The ones that love us never really leave us ~ (SV) (Marodörerna)

Hej! Jag letade iförrgår efter marodör-fanfics och snubblade på den här. Jag läste de två första kapitlen och sen var jag fast. ^^

Jag tycker att du är otroligt duktig på att skriva, och man lever sig verkligen in i berättelsen. Du skriver också så roliga saker och jag har skrattat många gånger.

Jag har egentligen inget som du kan förbättra. Det har varit några få fel med typ de och dem, men det gör jag också fel på rätt ofta och det är inget som stör mig.
Ser fram emot att läsa mer! ♥

Hej! Ny läsare!!!

Jag hittade din fanfiction igår och sedan dess har jag sträckläst typ varje ledig stund!!! Jag har börjat random skratta åt typ något som Sirius eller något annan karaktär och min föräldrar har typ frågat "vad läser du egentligen?" Eller a typ så. Typ,typ,typ... Då har jag hyschat åt dem och forsatt läsa. Sen på de senaste kapitlena har jag nästan blivit tårögd eller känna den pinsamma trycket. För man verkligen känner glädjen, sorgen och allting som karaktärerna upplever!Du skriver så jäkla bra!!! Du är bara bäst längtar as mycket till nästa kapitel! !!

(Förlåt för flummig kommentar...)

Det där med föräldrarna känner jag igen mitt svar blir antagligen 'En sak'...

TVÅ SAKER ATT SÄGA;

1. TACK TACK TACK ♥

2. FÖRLÅT. FÖR SENT KAPITEL. OCH FÖR DET SOM KOMMA SKALL;


Kapitel 54
Sorgliga besked
Maj 1977

Remus hade nästan somnat till på sängen när han vaknade till av en mjuk kyss i pannan.
’’Vill du veta en hemlighet?’’ hörde han en viskning.
’’Mmm…?’’
Han kände hur sängen studsade till av Sirius tyngd, och sedan hans varma andetag mot sitt ansikte.
’’Jag älskar dig.’’
Remus öppnade ögonen, lade sina armar runt Sirius och kysste honom.
’’Var är de andra?’’
’’James är på quidditchträning och Peter lovade att hålla sig borta. Bara du och jag.’’ Sirius lät sina mjuka läppar vandra ned längs med Remus’ hals. Trots att de var ensamma talade han viskande. ’’Vill ha dig...’’
Hans fingrar rörde sig till Remus’ skjortknäppning, men Remus lade plötsligt handen över hans.
’’Nej. Vänta. Stopp.’’
Sirius slutade direkt och kollade undrande upp.
’’Vad är det? Vill du inte? Jag gör inget om du inte vill.’’
’’Jo’’, sa Remus ärligt, för varenda cell i hans kropp skrek efter Sirius beröring. ’’Men jag… vi kan inte.’’
’’Va?’’
’’Det är bara två dagar till fullmåne. Mitt sinne blir mer djuriskt. Jag vill inte att det blir för hårdhänt.’’
’’Jag har inget problem med hårdhänt.’’
’’Jag vill inte skada dig.’’
’’Jag litar på dig.’’
’’Lita på mig. Inte på vargen.’’
Sirius iakttog honom några sekunder, och nickade sedan. Remus log sorgset och strök honom längs med kinden.
’’Fan, vad jag vill ha dig’’, mumlade han motvilligt.
’’Ta mig då.’’
Remus tvekade en sekund.
’’Lova att säg till om det blir för mycket.’’

Med en duns slog sig Sirius ned på den tomma platsen bredvid James. Remus slog sig ned på andra sidan bordet, bredvid Peter, utan att säga ett ord.
’’Uh oh’’, sa James. ’’De där ansiktena går inte att feltolka.’’
Sirius skrattade och Remus rodnade.
’’Bästa sexet nånsin’’, sa Sirius glatt och tog en brödskiva. ’’Sorry, Marls.’’
Marlene kollade upp från sin plats två stolar bort och skrattade.
’’Ingen fara.’’
Sirius lutade sig bakåt och tog ett bett på smörgåsen.
’’Hur gick träningen, Taggis?’’
’’Helt okej. Måste kila nu dock, tyvärr.’’
’’Men hallå! Jag trodde vi skulle hinna äta lunch tillsammans!’’
’’Jag med! Synd att någon höll på med annat… hur som helst, Lily väntar. Ses.’’ James reste sig upp och innan någon hunnit säga något var han borta. Remus kollade efter honom i några sekunder innan han sträckte sig efter en potatis.

Peter försvann spårlöst iväg på eftermiddagen, och James var fortfarande med Lily, så Sirius och Remus styrde ensamma stegen mot sovsalen efter lunchen. De hann inte riktigt komma upp till Gryffindortornet förrän de nästan krockade med en gestalt som rusade genom korridoren.
’’Var det där…’’ började Sirius, men Remus hade redan satt iväg efter Lily.
’’Lily! Lily, stanna! Snälla!’’
Hon stannade motvilligt, men vände sig inte om. Remus var snart framme vid henne. En röra av röda hårtestar, mascaratårar och kinder som var svullna efter gråten tittade upp mot honom. Utan att säga något omfamnade han henne hårt.
’’Jag gjorde det’’, sa Lily. ’’Jag gjorde det.’’
Remus svarade inte. Sirius var snart ikapp de båda och kollade över Lilys rygg på Remus med ett oförstående ansiktsuttryck. I samma ögonblick började Lily snyfta mot Remus’ axel. Remus försökte desperat få Sirius att fatta hans ’’diskreta’’ vinkar; han pekade upp mot uppehållsrummet och mimade;
’’James. GÅ TILL JAMES!’’
Till sist förstod Sirius, nickade snabbt och försvann iväg. Remus strök långsamt Lily över ryggen.
’’Du. Vi smiter iväg. Kom.’’

***

’’James. JAMES. Var är du? Hallå! Tagghorn!’’
Sirius såg sig om i rummet, men ingen var där. Han hade sina aningar om vad som hänt, men han önskade mer än något annat att han skulle ha fel. Han gick snabbt mot sin säng för att ta upp marodörkartan, och såg då i ögonvrån ett svarthårigt huvud sticka upp vid James säng.
’’Åh, herregud…’’
Han gick runt sängen, sjönk ned bredvid James, tog eldwhiskeyflaskan ur hans händer och omfamnade honom.
’’Du. Vi smiter iväg. Kom.’’

***

Vid-behov-rummet tog skepnad av ett mysigt vardagsrum, inte helt olikt det Remus och Sirius spenderat två dagar i när Remus far hade dött. En brasa, en soffa, och till och med ett litet skafferi samt en tekokare.
Remus satte sig ner i soffan och Lily lade sig med huvudet i hans knä medan hon stirrade in i elden. Hon grät inte längre.
’’Vill du berätta vad som hände?’’
’’Jag bara sa… som det var. Jag sa att jag inte kunde ha ett förhållande. Att jag behövde vara på egen hand.’’
’’Hur tog han det?’’
’’Han verkade inte bry sig så mycket. Medan jag pratade sa han bara ’okej’ och ’jag förstår’ då och då, sen när jag var färdig så nickade han bara och gick.’’
Remus strök henne över håret utan att säga något.
’’Jag trodde aldrig att det skulle göra såhär ont’’, fortsatte Lily med svag röst.
’’Åh, Lils. Jag kan fortfarande inte fatta att du tyckte det här var bästa alternativet.’’
’’Du måste lita på mig.’’
’’Det handlar inte om det. Men jag… åh, dina ögon varje gång du såg honom. Jag trodde verkligen att han gjorde dig lycklig.’’
’’Det gjorde han.’’
’’Så varför…?’’
’’Jag har förklarat, Rem.’’
’’Okej, okej. Det är ditt beslut att ta. Jag finns här för dig ändå.’’
Lily nickade tacksamt. Remus kände en tår droppa ner på sitt knä.
’’Du. Vad sägs om att vi struntar i lektionerna i eftermiddag? Vi stannar här.’’
’’Du måste inte…’’
’’Men jag vill.’’
Lily log och nickade igen.
’’Okej. Tack.’’

***

’’För i HELVETE, Remus!’’
’’Förlåt’’, sa Remus, aningen förbryllat när han snubblade in i sovsalen. ’’Vad…’’
’’Jag har letat överallt efter dig!’’ sa Peter. ’’Var har du varit?’’
’’Jag var med Lily. Hur är det med James?’’
’’Inte så bra, som du kanske förstår. Han var helt förstörd.’’
Remus nickade. Han ville bara en sak, och det var att träffa Sirius. Bara se honom, hålla om honom och påminnas om att de var okej. Att även när allt annat föll så skulle de ha varandra. Hur själviskt han än visste att det var så hade tankarna helatiden vandrat iväg medan han pratade med Lily om James. Tänk om det här hände med honom och Sirius? James hade ju inte anat något. Han hade varit helt ovetande. Tänk så lurade slutet bara runt dörren utan att Remus hade en aning?
Remus kastade en blick på sitt armbandsur. Klockan var strax efter tio.
’’Lily glömde nog av att vi skulle patrullera. Hon var jättetrött. Jag kan bara ta en check på kartan så att ingen är uppe, sen kan jag skita i det för ikväll.’’
’’Okej, skönt, så slipper jag vara ensam. Förresten, Sirius lämnade en lapp till dig’’, sa Peter och nickade mot Remus’ sängbord. Remus höjde på ena ögonbrynet, gick fram till det lilla pergamentstycket och vek upp det.

1. Du är det vackraste i världen
2. Vi ses snart
3. Jag älskar dig

-S

Remus kände hur en varm känsla spred sig i hans bröst. Det var all bekräftelse han behövde. Hur kunde han tvivla, nu igen?
’’Träffade du på de i korridorerna eller var de här?’’ frågade han.
’’De kom hit jättesnabbt bara’’, svarade Peter.
’’Stack de igen sen eller?’’
’’De hade rätt bråttom.’’
’’De sa inte vart de skulle?’’
’’Jo?’’
’’…så var är de?’’
’’På tåget, vad trodde du?’’
Remus rynkade pannan.
’’Vad gör de där?’’
’’James ska åka hem, såklart!’’
’’Va? Varför det?’’
’’Men vad tror du?’’
’’Jag förstår att han är ledsen, men så illa? Och var är Sirius?’’
’’Han är med James. Han var också helt krossad.’’
’’Okej, jag vet att de är i princip samma person och påstår sig ha någon typ av telepati, men är de inte lite överdramatiska här?’’
’’Hur kan du säga så?’’ sa Peter förskräckt. ’’Sirius älskade henne som en mor!’’
Remus frös till.
’’Vem då?’’
’’Mrs Potter, förstås!’’
’’Vad är det med henne?’’
’’Har du inte hört?’’ Peter såg med ens obekväm ut, som om han visste att han skulle bli tvungen att säga något han helst inte ville berätta.
’’Hört vadå, Peter?’’ sa Remus. Han skakade till på rösten.
Peter svalde.
’’Hon dog i förmiddags.’’
Det var som om någon smällt till Remus i ansiktet med en skyffel.
’’Vad säger du?’’
’’Jag trodde du visste, att det var därför du frågade hur James mådde! Vad pratade du om?’’
’’Han och Lily, förstås!’’
’’Vad är det med dem?’’
’’De har gjort slut!’’
’’Har James och Lily gjort slut? När då?’’
’’Nej, stoppstoppstopp! Har Mrs Potter dött? Hur tog de det? Vad hände?’’


TRE TIMMAR TIDIGARE


’’Komkomkom. Här.’’
Sirius höll den darrande James runt axlarna när de svängde in i korridoren mot väst. Knappt någon visste att den fanns, och därför hade den varit det perfekta nattgömstället i flera år.

De satte sig ner med ryggarna mot väggen.
’’Vad hände?’’
James ville inte svara. Det kändes som att orden kanske, kanske inte skulle vara sanna om han inte yttrade dem.
’’Hon gjorde slut’’, sa han till sist.
’’Åh, nej. Åh, nej, nej, nej. Jag är så ledsen, James. Jag trodde allt var bra mellan er!’’
’’Det trodde jag också.’’
’’Så varför gjorde hon slut?’’
’’Hon sa att hon inte klarade av att ha ett förhållande just nu.’’
I Sirius öron lät det som den mest uttjatade och sämsta ursäkten någonsin, men med ens insåg han hur många gånger tidigare han själv använt den.

Nu var han osäker på vad han skulle säga. Normalt hade han sagt något elakt men småroligt om Lily, men han kunde inte. Först och främst så var det här inte vilken tjej som helst, det var Lily. James’ Lily. Den som han aldrig gav upp. Den som han aldrig tänkte ge upp. Den som han ville bli gammal och dö med. För det andra så hade Sirius och Lily blivit till något som skulle kunna liknas vid vänner, hur bisarrt det faktumet än var, så han kunde inte med att tala illa om henne.
’’Det finns ingen chans att hon ångrar sig snart? Jag menar, hon sa ju just nu’’, sa Sirius.
’’Hon sa att jag inte skulle vänta på henne. Hon måste växa upp och fokusera på sig själv.’’ James vände sitt ansikte mot sin bäste vän. ’’Kommer du ihåg när Remus sa att ni skulle ta en paus? Och det var en paus.’’
Ja, en paus. Och det hade varit det värsta Sirius någonsin gått igenom. Det här måste vara hemskt.
Sirius nickade.
’’Varför gör det så ont? Det gör ont, Sirius!’’
Tårar vällde upp i hans ögon igen.
’’Jag vet, kompis’’, viskade Sirius. ’’Men det kommer inte att göra ont för alltid.’’
Han förstod att James inte trodde på det, och för tillfället hade han nästan svårt att tro på det själv. Någonstans i bakhuvudet fanns Remus. Lyckan över att han var kvar och rädslan för att han inte skulle vara det för alltid. Och om bara tanken på hur det hade känts om Remus gjorde slut gjorde ont, hur kände då inte James just nu?
James pressade ansiktet mot Sirius axel. Han ville slippa tänka, slippa känna. Allting skrek inom honom.
’’Du är fantastisk, du vet det va?’’ sa Sirius. ’’Jag vet att det känns helt otroligt nu, men du kommer att bli kär igen.’’
’’Det finns mer fisk i havet? Men hon var mitt hav.''
Sirius kände hur en tår droppade ned på hans knä.
’’Jag vet’’, viskade han. ’’Jag vet.’’
Han puffade lätt på axeln så att James kollade upp. Sirius tog av honom glasögonen, lade de på golvet framför sig och torkade varsamt bort hans tårar. Han hann precis öppna munnen för att säga något mer, när de hörde en röst i andra änden av korridoren.
’’Där är ni båda!’’
Sirius suckade när han hörde rösten och vände sig om.
’’Inte nu, Reg.’’
’’Jag…’’
’’Jag sa inte nu!’’
Regulus gick hela vägen fram till James och Sirius med en sur blick fäst på sin bror.
’’Jag är faktiskt här på uppdrag av professor McGonagall’’, sa han och pekade på prefektmärket som gnistrade på bröstet. ’’Hon vill se Potter på sitt kontor omedelbart.’’ Han vände sig mot James och såg först nu hans rödgråtna ansikte. Han tillade, plötsligt med en helt annan röst; ’’Vad har hänt?’’
’’Inte dina affärer’’, sa Sirius. ’’Säg bara att du inte hittade oss. Vi ska inte skvallra.’’
’’Men jag hittade er.’’
’’Uppenbarligen.’’
’’Det lät som att det var bråttom. Snälla, Potter, bara gå.’’
’’Men jag har inte gjort något’’, sa James.
’’Det lät inte som om det var den typen av möte’’, sa Regulus och ryckte på axlarna. James nickade och reste sig upp.
’’Jag letar upp Remus och Peter sålänge, okej?’’ sa Sirius. Han tillade sedan, viskande; ’’Har du kartan?’’
’’Pete har den.’’
’’Fan. Okej, men jag ser till att hitta honom så ses vi sen. Lycka till.’’
James nickade tacksamt och de började gå åt varsitt håll.
’’Faktiskt – ’’ sa Regulus och var snart ikapp sin bror. ’’Så tänkte jag fråga om du hade tid att prata.’’
’’Kom du bara på det där med McGonagall för att få iväg James?’’ sa Sirius, och fortsatte gå.
’’Nej, det var sant. Jag försökte prata med dig för veckor sedan, men Lupin kom in och avbröt och så… hur är det med honom, förresten?’’
’’Varför frågar du?’’
Sirius gick fortfarande med snabba steg, och Regulus fick nästan småspringa bredvid honom.
’’Hans pappa dog ju.’’
’’Du bryr dig väl inte om det.’’
’’Sluta försöka få mig att bli sämre än jag redan är, okej?’’
Sirius tvärstannade.
’’Du gör ett rätt bra jobb själv.’’
Regulus såg på honom med bedjande ögon.
’’Kan du bara… kan du bara snälla höra på nu. Jag vet att jag gjort fel. Jag vet att jag är en del av familjen du hatar. Jag vet att jag är i Slytherin och jag vet att du hatar mig också. Men jag… jag behöver min bror. Herregud. Jag behöver min bror.’’
’’Du behöver mig?’’
’’Ja.’’
’’Jag måste erkänna att jag är lite förvirrad, Reg. Jag är allt du hatar. Jag är en skam för familjen som du så desperat håller dig fast vid, jag är vän med mugglarfödda och blodsförrädare, jag är ihop med en manlig varulv och… åh, herregud, herregud, herregud…’’
Sirius började gå snabbare igen när han insåg vad han sagt.
’’Hallå, stanna’’, sa Regulus och gick efter honom. ’’Jag visste redan att han var en varulv. Du avslöjade ingenting.’’
’’Hur kunde du veta?’’
’’Jag hörde Snape och den där smutsskallen prata om det för längesedan…’’
Sirius stannade igen och vände sig om så snabbt att Regulus nästan gick in i honom.
’’KALLA HENNE INTE DET!’’
’’Förlåt!’’ sa Regulus. ’’Jag är bara… förlåt.’’
’’Van vid det?’’ sa Sirius iskallt.
’’Ja.’’ Regulus svalde. ’’Snälla.’’
’’Vad är det du vill? Vad är det du ber mig om?’’
’’Förlåtelse. Även om du hatar mig. Kan vi inte bli vänner igen?’’
’’Vi har aldrig varit vänner.’’
’’Vi har kunnat prata om saker! Och även om du inte behöver mig, för du har Potter och allihop, så behöver jag dig.’’
’’Prata med Snape’’, sa Sirius och ryckte på axlarna. Nu var det Regulus tur att stanna och Sirius blev så paff att han var tvungen att vända sig om med höjda ögonbryn.
’’Jag vill inte prata med Snape!’’ ropade Regulus. Nu fanns det desperation i hans röst. ’’Jag vill inte prata med någon av dem! Jag vill prata med dig!’’
Sirius kunde bara betrakta honom. Tårar vällde upp i Regulus ögon, men han blinkade ilsket bort dem.
’’Jag vet att du redan har en annan bror, en bättre bror, men…’’
’’Reg. Reg, Reg, Reg. Han har inte ersatt dig.’’ Sirius gick fram till honom. ’’Jag saknar dig. Ofta. Mer än jag är villig att erkänna. Men om du fortsätter att bete dig som en skitstövel mot folk jag älskar så funkar det inte.’’
’’Jag ska inte. Jag lovar. Jag… jag vill lära känna dem.’’
’’Det menar du inte.’’
’’Jo.’’ Regulus svalde igen. ’’Jag vill börja om. Om de kan förlåta mig.’’
Han tittade ner. Sirius betraktade honom. Han visste inte vad han skulle säga.
’’Vi kan väl börja med att prata du och jag, antar jag’’, mumlade han och ryckte på axlarna. ’’Vad… vad var det du ville? Den där gången i Stora Salen?’’
’’Du kommer tycka det är en struntsak…’’ sa Regulus och suckade.
’’Du kan berätta för mig.’’
’’… men jag vet inte vem jag ska gå till.’’
’’Du kan berätta för mig.’’
Regulus svalde för tredje gången.
’’Jag tror jag är kär i en tjej.’’
’’Men Gud! Vill du ha råd om tjejer?’’ sa Sirius och skakade på huvudet.
Regulus suckade, vände sig om och gick, men Sirius var snart ifatt honom. ’’Reg, förlåt. Förlåt. Fortsätt. Vi kan sätta oss om du vill.’’ Han satte sig på en bänk i korridoren och Regulus slog sig ner bredvid honom. ’’Vill du berätta vem det är?’’
’’Det är svårt.’’
’’Vill du berätta?’’ upprepade Sirius.
’’Okej.’’ Djupt andetag. ’’Marlene. McKinnon.’’
Sirius stirrade på honom ett ögonblick.
’’Marlene som i sjätteårseleven i Gryffindor?’’
’’Ja. Snackar ni fortfarande?’’
’’Det är klart. Vi är vänner. Men du måste ha missat något. Hon är mugglarfödd, du vet det va?’’
’’Jag vet’’, sa Regulus. Sirius såg oförstående på honom.
’’Nu hänger jag inte med.’’
Regulus tog en paus och skakade på huvudet.
’’Hur gjorde du det?’’ frågade han efter ett tag.
’’Hur jag fick ligg av Marlene?’’
’’Nej, idiot’’, suckade Regulus. ’’Hur… hur vågade du? Bara lämna allting bakom dig och fly.’’
’’Det var inget svårt val för mig’’, sa Sirius. ’’Få se, alla mina vänner, inklusive en man som jag är upp över öronen förälskad i och en familj som älskar mig för den jag är… eller gamla Walburga och Lord Voldemort. Hm. Det enda som höll mig kvar så länge var du.’’
’’Jag önskar jag var lika modig som du’’, sa Regulus. Sirius himlade med ögonen.
’’Det är du. Det handlar bara om att göra saker fast man egentligen är rädd. Och om du ens vill ha en chans med Marlene så… öh, hej professorn.’’
’’Mr Black’’, sa professor McGonagall, som dykt upp i runt hörnet. Hon var blek, ögonen var rödkantade och hårtestar hade trillat ur den strama hårknuten och ner i hennes ansikte. ’’Kan du följa med mig till mitt kontor?’’
’’Vem av oss?’’ sa Sirius.
’’Dig’’, sa McGonagall med ögonen fästa på Sirius. ’’Mr Potter ville ha dig där.’’
’’Vad är det som pågår?’’ sa Regulus.
’’Vad har hänt?’’ sa Sirius samtidigt.
’’Jag kommer berätta snart. Tack för att du hämtade Potter åt mig, Regulus. Sirius, följer du med mig?’’
Regulus kollade på Sirius med ett oförstående ansikte, men Sirius bara ryckte förvirrat på axlarna och gick snabbt ifatt McGonagall.

De gick i tystnad till det hemtrevliga rummet där McGonagall hade sitt kontor, och professorn slog upp dörren och vinkade åt Sirius att stiga in. Han märkte att något tjockt och jobbigt låg i atmosfären, men han kunde inte komma ihåg vad James och han brutit för regler nu på sistone. Hela situationen gav honom en obekväm ångestkänsla.

Med ens fick han syn på James.
’’James! Vad är det som händer?’’
James kollade upp och Sirius såg att han hade gråtit. Hans ögon var rödkantade och glasögonen låg på bordet. När pojken fick syn på sin bäste vän ställde han sig upp och gick mot honom. Sirius höll ut armarna och omfamnade honom.
’’Vad hände, kompis?’’
Han fick inget svar.
’’Mr Potter, vill du berätta för honom eller ska jag göra det åt dig?’’
’’J-jag kan göra det, professorn’’, stammade James.
’’Jag lämnar er två i enrum en stund, då’’, sa McGonagall, lade sin hand på hans axel i några sekunder och lämnade sedan rummet. Sirius ställde inga frågor. Det tog nästan kål på honom, att inte veta, men han väntade till James var redo. Han strök varsamt sin vän över ryggen tills James öppnade munnen.
’’Det är hon’’, sa han. ’’Mamma… hon är död.’’
Det var som om någon hade tagit tag i Sirius huvud och upprepade gånger slagit det mot stengolvet. Någonting lyfte hans medvetande från golvet, och det enda han kunde fokusera på var det tickande ljudet från uret på professor McGonagalls skrivbord.
’’V-va? Vad säger du?’’
’’Hjärtattack’’, snyftade James. ’’Hon är borta… hon är borta…’’
’’Nej… nej!’’ tjöt Sirius. ’’Det… det kan inte vara…’’
’’Det är det.’’ James höll honom hårdare.
’’Jag är ledsen’’, sa Sirius. ’’Jag är så jävla ledsen, James.’’
Tårar vällde upp i även hans ögon. Kvinnan som hade välkomnat honom med öppna armar när han inte hade någonstans att gå. Kvinnan som hade tagit hand om honom så många gånger och alltid sett till att han visste att han var älskad och att det fanns folk som brytt sig om honom… hur kunde hon vara borta?
’’Hon var din mamma också, vet du’’, sa James. Hans ord fick tårarna i Sirius ögon att bränna mer. ’’Hon älskade dig precis lika mycket som hon älskade mig.’’
’’Var inte dum.’’
’’Jag är inte dum. Hon såg dig som sin son. Följ med mig hem, snälla. McGonagall och jag har redan fixat det. Jag åker nu i eftermiddag. Vi tar tåget. Min pappa borde inte vara ensam, och så begravningen… han ville ha den så snart som möjligt.’’
’’Jag behöver inte…’’
’’Men jag vill. Och pappa vill. Och mamma hade velat. Du är en del av familjen.’’
Sirius slöt ögonen och andades in doften av James. Doften av hemma. Doften av familj. Den enda han någonsin hade haft. Både Sirius’ och James’ axlar var dränkta i varandras tårar nu, men ingen av de brydde sig om det.
’’Okej. Jag följer med dig.’’
’’Tack.’’
’’Tack för att du frågade.’’
James hörde antagligen inte. Hans snyftande övergick till hysterisk gråt. Sirius gjorde sitt bästa för att hålla sig lugn. Han var tvungen att vara stark. För James. För Mrs Potter.
’’Jag älskar dig så mycket’’, sa James plötsligt. ’’Jag säger inte det tillräckligt ofta, för du vet… det är inte något killar gör till sina kompisar. Men jag har absolut ingen aning om vad jag hade gjort utan dig.’’
Så gick det med att hålla sig lugn. Sirius snyftade hysteriskt nu, också.
’’Jag älskar dig också. Du är den bäste vän jag någonsin kommer ha.’’
’’Bröder?’’
’’Bröder. Det finns inget jag inte skulle göra för dig.’’
’’Jag skulle ta en dödsförbannelse för dig.’’
’’Jag skulle ta en miljon dödsförbannelser för dig om jag kunde.’’
’’Jag är alltid här för dig, okej?’’
’’Och jag för dig.’’ De släppte taget om varandra och hasselnötsbruna ögon mötte silver. Sirius torkade varsamt av James’ våta kinder med sina händer och sträckte sig efter glasögon för att sätta tillbaka de. ’’No homo though’’, tillade han med ett sorgset leende. James log tillbaka genom slöjan av tårar.
’’No homo though’’, upprepade han.
’’Vi måste packa. Kom.’’

***

Remus började gå av och an i rummet. Hans hjärta slog hårt och tårar brände i ögonen utan att han ens tänkte på det.
’’Det var hemskt’’, sa Peter. ’’Jag låg och pluggade inför Örtläraprovet när de plötsligt stövlade in och berättade vad som hade hänt. Sirius var helt hysterisk och James sa ingenting. De grät båda två. Hon hade fått en hjärtattack, tydligen. De bara packade en liten väska var och sedan var de tvungna att sticka. Sirius var jätteledsen att han inte hann säga hejdå till dig, du har ingen aning. James fick praktiskt taget släpa ut honom härifrån bara några minuter innan tåget gick. Han ville helatiden vänta några minuter till ifall du skulle dyka upp.’’
Remus stannade vid fönstret och stirrade ut genom det. Han tänkte på vad han kan tänkas ha gjort medan all dramatiken ägde rum. Han hade suttit i ett lugnt rum med Lily och druckit te medan Sirius hade behövt honom.
Det var tyst i några ögonblick.
’’Så hemskt’’, sa Remus till sist. ’’Så jävla hemskt. Stackars familjen. Åh, hon var ju så härlig, var hon inte?’’
Hans tankar avbröts av ett snabbt, skrapande ljud, och han vände sig om för att se Peter tända ett ljus som stått bredvid hans säng.
’’För Mrs Potter’’, sa han och satte ner ljuset framför sig på golvet. Remus log sorgset, gick fram till honom och slog sig ner på andra sidan ljuset.
’’För Mrs Potter’’, instämde han.

Om det inte var för min granne hade jag inte varit på en liten luftmadrass på min sovsäck med musik i öronen och bara cheka mugglis. Jag hade inte läst det här U.N.D.E.R.B.A.R.T sorliga kapitelet.
Igentligen är jag på läger men pga att jag har fritid innan jag (om ca 10 minuter) och har laddad mobil och har internet (och man FÅR använda mobilen YEY!)
Underbart, Perfekt, sorligt, ovh Allt möjligt där imellan!!

Whäää... Jag gråter...

Vad sorgligt. Ett väldigt starkt kapitel, jag började nästan gråta på flera ställen! Otroligt bra!^.^

I hate you (nej, det gör jag inte. Men det här kapitlet... dog lite...)

Jag har nu läst hela och jag måste bara säga att detta är en av de bästa ff:sen som jag har läst! Du skriver otroligt bra och man lever sig in i det! Tack vare dig är Wolfstar min nya favvoship!
♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥

I början när jag började läsa denna ff så tänkte jag Remus och Sirius? Aldrig! Men du får det att verka som det självklaraste i världen! Älskar James och Sirius relation! !! Längtar till nästa kapitel!!!

Och alltså tillägg här, fyfan vad sorgligt jag fick yp tårarö
ögonen ush vad det är synd om alla!!!
Speciellt James nu först lily sen hans mamma