Draco Memoraid

Tack vad underbara ni är allihopa,
nu är jag genast på bättre humör!! ♥
*Tugga lite på Trezzan*
Och ja glina2 det visste jag faktiskt!
Häftigt, jag hade kysst det kapitlet (a)

Här kommer det iallafall, inte så välskrivet men ni
vet ju varför.
Hoppas de ska bli spännande iallafa,, ni är bara bäst!
Kram ♥33

Kapitel 27
Tappa inte förnuftet

Draco såg sig omkring i rummet.
Han hade varit nästan helt säker på att någon hade stått och stirrat på honom,
vilket var omöjligt om personen i fråga (som med säkerhet inte ens existerade) inte kunde gå genom väggar. Han hade hittat rummet av en ren slump. Det var faktiskt som om det kommit till honom som en hjälpande hand när han som mest behövde det.
Det hade bara gått lite över en månad in på terminen och han hade redan hittat det perfekta gömstället.
Draco kunde inte undgå att känna sig väldigt stolt över sig själv. Han kunde bra mycket mer än vad alla de där andra pappskallarna han gick i samma årskurs som kunde tillsammans.
Men trots att han kände en illvillig glädje när han tänkte på att han kanske inte skulle misslyckas trots allt, så kunde han inte släppa den där krypande känslan om att vara iakttagen.
”Hallå?” Hans ord ekade tillbaka mot honom i det runda cirkelformade rummet och han höjde irriterat på ögonbrynen.
Lät han verkligen sådär fånig?
Han skakade på huvudet åt sig själv och fortsatte att omsorgsfullt paketera in föremålet som han höll i ett försiktigt grepp med hjälp av en frånstötande handduk.
I helgen skulle skolan på sin första Hogsmeade utflykt… Han skulle helt enkelt inte kunna få ett bättre tillfälle.
Snabbt knöt han ihop det mellanstora paketet med ett slitstarkt snöre och placerade det sedan försiktigt på golvet innan han kastade sig ner på mage för att studera det från en annan vinkel.
Jodå, han hade täckt över allting bra.
Nu fanns det inte en chans att fel person skulle röra vid det. Bara den som paketet var avsett för.
Fast han med alla sina viljestyrkor försökte ignorera det så fick han en obehaglig känsla i maggropen som talade om för honom att han gjorde något som egentligen var väldigt fel.
”Skärp dig!” väste han till sig själv och snurrade över på rygg och såg ilsket upp i det höga taket där en rad med strypsnaror var placerade. ”Var inte en sådan mes!”
Han suckade och satte sig tvärt upp och lade huvudet i händerna.
Han hade ju kommit på den perfekta planen för att slutföra de uppdrag som han svurit sina föräldrar att han skulle klara, bara några dagar till så skulle det vara klart och han, Draco, skulle bli hyllad som ingen annan blivit tidigare.
Konstigt nog fick den tanken inte honom att må bättre, bara sämre.
Han behövde prata med någon, han höll ju på att bli helt sentimental!
Draco reste sig tvärt upp och borstade av dammet som etsat sig fast på hans klädnad.
Bara hans far blev stolt över honom… Då var det värt det, det var värt allt.
Eller var de det?
Förstrött såg han ut genom fönstret där det tidiga oktober regnet öste ner utanför.
Var det verkligen värt att göra såhär, bara för att se sin far bli stolt?
”Ja det är det”, svarade han halvhögt sig själv och gnuggade den dimmiga rutan med knytnäven.
”Skärp dig nu, annars kan du lika väl börja i Hufflepuff.”
Han suckade åt sig själv och var väldigt glad över att han var helt ensam i rummet och stegade fram till knytet på marken och plockade upp det.
Förstrött såg han på det i några sekunder, kände ett hastigt illamående och stoppade snabbt in det innanför klädnaden och gick på darriga ben mot dörren.
Han lutade sig mot den, lyssnade.
När ingenting hördes öppnade han den försiktigt och kikade ut för att vara helt säker på att
inte bli påkommen.
Han drog en hög suck av lättnad över att se korridoren lika ödslig som när han
gick in, och skyndade sig att gå ut och omsorgsfullt stänga dörren, som genast försvann i tomma intet som om den aldrig funnits där, efter sig.
Föraktfullt kastade han en blick på gobelängen av Barnabas den barnslige som med ett koncentrerat uttryck i det pojkaktiga ansiktet försökte få de två trollen som tjurigt stod med sina håriga armar i kors över bröstet iförda små skära trikåkjolar att ta några danssteg när han gick förbi.
”Har du inget bättre för dig va!” sa Draco ilsket och gav Gobiljären med det små rörliga figurerna en hård knuff.
Ett av trollen tappade balansen i sin klumpiga piruett som Barnabas äntligen fått honom att göra och nu såg han förolämpat efter Draco med sina vävda blåa ögon medan trollen ilsket hötte med sina tjocka träklubbor och grymtade fula ord.
Draco insåg plötsligt hur mycket det liknade Crabbe och Goyle, och med den roande tanken i huvudet behöll han ett elakt flin i ansiktet ända tills han steg in i Slytherins sällskapsrum och såg vem som satt där i en av de mjuka gröna fåtöljerna och väntade på honom.

”Hej Draco”, kvittrade Pansy och blinkade åt honom genom sina kladdiga ögonfransar.
”Vart har du hållit hus? Jag har väntat på dig!” Hon skuttade ner från fåtöljen och
blockerade vägen för honom med sin kraftiga överkropp.
”Pansy, jag är faktiskt väldigt trött…”
”Draco, var inte sån där nu!” Hon skrattade och visade en rad av gula tänder och ett grönt tandsmycke i form av en liten orm som stirrade rakt på Draco med sina gula ögon av satin.
”Nej allvarligt, jag orkar inte.” Han knuffade till henne i ett försök att komma förbi men eftersom hon var betydligt starkare än honom så förblev hon orubblig.
”Draco, vi är helt ensamma här”, sa Pansy lågt och hennes ögon glittrade ikapp med den lilla ormen.
”Nu kan vi äntligen få lite tid med varandra…” Hon fnissade och trutade med läpparna mot honom, ställde sig alldeles intill hans kropp.
”Nej jag har faktiskt inte tid!” fräste Draco och backade undan ifrån henne. ”Vi ses imorgon.”
Och med de orden sprang han uppför trappan medan Pansy sårat såg efter honom
med ögonen fulla av ilskna tårar.

Dagen för besöket i Hogsmeade var verkligen korrekt tajmat.
Solen sken från den klarblåa himlen och luften var kylig och frisk mot elevernas ansikten som alla
ivrigt väntade på att Argus Filch skulle pricka av dem på sin lista så att de kunde få vandra in i den
välbesökta byn.
Jag gav Filch ett litet leende som han besvarade genom att blänga surt på mig och ruska på huvudet så att den degiga hakan dallrade innan han tog emot mitt intyg, synade det kritiskt och slarvigt bockade för mitt namn med sin fjäderpenna.
Jag och Hermione, som stått framför mig i kön, steg åt sidan för att vänta på Harry och Ron som båda två febrilt letade efter sina tillståndsblanketrar i klädnadens innerfoder.
Ginny kom fram till oss i sällskap med Luna som dagen till ära bar senapsgula strumpbyxor till sin svarta och blåa skolklädnad.
”Hej Luna”, sa Hermione ansträngt och pressade fram ett leende som mest liknade en grimas,
”Hur är det med dig?”
”Bra”, svarade hon entonigt och stirrade med sin drömmande blick på Hermiones haka, ”Jag måste verkligen köpa nya tuggbensstavar, dammråttorna har ätit upp allihop.”
”Ähum, vad är…” Började Hermione osäkert men blev avbruten av Harry och Ron som äntligen lyckats ta sig förbi Filch och nu kom springande bort till oss.
”Ska vi gå?” flämtade Ron och höll sig om magen, ”Han höll aldrig på att släppa förbi oss, han fick för sig att våra blanketter var förfalskade… Sätt fart nu innan han ångrar sig!”

Vi gjorde ett första besök på Godisbaronen som var Hogsmeades populäraste affär.
Det vimlade av folk där inne och det tog flera minuter att ta sig fram till alla hyllorna vilket inte gjorde mig någonting överhuvudtaget, då hann jag ta en ordentlig titt på allt.
Fred och George hade verkligen haft rätt när de sa att Godisbaronen i Hogsmeade var ännu mäktigare än den som fanns i Diagongränden.
Lådor med alla läckerheter du kan tänka dig fanns staplade från golv till tak och
det fanns stora frysdiskar med rubriker som Karameller som håller-För alltid och en liten ugn i miniatyr där kopior av Chokladdraken jag köpt till Draco vandrade omkring och fnyste ut små kaskader av eld medan de kastade övervakande blickar på de små vita chokladäggen som låg här och där i små bon gjorda av mörk choklad.
”Titta så söta!” utbrast Ginny pipigt och gick fram för att få sig en närmare titt på de små drakarna. ”Undrar vad en sådan där kostar?”
”Vad realistiska det är”, sa Hermione imponerat och böjde sig ner för att syna en av drakarna på nära håll, ”Riktigt proffsigt gjort!”
”Synd att det är så dyra”, sa Ginny sorgset efter att ha tagit sig en närmare titt på prislappen, ”Annars hade jag velat ha en uppe i min sovsal.”
”Du kan få en av mig”, sa jag och log mot Ginny som förvånat vände sig om mot mig, ”Jag har en som jag egentligen köpte åt Draco”, jag ryckte på axlarna, ” men du kan få den istället om du vill.”
”Ja tack snälla!” sa Ginny lyckligt och strålade ikapp med solen utanför det stora fönstret, ”Åå vad du är snäll!”
”Är ni klara?” Ron och Harry kom fram till oss, Ron lätt vinglande under tyngden av den enorma hög av godis som han höll i armarna.
Hermione rynkade genast ogillande på pannan. ”Ron, har du verkligen råd med allt det där?” Hon pekade på hans godis som nu täckte hela disken. ”Det ser ut att bli väldigt mycket…”
”Äsh håll klaffen, Hermione!” svarade Ron surt och rotade i sin penningpung efter en Galleon,
”Jag har sparat hela sommaren för det här… Har du en Galleon, Harry?”
Harry räckte honom utan protester en Galleon ur sin egen ficka vart efter han betalde sitt egna godis.
Hermione skakade ogillande på huvudet och gav mig och Ginny en Vad-var-det-jag-sa blick och lade sedan försiktigt fram sina mintkarameller på disken.
Jag betalade min godispåse efter henne och Ginny som inte hade köpt något väntade snällt innan
hon följde med mig ut ur butiken.
Det var skönt att komma ifrån trängseln inne i Godisbaronen och solen värmde skönt våra nackar
där vi strövade runt i byn och kikade in i skyltfönstren.
Efter ett mycket lyckat besök inne på Zonkos affär för skämtartiklar och med betydligt lättare penningpåsar bestämde vi oss för att gå in till byns populäraste pub, Tre kvastar.
Där inne var det mycket ljust och trevligt, och honungsölen som jag köpt från rekommendation av både Harry, Ginny och Hermione smakade ljuvligt och jag fick verkligen lägga band på mig
för att inte svepa hela glaset i ett enda nafs.
Tillochmed Ron verkade tina upp en smula och efter sitt tredje glas började han tillochmed bli riktigt
trevlig mot mig medan Hermione blev mer och mer irriterad.
”Vem av er är det som är Elli?” en lång smal flicka med mörkt tjockt hår uppsatt i en hästsvans
hade kommit fram till bordet där vi satt.
Hennes ansiktsuttryck var stelt och blicken såg ut att vara långt borta.
”Ööh…?” Sa Harry frågande och stirrade på flickan som stint stirrade tillbaka utan att ta
någon ögonkontakt.
”Katie, det är ju vi det vet du vä…”
”Det är jag”, svarade jag snabbt med en blick på Harry som tystnade tvärt och förvånat såg tillbaka på mig.
”Jag har fått i uppdrag att överlämna det här till dig”, svarade hon och tog handen innanför klädnaden och tog fram ett mellanstort väl inslaget paket.
”Oj, Jasså”, svarade jag och tog förvånat emot det. ”Från vem då?”
”Det är en överraskning.” svarade Katie uttryckslöst och med blicken tomt framför sig.
”Använd det väl vill jag hälsa.”
Hon vände sig om och försvann tillbaka in i mängden och lämnade
oss alla som stora frågetecken.

superbra kapitel som vanligt

KAN DET VARA HALSBANDET MÅN TRO?
DET VAR VERKLIGEN JÄVLIGT GRYMT SKRIVET!!!!!
SITTER HÄR OCH VÄNTAR PÅ EN BOK SKRIVEN AV DIG!!!

Bra. Inte det bästa kapitlet kanske, men helt okej. Jag vet att du har haft det dåligt, och jag är glad över att du över huvud taget har skrivit, så det är ändå en otrolig presentation från din sida.

WTF VAD HÄNDE?! Elzyii FÖRKLARA DIG!!

Jättebra skrvigt Elzyii !!!!

Nej men usch det är föör bra, fast det kan det inte bli, det är alldeles-perfekt-awsome-bra-så-att-man-typ-dör!!!!
Kan det vara halsbandet?! Men... Draco sa ju att Elli inte skulle röra det! Tänk om han ska göra henne illa, liksom röra henne ur vägen!!! Nej, så får jag inte tänka, Lucius och har säkert lurat i honom det, utan att han vet, men STAAACKARS Draco dåhan fattar att han skadat Elli, om han nu ska göra det!!! Näe, nu kommer jag snart få ett anfall, känn dig skyldig!! Nej, känn dig BRA skyldig, skyldig till ett drömtillstånd bland dina läsare! ♥
Jag slår vad om att man inte ens behöver ha hört talas om HP för att avguda och älska din ff, allvarligt talat! Och dig också, ofc ♥
Tråkigt, med bråk, men det blir bättre och vi finns här ♥
Du borde sammanfattningsvis bli författare!!!! ♥♥♥♥

Här kommer ytterligare en gif från Josefinearkivet:

nej...... kan det vara halsbandet???? :0