Rollspel, från olika världar

Cassian såg på killen som hette Peter
"Får se hur rolig du är med en kniv i hjärtat" sa han och blängde på honom och log sen "Jag kan skratta Jezebel kan säkert men han gör det aldrig" sa Cassian och såg sorgset efter honom "vad har ni egentligen gjort emd honom? han ser sorgsnare ut nu än någonsin" sa han och blängde på dem

"Det är inte VÅRT fel!"sade Peter och slutade spela innan han lade Tingeling i sin bröstficka. "Han var så här bitter då han kom hit, inte vet vi varför han inte platsar in med oss. Supuppa, precis som kapten krok, endast bryr sig om sig själv och ingen annan." Peter flinade brett mot Robin innan han gjorde en volt i luften och stannade sedan precis bakom Cassian.
"Har inte du heller någon bra humor?"

Cassian såg på den flygande pojken och skakade på huvudet om han bara visst hur de tlåg till
"Det kanske inte är ert fel men ni verkar inte ha gjort det bättre." sa han och blängde sen surt på Peter "det gör han inte alls! han är bara inte som andra och jag hade knappast stått här om han inte räddat mig! han är som ett vilset barn, så sluta vara elaka mot honom" sa Cassian allvarligt och vände sig sedan långsamt mot Peter "Beror på vad du anser roligt?" frågade han

"Haha! Vilset barn? Jovisst, en VUXEN menar du väl? Opålitliga små inkräktare."muttrade Peter och satte sig sedan på en låg kvist i ett av träden i närheten som han lade sig på mage på. "Förresten så tror jag att vi borde informera dig om varför vi är här, om du inte visste redan?"frågade Peter och lade huvudet på sned och lekte med en dolk i handen.
"Och en sak till, jag har redan fått en kniv genom hjärtat en gång, Ting räddade mig och här står jag. Livs levande efter att ha dött. Du skrämmer mig inte med dina små knivar och grejer!"

Cassian suckade, de skulle aldrig förstå
"Han må vara vuxen och bete sig som en vuxen men om ni skulle ta er tid att kolla under ytan kanske nu skulle förstå honom" sa han och log sedan roat "Hur tänkte du att jag skulle veta det? jag föll ner geno ett hål för en stund sedan" sa han lite roat och fnyste sedan "du behöver inte kasta kniven i någons hjärta för att de skall dö och vad kan en älva göra?" sa han

Jezebel gick en bit och stannade sedan han kunde fortfarande höra dem och han log och var glad över att Cassian försvarade honom och han förstod varför han hade skrivit hans del i berättelsen. Han borde behandla honom bättre. Han hörde steg och såg på Granger och Potter som kom mot honom
"du ser lite gladare ut Jezebel" sa Hermione
"Cassian kom hit" svarade han
"det förklarar än del" sa hon leende
"vem är Cassian?" frågade Harry men ingen av dem svarade honom
"kommer du?" frågade Hermione och gick mot de andra
"nej, de vill inte ha min hjälp så då struntar jag i det." sa han
"dumheter, kom nu. Ni måste sammarnbeta" sa hon och drog med honom till de andra

"Mycket mer än vad du någonsin kan drömma om." svarade Peter stolt och tog ut Ting ur fickan, hon skakade om sina vingar och flög sedan mot Cassian som en ljusboll som lös upp hela mörkret. "Hon är min bästa vän och min ängel i nöden. Men i vilket fall som helst, så måste man ha fantasi för att förstå och det kanske du har? Vad vet jag?"

Cassian ryckte på axlarna "Och vad vet du om drömmar? har du någonsin levt i den verkliga världen och faktiskt behövt drömma för att må bättre?" sa han undrande och såg på älvan "visst säger du det så" sa han ointreserad och log sen "är du med i Delilah måste du ha fantasi för att komma nånstans"

De kom tillbaka till de andra och Hermione log mo Cassian
"du måste vara Jezebels vän" sa hon lätt "jag är Hermione och det här är Harry"
Harry nickade till hälsning och Jezebel såg på Peter och Cassian och undrade om Peter skulle ta Cassian ifrån honom? Han var det närmaste vän han kommit. Han lutade sig mot trädet utan att tänka sig för
"aj" sa han och flyttade på sig

Peter gömde ansiktet i armarna, klart att han hade levt i den vanliga världen. Han saknade föräldrar, helt och hållet.
"Jag föll av barnvagnen då jag var tre månader gammal, det regnade och Ting fann mig ensam liggandes på trottaren. Hon förde mig till landet ingenstans där jag levde i tre år innan jag kom tillbaka och kikade in i mina föräldrars fönster för att berätta att jag levde och ville komma tillbaka till dem, till tryggheten. Men fönstret till min kammare var stängt och i min vagga låg en annan bebis, de hade glömt bort mig."svarade PEter, det var det enda ledsa minnet han hade. Nu om han ens skulle försöka flyga så skulle han inte lyckas.