[PRS] LadyGhoost & yehet

Kanske det varit det som Jae behövt, ord som går rakt på sak, inga krångliga vägar som förvrider konversationen. Med en sådan migrän är det svårt att få in allt, förstå sig på det den äldre velat ha sagt.. men nu fungerar det bättre.
"Förlåt.. min hjärna blir seg och inte lika snabb när jag har migrän." förklarar han med en djup suck och fingrarna masserar det känsliga huvudet. Dock finns det ett ord som hans hjärna snappar upp, och vill ha en förklaring på. "Nästintill?" upprepar Jae med sammanknipna ögonbryn och sönderriven underläpp. Undermedvetet hade tänderna skrapat upp alla sår över läppen, öppnat dem så att de börjat blöda på nytt, Jae hade inte insett det förrän nu. "Det gläder mig, att du inte känner dig tvingad eller olycklig." han sväljer hårt medan han ställer sig upp från skrivbordsstolen med darrande ben, och börjar röra sig mot sängen där han faller ihop, i en enda trasslig hög. "Du gör inte min migrän värre.. vill du komma hit?"

Uta tar ett djupt andetag innan han svarar.
"Du har inget att be om ursäkt för. Jag borde varit tydligare" säger han endast. Han visste inte varför men det var svårt för honom att förklara för den andra mannen hur hans jobb fick honom att känna. Uta tittar ut genom fönstret och faller i tysthet ett tag, osäker på vad han skall svara den andre mannen.
"Jag har kunder som...är mer krävande, farliga kanske är ett annat ord. Kunder jag inte kan avstå ifrån lika enkelt som de andra" börjar han, han ville inte säga för mycket till Jae. "Men det är inte omöjligt för mig att bli kvitt dem, så det finns inget skäl till oro"
Uta ville inte att Jae skulle oroa sig att han skulle gå till sängs med dem. Uta hade ingen klar lösningen, men när han fick en stund given skulle ha finna en lösning.
"Om det skulle uppstå en situation där jag känner mig tvingad, så kommer du märka detta, mer än lovligt"
Uta ler sedan åt den andre mannens förfrågan.
"Tala om för mig hur jag tar mig in i ditt hem obemärkt, så är jag där så snart jag kan"

Jo, i det yrket är det väl självklart att det finns mer krävande kunder, precis som det finns i den branschen Jae arbetar i. Inte på samma sätt som hos Uta, men det finns både väldigt våldsamma köpare och dem som är lite mer.. tja. Lättare att behärska. Precis som de män som velat ha Jae i sängen mer och mer, många av dem våldsamma vilket alla sår och ärr bevisar. Men vissa, som Denis, behandlade honom som en jämnmänniska istället för en leksak.
"Okej, jag förstår." svarar han trevande och tvingar upp huvudet från skrivordet, leker förstrött med några pennor. Ett bittert, lätt påtvingat leende stryker sig över läpparna. Visserligen oroar han sig över att dessa kunder kommer vara för svåra för Uta att skaka av sig, och därefter fortfarande hamna i sängs med dem.. men han oroar sig än mer över den äldres välmående när dessa stunder inträffar. Det är uppenbarligen en del av arbetet, men att känna sig tvungen till något känns aldrig bra. Jae vet det mycket väl. "Kommer du att berätta det?" frågar han efter en stunds funderingar. Han litar inte riktigt på sig själv, kanske han kommer att lägga märke till det, men det skulle kännas mycket bättre om det var Uta han fick höra det ifrån.

Det bittra leendet ersätts med ett genuint, uppriktigt. Jae känner sig tacksam för att den andre ledaren tar sig tiden att göra det, och kanske.. bara kanske det kan fungera.
"Om du åker en annan väg, ut mot skogen istället kommer du finna en liten å.. det finns en liten dörr i jorden, som en hemlig liten väg. Den leder upp till en källare, jag kan nog möta dig där."

"Jag ser ingen anledning till att dölja det" svarar Uta uppriktigt, ifall det uppstod en situation han inte kunde hantera, kunde Jae tänkas behöva veta det, om inte annat för sin egna säkerhet. Uta hoppades dock att det var ett problem som han kunde hantera. Men det fanns ingen anledning för honom att spekulera i det denna stund. För en kort sekund for tanken att det kanske var en fälla, att den andre kanske ändå lekte med honom, orden kan nog får honom att tveka innan han skjuter den tanken åt sidan, meddelar den yngre att han är där snarast möjliga.

Efter att ha bytt om till något som kunde få honom att hålla värmen bättre, beger han sig ifrån huset. Vanligen hade han beställt en bil, men i detta fall var det omöjligt och han bestämde sig för att använda sig av sin motorcykel. Vanligtvis var det inget han gjorde, inte sedan han tagit över efter fadern, men han medgav att han saknat det. Med några korta ord till den ansvariga över garaget, gällande att han tog fordonet, satte han på sig hjälmen och körde bort ifrån hemmet.

Det tog honom en stund att finna den väl dolda dörren, efter att parkerat motorcykeln. Uta fällde upp luvan innan han klev ner i tunneln, åter igen undrandes vad han vandrade in i. Han tog ett djupt andetag innan han började följa den enda vägen han kunde gå, i hopp om att möta Jae som den yngre sagt.

Samtalet avslutas och den tunna kroppen slängs ner mot sängen, armarna utsträckta på vardera sida. Aj, aj, aj. Med ansiktet in sina händer suckar han djupt. Det är svårt att tänka igenom konversationen han haft med Uta när bägge tinningarna och ögonen dundrar av smärta. Ögonen vilar på klockan i sitt rum, försöker lista ut hur lång tid det kan tänkas ta innan den äldre ledaren kommer fram till källarporten. Tjugo minuter? Trettio? Inte mindre iallafall. Detta ger Näe tid att byta om, och han hänger upp förklädet han haft på sig till målandet, och tar fram ett par bekväma, svarta kostymbyxor med bälte. Därefter drar han på sig en stickad beige polotröja dör att stoppa ner under bältet. Med sina mörkbruna linser i ögonen ber han en ut av tjänarna som arbetar i köket att fixa två bommar te.. vin känner Jae verkligen inte för med den här migränen.

Benen rör sig ner för trappen, öppnar den tunga, gammelmodiga dörren som leder till skafferiet där alla gifter och botemedel står uppradade. Jae är den enda levande som vet om den genvägen.
"Hej," viskar han när ögonen möter Utas ansikte igen, bara vida synen av honom får tjugofemåringen att käka sig säker, på något sätt lycklig. Ett leende sprider sig över läpparna, och han stiger till sidan för att få den andre ledaren att kunna komma förbi.

Uta ger den andre ett leende när de åter möts, och han fäller ner huvan som är fäst vid västen.
"Godkväll" säger han medan han ser sig om i rummet. För en kort sekund ger det honom känslan av att befinna sig i en film. En trollkarls hemliga laboratorium, fyllt med möjligheter. För Uta hade det nästintill kunnat vara trolldrycker ståendes längs väggarna då många av flaskorna innehåller för honom okända substanser.
"Have you made them, or bought them?" han ser frågande på Jae, undrar vad den andre är kapabel till. Gifter var något Uta knappt besatt någon kunskap om, därav att tanken aldrig hade slagit honom att den andre kunde förgifta honom tills han gjort det. Kanske borde han tänkt på det, mindes att det var nämnt i någon fil. Uta vänder sig åter till hyllorna, finner det fascinerande, och skrämmande på samma gång. Att så mycket kunde existera utan ens vetskap. Uta tvekade inte på att Jae kunde förgifta honom flera gånger om, utan hans vetskap. Den tanken ger honom för en sekund obehag, förstående hur sårbar det gjorde honom i den andres närhet. För att lugna sig, tala om för sig själv att det inte var Jae's avsikt med besöket vände han sig emot den yngre, med ett svagt leende.
"Hur mår du?" undrandes över migränen.

De mörka, rödtrötta ögonen glider över alla flaskor som står prydligt och i ordning på hyllorna. Kanske det inte är världens smartaste ide att låta Uta gå igenom den vägen, eller få reda på allt han har och vart det ligger. Dock finns det ingen annan väg i herrgården som inte har uppsatta kameror som Denis kan hålla koll på. Plus Jaes rum.
"För det mesta har jag gjort dem, men vissa har jag behövt förhandla mig till." berättar tjugofemåringen. "Eller ja, förhandlat mig till ingredienser till dem, iallafall." armarna lägger han i kors, minns hur den första han tagit livet av var med ett cobra gift. Och då hade han bara varit fjorton, och haft massvis med gifter i lager. "Rätt roande det där, hur mannen som hjälpt mig bygga den hemliga lilla gången sedan blev mördad med det jag använt rummet till." Siwon hade inte varit särskilt smart, nej.. alldeles för korkad för sitt egna bästa, och alldeles för desperat för fjortonåringen för att kunna tänka klart. Försiktigt masserar han sina tinningar och sluter ögonlocken med ett olidligt litet stön. "Tror det är den värsta migränen jag haft, men det går."

Uta's blick återvänder till väggarna fulla med gifter, innan han nickar.
"It's impressive" svarade han den yngre uppriktigt, han var fascinerad över vad Jae kunde göra. Hur han kunde sammanföra olika ingredienser för att tillverka något dödligt. När Jae sedan åter talar vänder sig Uta emot honom, en aning förvånad. Förvisso hörde det till vanligheterna att man undanröjt människor av liknande anledningar genom historien, men han var ändå förvånad över att någon gjort det i dessa tider.
"Vad var anledningen till att du valde just gift?" Uta undrade om det var metoden Jae föredrog, eller alltid använde. Uta själv hade aldrig övervägt det, han föredrog att utföra det själv om det fanns möjlighet, och beroende på anledningen, välja vapen därefter. Ofta blev det blodigare på det sättet, och andra kanske skulle finna det avskyvärt, men han blev lugnad av det. Kanske av vana, eller för att han visste att personen avled. Gifter var dödliga, men det fanns nästintill alltid ett motgift, tillskillnad ifrån en kulla mellan ögonen. Uta ser på Jae när ett lågt stön lämnar hans läppar.
"Du borde ligga till sängs, utan något starkt ljus, avslappnad" påpekar Uta as he places a gentle kiss up on Jae's forehead. "Såvida du inte avser att stanna här nere, så får du visa vägen till ditt rum"

Ja, vad hade varit anledningen? Någon anledning måste Jae väl ändå ha haft för att göra något så ingående, eller hur?
"För att jag ville driva med honom, reta honom. Plus är gift från en kobra rätt förfärligt och smärtsamt. Han förtjänade det." svarar han efter en stunds tanketid. Ja, Siwon var ett äckel som gått och suktat efter sin bästa arbetskamrats son i flera år, och sedan dödat kamraten. En riktigt dålig mördare, väldigt klantig. Nu är det ju inte så att han förgiftar alla tänkbara mordoffer, det beror helt på scenariot och stunden. Men Siwon förtjänade det.
Med rynkade ögonbryn glider ögonen upp mot Uta som lämnar en lätt puss på hans panna.
"Du får mig att känna mig som ett litet barn." påpekar han sanningsenligt och låter huvudet falla på sniskan. Även om det kan vara mysigt med en puss på kinden, så påminner det endast om de pussar han fått från sina föräldrar. Inte som att de är i ett förhållande med varandra. Jae flätar ihop sina fingrar med den äldres innan han drar med honom ut ur källaren, det är ändå för kallt där, och låser till alla lås som finns över dörren.

Uta undrade om det varit samma tankar som flugit genom huvudet på Jae när han önskat livet av honom. Kanske hade hans död varit smärtsam om Jae inte givit honom motgiftet, kanske var det vad den andra ville, Uta visste inte, men han ville inte veta, inte tänka på det.
"Vad gjorde att han förtjänade det, om du inte misstycker att jag frågar?" Uta undrade vad som fått den yngre att mörda någon som tidigare hjälpt honom. Det var inte för att hålla tunneln och rummet hemligt, det kändes som om mannen gjort något allvarligt för att Jae skulle vilja döda honom.
Uta log emot den andre.
"Det var inte min avsikt att få dig att känna så" Uta hade inte trott att den yngre skulle tolka det på det sättet. Kanske var det något man gjorde emot sina barn, för honom var det långt ifrån så. Han hade mött tillräckligt många kunder som gjort gesten emot honom, eller frågat efter den, för att han någonsin skulle kunna förknippa den med ett barn. Uta misstänkte att hans yrke hade gett honom en vriden syn på ett flertal saker, men då Jae flätade samman deras fingrar, följer han den andre bort från rummet. Återigen förundras han över hur olika deras hem är, men gåendes emot vad han antog var den andres privata kammare.