[PRS] LadyGhoost & yehet

Ögonen glider ner mot golvet av frågan, Jae har faktiskt inte pratat om det med någon förutom Brian som tagit hand om kroppen efteråt. Han hade varit tjugo på den tiden.
"Inte alls," försäkrar han med ett leende och kramar om handen han fattat tag i. Kanske det inte är något han borde dela med sig av till Uta, men samtidigt är det mycket han inte borde ha delat med sig av. Uta är den första person som Jae känt sig kunna berätta hela sin livshistoria för, alla problem, misstag och händelser. "Han var en nära arbetskamrat till min far, men tog död på honom. Sen var han en riktig pervert som jag inte kunde stå ut med." förklarar Jae med ett lätt skratt och skakar på huvudet. Bara vida tanken av den mannen får honom att vilja ta död på Siwon tusen gånger om.
"Hmh, det förstod jag." Med den andres hand i sin öppnar han dörren till det stora rummet. Vackra målningar med fina drag och färger står längs väggen, canvastavlor lika så. Små ljus är tända, lyser upp väggarna och gör det lite mer extra mysigt. Jae har länge funnit det avslappnande med ljus, och har även funnit ett stort intresse för inredning. Hur det kommit till honom vet han inte. "Vill du ha te?"

Vid den andra mannens ord känner Uta en kyla sprida sig över honom. Att mannen tagit livet av Jae's far bekom honom inte, då han inte kände mannen. Förvisso kunde han förstå känslan av att förlora en förälder genom att denna blev mördad. Kanske var mordet på Jae's far egentligen värre då det begåtts av en förtroende, men för Uta gjorde det de samma. Vad som fick honom att kallna var vad mannen gjort emot Jae. Trotts att den yngre inte sa det rakt ut så förstod han, och hade den andre inte redan dödad mannen, hade Uta sökt upp honom och gjort det. Men han lugnar ner sig, då det inte finns någon anledning till ilska, då det inte går att påverka något av det. Istället kramar han om Jae's hand, och ger honom ett leende.
"I am pleased to hear that you killed him" säger han samtidigt som den andre öppnar dörren till rummet och Uta ser sig omkring, blicken fastnar på tavlorna. "Har du skapat dem?"
Normalt var Uta inte allt för intresserad av konst, han uppskattade det, men ofta inte mer än så, men det var annorlunda med Jae. Det var som den andra kunde få allt intressant. När den andre erbjuder honom tea, tvekar han en sekund, tankarna på giftet hade inte försvunnit ur hans medvetande helt, men han skjuter dem åter åt sidan.
"Ja tack" svarade han med ett leende.

"Åh, det är jag också." erkänner Jae med ett skyldigt litet leende. Som fjortonåring hade han varit väldigt rädd för det, eller ja, innan det som hänt hans far. Under sin uppväxt fick han all moral från sin moder, och det var en oändlig mängd. Mord kom liksom aldrig på tanke förrän faderns försvinnande. Då var de tankarna bortblåsta, och han tog vara på Siwons förtroende för att ta död på honom. Nu har han en viss moralisk kompass, men absolut inte lika bred som den han haft som ung. Nej, han lärde sig ett och annat den natten. Jae nickar långsamt. Förut hade han inte målat på länge, han har haft fullt upp med arbete för att kunna lägga tid på något sådant. Men när Uta klev in i hans liv.. eller tja, sparkade ner dörren, hände det allt oftare. Så alla tavlor som nu står uppstaplade har han skapat under den period som han känt den äldre ledaren. "Ja, och det är din förtjänst måste jag säga." Jae har alltid funnit det roligare att måla natur, magi eller något påhitt som hjärnan skapar just för stunden. Några gånger har han målat människor, men han finner inte det lika rogivande.

Kopparna med te är fint dekorerade i varma färger, och Jae sträcker fram en åt den äldre. Han märker tvekandet i Utas ögon, han har lärt sig läsa av honom hyfsat väl vid det här laget.
"Det kommer ta ett tag för dig att lita på mig igen, inte sant?" frågar han med ett förstående leende innan han slår sig ner på sin säng med en kopp kupade i händerna. "Det förstår jag. Men jag lovar, jag har ingen anledning till att ta död på dig." Förhoppningsvis litar Uta på honom, men det kan nog ta ett tag till innan det händer fullständigt. Han sträcker sin trötta arm efter kontrollen till rummet, och tillåter taket glida åt sidan likt många gånger innan. Att titta på stjärnor är oerhört mysigt och avslappnande, och att vara med Uta är det också.. så de bägge delarna tillsammans borde göra susen.

Uta kunde inte hindra sig själv från att skratt till.
"I can imagine you are" svarar han, väl medveten om att han gjort detsamma, om än inte blodigare. Faktum att han hade gjort detsamma med moderns mördare. Det var en annan anledning, men han hade avslutat mannens liv. Han kunde inte ens minnas att han varit upprörd över sitt egna handlande, upprörd över mängden blod som bildats. Han kunde minnas smaken av mannens blod när han hade slickat av det ifrån fingrarna innan hans fars män funnit honom. De blev mer berörda över scenen än han varit, något som inte bekom honom. Efter det hade våld sällan varit frånvarande i hans liv, av olika anledningar, och inget han reflekterade över.
"How so?" Uta såg på Jae innan han återvände till att studera bilderna, oförstående hur de kunde vara hans förtjänst.

Uta slår sig ner bredvid Jae, samtidigt som han såg ner i tekoppen. Kanske borde han inte tvivla på Jae då han medgivit vad han gjort och gett honom motgiftet, men det var ändå något som gjorde honom tveksam. Han fruktade inte döden, accepterade att den skulle omsluta honom en dag, och han litade på Jae, trotts detta var det något som gjorde att han fann det svårt att hålla tankarna undan.
"Jag ber om ursäkt, det var inte min avsikt att tvivla på dig" säger han medan han sätter sig bredvid den andre mannen. "Och jag tror dig när du säger att du inte har anledning att önska att jag vore död" Uta ler emot den andre för att visa att han tror på honom innan hans blick riktas emot himlen som nu uppenbarat sig ovanför dem, och drar försiktigt Jae till sig.

"Jag hade gett upp på målandet ett tag," erkänner Jae och rycker på axlarna. Det fanns ingen bra förklaring till det, arbetet var det väl. Om det inte var arbetet var det att han hamnat i sängs med någon annan. Han hade glömt bort det ett tag, hur fridfullt och stödjande det kan vara. "När jag träffade dig däremot så hade jag så mycket som jag funderade över, och fann mig måla igen. Det är en rätt fin stresshantering, för mig." med rynkade ögonbryn tar han en klunk av det varma chaiteet. Måla och läsa var de saker som fick honom på andra tankar, som inte skadade honom fysiskt. Annars brukade han låta någon göra vad de vill med hans kropp, och det hade bara triggat igång självhatet. Som sagt, det är en ond cirkel som han befunnit sig i. Och nu när Uta ska försöka släppa taget av sina kunder, måste Jae själv hålla sig borta från det farliga. Det är nog något han behövt väldigt länge nu. "Så det är du som fått mig att finna min väg tillbaka till det."

Jae skakar snabbt på huvudet, vilket inte riktigt är en bra handling med den migrän som dundrar mot tinningarna.
"Det är ingenting att be om ursäkt för, det är fullt förståeligt. Jag skulle nog fundera likadant om det varit ombytta roller." försäkrar han sanningsenligt medan tummen stryker sig över mönstrena på koppen. "Bra, jag tror inte att det blir ett nyttigt förhållande om du känner att du behöver oroa dig över att jag ska ta ditt liv." med ett litet skratt lutar han sitt huvud mot Utas axel, drar in hans doft och säkerheten som kommer med den. Den äldre ledaren har visat en viss ömhet som Jae aldrig trott han skulle få stöta på.

Uta såg på den andre och log, hann fann det hela roande, att han hade givet den andre tillräckligt med funderingar för att plocka upp penseln igen.
"Jag har en viss förståelse för det, även om jag hanterar situationen annorlunda. Antingen genom att ta emot kunder, eller införskaffa en ny tatuering" erkänner han lågt, medan han anser att Jae's metod är bättre än hans. "Efter att du ringde mig den kvällen och inte svarade på mitt meddelande efteråt, höll mina tankar och förvirring på att ta över, vilket ledde till att jag lät Renji skapa tatueringen på ryggen"
Uta hade avstått i år när den andre frågat, kanske för att det inte känts rätt, eller kanske av en annan anledning. Han ångrade inte den på ryggen, han förvånade dock sig själv att det var tankarna på den andre som ledde till det.

Uta antar att det är en normal reaktion, trotts att situationen var långt ifrån normal. Vanligtvis skulle man inte sitta som de gjorde med någon som försökt döda än. Uta kunde nästan skratta åt hur situationen utvecklats. Uta ler åt Jae's beröring och när han låter huvudet vila emot hans axel, låter Uta hans huvud vila emot Jae's.
"Jag skulle säga att det hade blivit ett ytterst komplicerat och nästintill omöjligt förhållande ifall jag oroade mig för att du skulle döda mig" svarade han, samtidigt som han tar en klunk av teat, innan han börjar leka med Jae's hår med handen, eller det han kommer åt på grund av vinkeln de sitter i.

"Mm, jo, jag tror att de saker jag gör nu för att hantera situationer är bättre än det jag gjorde förut." säger Jae, som förstår varför den äldre tar emot kunder under de stunderna. Tjugofemåringen har aldrig riktigt haft kontroll över det, det har varit en vana sen han var tio år gammal. Femton hela år. Inte undra på att kroppen är så ärrad, så trött och skadad. Men nu, för engångsskull känner han att han har någorlunda kontroll. Efter det som hänt, med drogen och mordförsöket, så hade han bestämt sig för att det skulle ändras. Nu hade han ju hoppat på Brian, men det var annorlunda. Precis som Uta är Brian försiktig, inte lika hårdhänt eller vårdslös. Nu är det ju dock så att han inte kan be den äldre att hitta något annat som kan ge en något annat att tänka på under de stunderna.. han har ingen rätt till det. Och det är väldigt svårt, det vet han mycket väl. "Jaså?" är det enda Jae kan få ut och sluter ögonlocken för att låta hjärnan vila en aning. "Får jag se den?"

Med ett svagt leende nickar han, ja, det hade varit omöjligt. Inget nyttigt förhållande kan fortsätta med de tankarna i någon av parternas huvuden, därför hoppas Jae innerligt att den äldre kommer få tillbaka den tillit för honom någon gång. Han höjer huvudet en aning från Utas axel och blickar upp mot de bekanta ögonen, innan han lämnar en försiktig kyss på hans läppar.

"I jämförelse kan det kanske tänkas vara bättre, men trotts att jag har kontroll över situationen och gör det frivilligt, skulle de flesta vara av åsikten att det inte är sunt" svarade Uta, och han var medveten om att det inte var ett vanligt sätt att hantera det hela. Att ge sig till någon annan hindrade tankarna en stund, men problemet kvarstod alltid. Att införskaffa en tatuering var ett sundare förhållningssätt, även om det inte var hållbart i längden. Uta vänder sig sedan emot den andre när han frågar, fundersam över det. Jae hade sett en del av de redan, och den yngre hade uppskattat dem, därav anledningen att han hade velat att han skulle se dem ifrån himlen tidigare under dagen. Men ändå, det var något som gjorde honom tveksam, kanske för att Jae såg honom på ett annat sätt. När andra såg dem hade de andra åsikter än vad den yngre skulle ha, det var han medveten om. Kanske var det för att det innebar att Jae skulle få se de andra som prydde hans kropp också. Kanske var det inte tatueringarna utan tanken på att den yngre skulle se mer av hans kropp, något som förvånade honom. Han hade normalt inga problem med att visa sin kropp, han gjorde trotts allt det för pengar, och kanske var det de som var skillnaden, det fanns inga pengar inblandade, vilket gjorde situationen annorlunda. Jae kunde inte kräva något, han skulle inte göra vad han önskade, eller be Uta vara någon annan. Uta insåg att det som skrämde honom mest var just den tanken, han var inte i någon roll, utan han var bara Uta, och visa upp sig som bara Uta var nytt för honom, skrämmande till och med, men sen log han svagt, den andre hade inte givit honom någon anledning att känna så, han kunde vara sig själv runt honom utan att bli dömd för det. Han besvaras Jae's kyss och han ger den yngre en nick, innan han knäpper upp västen och tar av den tillsammans med den långärmade tröjan han bar under. Han vände sig bort emot den andre så han kunde få se tatueringen.

Det verkar som att Uta tar en stund för att fundera, vilket nog kan vara förståeligt. Det måste kännas annorlunda, främmande när pengar inte är någon del av det. Dock har Jae svårt att tro att den äldre endast visat sin kropp för pengar, nej han är ju inte helt korkad heller.
"Men det är väl inte helt sunt? Du sa att vissa är svårare att skaka av sig, betyder inte det att du inte har full kontroll?" frågar Jae tvekandes, osäker på om han har rätt att fråga något sådant eller om han bara borde ha behållit sina funderingar för sig själv. Men som sagt tidigare påminner han sig om att kommunikation är en viktig nyckel. Därför bestämmer han sig att det var ett bra val att berätta. Tjugofemåringen ställer bort sin tekopp på det fina nattduksbordet tätt intill. "Jag måste erkänna att jag varit tveksam till tatueringar."påbörjar han och stryker försiktigt fingret över linjerna, ser vart de går in i varandra, vart de går. "Men dina är väldigt vackra."

"It's not the lack of control that's the problem" börjar han "Förutom deras beteende, är det mer risken över vad det kommer leda till. It will set things in motion, and need calculated planing"
Uta ser ner på bandaget som täckte den ena handen.
"One of the men is the mayor, refusing him will result in things most likely spinning out of control in other areas, like permits not getting signed, refused access, and similar things. The mayor is a dangerous, violent man" Uta kunde utan tvekan se hur han skulle få mer än ett problem genom att neka mannen. "När vi sågs ute på stan första gången och jag drack tea för att lindra smärtan var det mer på grund av ett möte med honom än febern jag hade"
Uta visste inte varför han medgav det för den andre, kanske för att han skulle förstå hur farlig the mayor was, maybe because Jae would understand.
Uta känner den lätta beröringen och skjuter undan tankarna på borgmästaren, låter sig njuta av Jae's fingrar emot hans hud, innan han skrattar till.
"Glad you liked them, because they are a part of me" förvisso var det inte omöjligt att ta bort dem, men det var något han inte var villig att göra.