~Bayrios - i Öst~ [Privat Fantasy Roll]

Erik - Skogen i Öst:
"Jag vill aldrig känna så igen." Var orden som lämnade hans mun. De var ett löfte från honom att aldrig överge henne och en bön om att hon aldrig någonsin skulle lämna honom. En slinga ord som knappt tog sig förbi klumpen i hans hals. Tårarna strömmade stillsamt från ögonen, ner över kinderna och han gjorde sig på något vis mindre. Kröp ihop, sjönk ihop, drog sig samman.
"Aldrig." sade han sedan och såg upp på Arya.

Arya - Skogen i Öst
Arya mötte hans blick, men det var svårt att hålla ögonkontakten då hon inte kände sig värdig honom. Han ville aldrig känna så igen. Hon ville aldrig någonsin få honom att känna så. Hon ville honom allt det goda i världen. Aldrig smärta. Men nu var det hennes fel att han lidit så mycket. Hennes fel att han nästan gått sönder. Hennes fel att han nästan dött. Inte nog med det. Det fanns så mycket mer som hon inte talat om för honom och som hon antagligen aldrig skulle kunna tala om trots att hon ville. Det smärtade olidligt inom henne. En tår slog sig lös och strilade ner för hennes kind. Hon var tyst med ögonen fästa på hans. Hon kämpade inuti för att kunna röra sig och tala igen. Det var otroligt svårt. Hennes mun öppnades men orden hon yttrade var knappt så mycket som en viskning.
”Förlåt mig.”

Erik - Skogen i Öst:
Erik greppade Aryas ansikte i sina händer,
"Säg inte förlåt, gör det inte. Säg inte förlåt." Han strök med tummen över hennes kind, "säg inte förlåt. Jag ångrar inte att jag kände det. Vill bara aldrig känna det igen. Nu vet jag, nu vet jag hur mycket du betyder för mig. Hur mycket jag behöver dig, hur mycket jag älskar dig. Innerligt. Att det är mer än något så simpelt och vanligt som kärlek. Jag vet det nu." Han drar in henne i sin famn. Kysser toppen av hennes huvud.
"Älskar dig innerligt." viskar han in i hennes hår innan han placerar ytterligare en kyss där.

För att bryta upp den tunga stämningen kramar han om henne ytterligare lite och fortsätter svara på den tredelade frågan hon hade ställt.
"Så tatueringarna har blivit fler - av ren magisk kraft. Mina nya tatueringar kommer jag hålla högre än de mänskligt skapta." säger han och kysser toppen av hennes huvud ännu en gång. Han vill bara kyssa bort det där uttrycket hon hade haft i ansiktet. Inget av detta var hennes fel, det hade lyst så tydligt i hennes ansikte att det var vad hon tänkte. Att allt var hennes fel. Men så var det inte. Det var naturens fel, och dess förtjänst. Det pulsade inom honom, dunkade svagt. När hon var nära så kändes världen rätt.
"Du rubbar hela min existens..." viskade han mot hennes hjässa och vaggade lite från sida till sida med henne i sin famn.

Arya - Skogen i Öst
Hon lät sig bli indragen i hans famn trots att hon inte var värd det. Hon slöt ögonen när han kysste hennes huvud och sade att han älskade henne. Trots att hon visste att hon inte förtjänade det. Det var hennes fel, alltihop hade varit hennes fel, oavsätt vad som verkligen framställt tatueringarna.

”Du rubbar hela min existens...”
Han rubbade hela hennes. Han hade gett hennes liv lycka igen. Han hade gjort allt för henne och hon hade ljugit, svikigt och undanhållt honom saker. Inte bara hade, fortfarande dålde hon saker för honom och hon kände sig så kass inombords.
”Jag är inte värd dig...” viskade hon, ihopkrupen i hans famn medan han vaggade henne fram och tillbaka, fram och tillbaka...

Erik - Skogen i Öst:
Erik skrockade motvilligt, kysste hennes hjässa.
"Det är nog snarare tvärtom..." sade han stillsamt och fortsatte hålla henne tätt tätt. Andades in hennes doft i stillsamma djupa drag. Lätt det lugna och fylla honom. Han skulle aldrig förlora henne. Det hade han bestämt sig för. Oavsett så skulle han aldrig förlora henne. Hela hans existens var kopplad till henne och hon hade kommit in likt en härjande vinterstorm och möblerat om hela hans tillvara. Vänt upp-och-ned på allt. Suddat ut och fyllt i.
"Mitt hjärta..." Hans läppar lätt ljudet komma ut trots att de nästan var slutna och lutade mot toppen av hennes huvud. Hans blonda hår beblandades med henne mörka. De hörde ihop. Oavsett vad så hörde de ihop, hörde till varandra.

Arya - Skogen i Öst
Arya var tyst i Eriks famn. Lät honom kyssa toppen utav hennes huvud och viska de fina orden. Trots att de inte var sanna. Hon kände sig hemma i hans armar. Mer hemma än någon annan stans i världen. Hans famn var hennes trygghet, ingen annan stans kunde hon känna sig så säker, så skyddad.
”Jag älskar dig.” viskade hon utan att öppna ögonen.

Sedan var hon tyst en stund, ihopkurad som en liten kattunge med ögonen slutna och huvudet lutat mot hans bröst. Det bästa i hela världen. Inte förens efter en lång stund öppnade hon ögonen igen. Hon sade först ingenting. Hennes fingrar strök försiktigt över hans tatueringar en liten stund.
”Jag har en till fråga.” hennes röst var försiktig och hennes fingrar slutade inte att röra honom.

Erik - Skogen i Öst:
Erik lutade sig lite bakåt för att kunna se snett ner på henne. Njöt av hennes fingrar mot hans hud och av att ha henne i sitt knä. Det var underbart,
"Jaså? En till, kör på." sade han med ett stillsamt leende. Han ville inte vara kvar i den dystra stämningen. Bara ta sig framåt. Prata mer. Lyssna mer. Kramas mer. Vara mer, med henne. Det var allt han ville. Nästan åtminstone.

Arya - Skogen i Öst
Arya tvekade lite. Hon hade bestämt sig sedan tidigare för vilken hennes nästa fråga skulle vara, men med tanke på hur hennes förra hade slutat drog hon sig lite för att ställa den nya. Men, samtidigt ville hon verkligen fråga honom, det var viktigt för henne. Arya suckade och lät sin hand glida ner från hans tatueringar.
”I Söder,” började hon, ”är din familj ditt allt. Dina rötter och din härkomst. Det är vem du är, din familj eller släckt är din identitet. Allting i samhället kretsar mer eller mindre till var du kommer ifrån, vilken släkt du härstammar ifrån, vilka rötter du har. Utan familj är du... så gott som ingenting.”
Hon drog sig tillbaka lite så att hon kunde se honom i ögonen, men stannade kvar i hans famn.
”Berätta om din familj.”

Erik – Skogen i Öst:
Erik såg på henne en kort stund. Detta var viktigt. Så som namn var viktiga i Norr var familjeband viktiga i Söder tydligen. Så han nickade, med ett litet leende. Om hon ville veta mer om hans familj – hans härkomst – så skulle hon få det.
”Jag kommer från en lång rad av härskare. Mitt fulla namn är Erik Viktor Parthalán, efter Erik den Barmhärtige och min far, Viktor den Ljusa. Parthalán är vårt släktnamn. Härskarnamnet sedan många generationer tillbaka.” Han pausade lite kort för att se på Arya, hon verkade hänga med.
”Jag måste ta våra namn först, det går liksom inte berätta annars om min familj – förlåt, men du får stå ut med det denna gången tror jag.” Han hoppades att hon skulle förstå varför han var tvungen att prata om namnen först, hur djupt ingrodda de var i honom och att hela berättelsen liksom började och slutade med namnen.

”Nåja, min mor Ariana Parthalán är döpt efter sin gammel, gammel, gammel mormor – Ariana den Fagra. Men min mor känns nu mera till som Ariana den Smarta.” Erik harklade sig lite, kanske behövde han inte riktigt gå in så djupt på det hela?
”Sedan har vi min syster Briañna, hon är yngst, mina bröder Jacov som är äldst och Peltov som är mellanbrodern. Jag är nog inte riktigt lik någon av dem. Jacov är vad man kan kalla en stor krigare, Peltov är slug och smidig. Jag har hamnat lite utanför kan man väl säga i det hela. Jag och Briañna fokuserade väl mer på studier – även om jag är en väl tränad och etablerad krigare jag med. JAcov blir härskare, Peltov Överste över armen enbart lydande under Jacov och jag tillsammans med Briañna är de som kommer ha ansvar för folkets välfärd i sin helhet. Det är så våra föräldrar strukturerat upp familjen. Nu blir det ju inte så längre, Briañna får klara av vår gemensamma uppgift själv i framtiden.” Han suckade lite lätt men fortsatte att prata, ”vi är väl en vanlig nordisk familj antar jag. Ja, med undantaget att vi styr landet då. Min far är ganska distanserad och min mor likaså, fast inte för att de inte älskar oss, det gör de, mer för att det liksom finns tusentals människor som förlitar sig på dem. Mer än bara deras egna barn liksom. Så Jacov och Peltov har hängt ihop medan jag och Briañna har hängt ihop. Fast jag måste nog räkna in Freja i min familj på ett sätt också… Även om det inte riktigt är med blod så är hon värd lika mycket för mig som Briañna.”

Erik försöker få ut orden så sammanhängande och tydligt som möjligt. Men det är svårt att prata om familjen. Det är både skönt och gör ont. Han saknar dem. Samtidigt är han rent ut sagt förbannad på dem – inte Briañna då men alla andra. Han hade ju velat ha deras stöd i det här med Arya. Han hade velat att de skulle acceptera den han var ämnad att vara med. Acceptera henne för att de brydde sig om honom åtminstone lite. Men så var ju inte läget.
”Jag saknar dem, ibland. Mest Briañna. Hon är liksom speciell. Glad, frågvis, enveten och allmänt hopplös största delen av tiden. Men också flitig och modig. På många sätt. Osjälvisk liksom också. Jag tror ni två hade kommit överens väldigt bra faktiskt, du och hon.” Erik skrockade lite. Tanken av hans syster och Arya som sitter och viskar till varandra eller skrattar åt något eget skämt – det gjorde honom varm. Även om chansen till att det någonsin skulle hända var minimal. Tanken var ändå härlig.


Ariana – Slottet i Norr:
Det hade gått allt för lång tid. Generalerna var försvunna, Erik för försvunnen och inte ett knyst hade hon hört från sina egna spioner.
”Förmodligen döda,” väste hon ut i kvällsluften. Besvikelsen påtagligt där.
”Erik, för allt i världen din korkade-”
”Älskade? Vad gör du här ute?” Ariana vände sig hastigt om och den mjuka masken hon bar gled ohindrat på då hon möte sin makes blick.
”Åh, älskling jag visste inte att du var här.” sade hon stillsamt med ett vackert leende. Henens ögon tindrade mot Viktor som tog de sista stegen ut på balkongen och fångade henne i sina armar. Han kramade henne tätt mot sig själv.
”Jag saknar honom också.” muttrade härskaren över Norr och Ariana kunde inte riktigt hindra avskyn hon kände för hans svaghet. Han var en stor härskare och borde inte känna några sådan känslor. Men samtidigt så visste hon att Viktor älskade sina barn, djupt. Så var det bara. Inget att göra åt det. Kanske var det till och med bra? Gjorde kanske Viktor starkare i sin vilja att ta hand om Norr och göra det bästa för landet så att hans äldsta son, Jacov, en dag kunde ärva ett förträffligt rike.

Arian kramade sin man tillbaka och gav hans kind en kyss.
”Han kommer tillbaka, jag känner på mig att våra generaler har funnit honom och just nu jobbar på en plan för att få med honom hem. Tror du inte det älskling?” säger hon med mjuk stämma. Trots att hon vet att så är inte fallet utan de vedervärdiga generalerna hade funnit hennes Erik men inte tagit med honom hem. Hade inte fullföljt sin plikt och hade satt henen själv i en rejäl jävla knipa nu med Torjärva. Klanens mest hög bördiga kvinna, Hilde, skulle gifta sig med Erik innan nästa månvarv. Det var löftet hon hade givit i utbyte mot deras lojalitet och styrka. Men planen gick inte riktigt bra just i det tillfället.
”Jag menar, han har en fantastisk blivande fru som väntar på honom här hemma.”
”Ja, men inte bara det. Han har ju sin familj här. Hans namn står i våra historieböcker och han har sina rötter förankrade här. Inte där ute bland vildar och bestar. Nej, han har allt här. Han kommer hem snart ska du se.” säger Viktor uppmuntrande trots att det i själva verket är han som behöver försäkras och muntras upp, inte hon. Nej Ariana var mer inne på att smida nästa plan för att återställa ordningen och radera Eriks misstag, Eriks svek.

Arya – Skogen i Öst
Arya lyssnade noga och mycket intresserat på allt som Erik berättade. Namnen var kanske inte så viktiga för henne, men hon förstod om de var viktiga för honom. Så Parthalán var alltså Norrs regenters familjenamn, därför hade hon hört det förut. I övrigt hade hon aldrig hört talas om någon annan än Eriks fader - konstigt nog. Om Erik och hans bröder alla var krigare, kungliga dessutom, borde hon åtminstone hört talas om dem tyckte hon. Trots sin politiskt höga status börjde Arya smått inse hur dåligt insatt hon faktiskt var i politik.

”vi är väl en vanlig nordisk familj antar jag. Ja, med undantaget att vi styr landet då...”
Arya kunde inte låta bli att le roat åt Eriks ord. Helt vanlig nordisk familj...

Han fortsatte med att berätta mer om hur hans familj var. Att hans båda föräldrar varit distansierade, sina bröders relation till varandra och att det främst varit han och hans syster som hängt ihop.
”Fast jag måste nog räkna in Freja i min familj på ett sätt också… Även om det inte riktigt är med blod så är hon värd lika mycket för mig som Briañna.”
Arya förstod, hon hade sett vilket band Erik och Freja hade, hur nära de stod varandra. Hon hade ett liknande band till både Parvati och Leela. Fast - på helt andra sätt.

”Jag saknar dem, ibland...”
Arya förstod även det. Hon saknade sin Söderländska familj hon också. Särskilt hennes moster och Parvati, de två var de hon hade starkast band till.
”...Jag tror ni två hade kommit överens väldigt bra faktiskt, du och hon.”
Arya log lite mot sin älskade. Hon kunde inte låta bli att tänka på att Briañna verkade ganska lik sin yngsta storebror.
”Det hade vi säkert. Hon låter fin.”
Hon tog hans ena hand i båda sina och smekte över hans knogar, både för att hon bara kände för det och för att visa att hon fanns där. Erik saknade sin familj, Arya visste att det inte fanns något hon kunde göra åt det - det var ju på grund av henne han inte var med dem - men hon ville att han skulle veta att hon fanns där. Alltid skulle finnas där.