstans precis under Crabbe, som for upp med en sådan fart att han fick med sig halva förhänget.
”Vad var det?” skrek Draco panikslaget och sprang bort till andra sidan rummet, ”Vad håller du på med?”
”Det är något där!” kved Crabbe och pekade mot sängen. ”Hö-hörde ni inte?”
”Det var väl din mage, din stora idiot!” fräste Pansy som skrämt tryckt sig mot Draco.
”Goyle, flytta på dig!”
Goyle, som fortfarande lugnt satt kvar på sängen med sina slöa små ögon hårt slutna, grymtade ogillande och hävde sig upp och vaggade fram till dem.
”Din stora dumma feta…”
”Nej!” Lyssna!” sa Millicent spänt och pekade mot sängen.
Det krafsande ljudet hördes på nytt och Crabbe spärrade upp ögonen.
”Jag sa ju det! D-d-et är nått…dä-dä-där!”
”Trams!” sa Pansy barskt, men hennes röst lät ovanligt tunn. ”Vi borde gå tillbaka nu…”
”Kom då”, sa Draco och försökte kväva sitt dunkande hjärta, ”Om vi skyndar oss så…”
”EN RÅTTA?” Utbrast Pansy och började gapskratta. ”En äcklig liten ful råtta!”
Draco vände sig om och stirrade på djuret som stod på bakbenen och intresserat snusade i luften mot dem. Pälsen var skabbig och brun med små kala fläckar här och där.
Han kände mycket tydligt igen den där råttan…
”Det är ju Vesslans”, konstaterade han och flinade elakt. ”Vad tusan gör den här?”
”De kanske är här?” sa Millicent ivrigt och vred på sin tjocka nacke.
”Eller så har Weasley helt enkelt köpt ett nytt hus”, sa Draco. Nåja, det är ju åtminstone en liten uppgradering.” Alla skrattade och han kände sig mycket nöjd med sig själv.
Han tog tag i Crabbes arm. ”Nu sticker vi härifrån, låt den där äckliga saken vara Crabbe.”
Crabbe, som ställt sig med foten höjd över råttan i ett försök att förinta den för gott, ryckte på axlarna och följde med de andra ut.

”Den fega skiten har stuckit.”
Draco drog fingrarna genom håret och såg sig omkring efter Zabini som inte syntes till någonstans.
”Han gick väl tillbaka till byn”, svarade Millicent ointresserat och högg tag i Pansys arm. ”Kom, jag fryser.”
Solen hade gått i moln nu och luften var kall och rå. Draco huttrade och drog klädnaden tätare omkring sig. Klockan borde vid det här laget vara ganska mycket. Han kunde inte låta bli att le när han tänkte på vad som skulle vänta honom när han kom tillbaka till slottet.
Skulle hans plan ha lyckats? Det kändes för bra för att vara sant.
Det dåliga samvetet sköt han åt sidan, ville inte tänka på att han faktiskt kanske hade dödat någon.
En Malfoy hade inget samvete.
”Men vad är det nu då?” Pansy stannade tvärt och stirrade in på den lilla gatan mitt i Hogsmeade.
Draco återvände ovilligt till verkligheten och såg upp.
”Vad i…?”
En massa människor hade samlats runt någonting på marken.
Han kunde urskilja Dumbledore som höjde sig upp över alla de andra och till och med på det här avståndet såg han mycket bekymrad ut.
En mycket obehaglig känsla sköljde över Draco och han fick en plötslig lust att rusa dit för att ta reda på vad som hänt, men han hann inte.
”Draco!” Zabini kom rusande mot dem med uppspärrade ögon och manteln flaxande efter sig.
”Draco…” Han tvärstannade framför honom, hämtade andan.
”Draco, jag tror du borde se det här… Jag vet inte vad som hänt, men det är inte jag, jag lovar!”
Utan ett ord knuffade Draco Zabini, som fortfarande svamlade en massa, ur vägen och småsprang bort till hopen av människor som allesammans stod samlade runt någon som låg på marken.
Han kunde först bara urskilja fötterna, men ändå var det som om han redan visste.
Han blev ännu mera övertygad när han såg Hermione och Ginnys tårdränkta ansikten och Harry som lika blek som ett spöke stod och stirrade på figuren på marken.
Han slet sig loss från Mcgongalls utsvepta arm som huggit tag i honom i samma stund som han kommit dit och trängde sig fram för att få sina värsta farhågor besannade.
Nedanför honom låg Elli, likblek i ansiktet och med ögon som glasartat stirrade rakt upp.

ÅNEJ! ELLI!
VILL HA MER NU SÅ ATT JAG KAN FÅ REDA PÅ VAD SOM HÄNT!!!!?
SÅ JÄVLA AWESOME KAPITEL!!

Jättebra, älskar den här delen. Du skriver helt otroligt, man skulle kunna tro att man faktiskt sitter med en Harry Potter bok och läser