Almost PRS

Fast i Yaosus ögon hade Hayley nog ändå hamnat precis rätt, för hon var allting som elevhemmet Gryffindor stod för - modig, viljestark och godhjärtad. Hon passade nog in där betydligt bättre än vad många andra gjorde. Till exempel tjejerna hon delade sovsal med, de verkade inte följa elevhemmets egenskaper vidare väl. Godhjärtade och modiga verkade de då inte vara, det var ett som stod klart för tjugoåringen.
”Du hamnade inte fel”, kraxade den äldre och hostade till. Kanske han inte lät som en kråka när han sjöng, men nu gjorde han allt det. Stämbanden verkade inte riktigt vilja vara med längre. Och snart var det inte bara de som gett upp, utan synen blev så sakteliga mer och mer suddig. Det dröjde inte länge förrän han inte kunde se den yngre flickans ansikte, vilket fick det att hugga till i magen på ett olustigt sätt. Kanske inte bara på grund av det, men det var onekligen en av orsakerna. Han gillade ju liksom att kolla på henne, att studera alla vackra drag och gång på gång förundra sig över hur förbaskat blå hennes ögon var. Hela Hayley var vacker, en riktig fröjd för ögonen.
Yaosu nickade lätt när hon frågade om han skulle vilja sjunga för henne någon gång i framtiden, medan händerna försökte gnugga tillbaka synen till ögonen. Jo, om det var någon han skulle kunna tänka sig att sjunga inför var det sjuttonåringen. Ingen annan, bara Hayley. Ungefär på samma sätt som han bara var bekväm med flickvännens beröring, oavsett om det var en klapp på axeln, en kram eller någonting annat. Han gillade inte närkontakt med andra människor, bara henne, som sagt.
Händerna fortsatte att gnugga tills någonting varmt började slingra sig nerför dem och kinderna. Varför tvivlade han på att det var tårar? Ett svar på den frågan var att han kunde känna stanken av blod, plus att vätskan var alldeles för tjock för att kunna vara något annat. Hostan blev också värre, och snart var tjugoåringen tvungen att vika sig dubbel, fortfarande med händerna för ögonen. Fingerknogarna värkte som bara den, kändes som om de höll på att sluta sönder den sköra huden, vilket de också gjorde när fingrarna började krampa och pressas mot handflatan. Skulle han dö nu? Kanske han var dramatisk, men det kändes verkligen som det. När han slutligen sänkte händerna från ansiktet och ruskade på huvudet några gånger, återvände synen som i ett slag, som om en svart hinna plötsligt lyfts från dem. Yaosu blinkade några gånger, knep ihop ögonlocken och öppnade dem igen. Han såg betydligt bättre nu än han gjort innan, då han inte haft glasögonen på sig medan det regnat tidigare under kvällen. Men han hade väl ändå inte gått och satt på sig glasögonen nu? Nej. Blicken strök över det barriga underlaget några gånger, tills de slutligen fäste sig på ett spår av blod som ledde fram till någonting som fick honom att vilja spy. Vilket han också gjorde, en härlig blandning av vätskan han nyss hävt i sig och blod. Jösses, om Hayley bestämde sig för att bryta sitt löfte skulle han verkligen inte döma henne.

Okej, Hayley hade trott att hon själv gått igenom rena helvetet efter all den misshandel hon fått från fyra av männen i hennes kyrka.. men det här är någonting helt annat. Först verkar det som att den tre år äldre inte längre kan prata, hans kraxande och lätta nickning tyder på det. Sen är det synen som ryker. Hans ben börjar knaka och brytas medan han viker sig dubbel. Greppet hon tidigare haft om hans hand har brutits då han höll händerna bör ögonen. Ett tag vill hon verkligen sitta och glo på det som händer framför henne, precis som Yaosu sagt. Men precis som hon lovat kniper hon ihop ögonen. Hon känner sig riktigt patetisk, hon kan inte hjälpa på något sätt alls. Sjuttonåringen drar upp benen till kroppen och börjar sakta men säkert att vagga fram och tillbaka, fram och tillbaka. Som för att hålla sig själv sysselsatt. Det enda hon kommer att tänka på som kanske kan få honom att fundera på något annat, vilket är högst otroligt med tanke på smärtan, är att sjunga. Helt värdelöst egentligen, men ändå börjar hon sjunga för dem två. Nu kanske en vaggvisa inte är den roligaste låten, men hon känner ändå att de kan vara väldigt lugnande, åtminstone för henne själv.
”Hickory dickory dock. The mouse went up the clock
The clock struck one. The mouse went down
Hickory dickory dock
Tick tock, tick tock, tick tock, tick tock
Så fortsätter hon ett tag tills knakandet av ben slutar. Tveksamt slår hon upp ögonlocken och kollar försiktigt mot pojkvännen. Det finns en massa blod på marken, som leder till.. ett par ögon och en hel del tänder. Fy fan, inte konstigt att han sedan kräks efter det som hänt. Hon låter det vara tyst ett tag, lämnar Yaosu ensam en liten stund. Det är liksom svårt att avgöra om han vill ha sällskap eller vill bli lämnad ensam. Tillslut skjuter hon sig upp från marken på darrande ben, och tassar försiktigt fram mot tjugoåringen. Väl där stryker hon försiktigt ena handen över den tjocka pälsen innan hon drar in honom i en kram, väldigt noga med att inte vara hårdhänt.
”Du behöver aldrig, aldrig göra om det där igen,” viskar hon med tårar slingrande runt kinderna på henne. Nej, att han ska göra det där bara för att hämnas på Hunter och Jackson.. nej, det kan hon inte gå med på.

Om sanningen skulle fram hade Yaosu tappat medvetandet några gånger innan det hela var över. Det hade nog inte varit märkbart, men han kom inte ens ihåg hälften av det som nyss hänt. Förutom ögonen, usch de var äckliga och det dröjde inte många sekunder förrän han gömt dem under en hög med jord. Om Zihao hade haft något samvete och talat om att det skulle vara såhär..äckligt, hade han nog aldrig gått med på det hela. Såhär på efterhand var det däremot inte så hemskt, vilket bara var konstigt med tanke på hur hemskt det både låtit och sett ut. Alltså förvandlingen i sig, den var inte direkt värre än den brukade vara. Annorlunda? Absolut, för att inte tala om äcklig, men betydligt mer tillfredställande på något vis.
Snälla gråt inte, det var inte alls lika otäckt som det såg ut, försäkrade den äldre smått panikartat och kände hur hjärtat sjönk i bröstkorgen på honom. Det hade varit en dum idé att låta Hayley stanna, själviskt i högsta grad. Han tvivlade på att hon skulle kunna få det hon nyss bevittnat osett, eller kanske snarare ohört? Förhoppningsvis hade hon inte fått för sig att hålla ögonlocken öppna särskilt länge, men ändå, ljuden var nog minst lika obehagliga som synen.
Jag lovar, okej? Fortsatte tjugoåringen efter ett slag och lutade sig tillbaka, så att han kunde söka efter den yngre flickans blick. Tror att jag kanske blivit halvt döv för det enda jag kunde höra var din röst. Yaosu började försiktigt stryka bort tårarna som slingrade sig ner för sjuttonåringens svala kinder. Åh, han kände sig så skyldig när hon grät på grund av honom. Han hade säkert lyckats skrämma livet ur henne, även fast det var det sista han någonsin ville göra. För övrigt gick det inte någe vidare att försöka stryka bort tårarna från Hayleys kinder, det var liksom extra svårt när tummarna inte kunde stryka över dem. Och tungan ville han inte använda, nej, så ociviliserad var han faktiskt inte. Zihao däremot, han hade nog kunnat få för sig att slicka rent hela Joshuas ansikte om denne började gråta. Det hade inte ens förvånat den äldre brodern, som istället försökte använda hela ansiktet till sitt befogade. Nosen var dock i vägen, väldigt irriterande.
Ska jag vara helt ärlig? Det jag nyss genomgick var betydligt lättare att genomgå än det jag tvingades till under gårdagens natt..det här var liksom ett val jag gjorde, självmant. Visst, det var äckligt, men långtifrån det mest smärtsamma.

Helt ärligt så brister det för Hayley när hon kan höra tjugoåringens röst i hennes huvud igen. Hon har aldrig varit så lättad av att höra hans röst igen. Varför hon reagerar så starkt vet hon inte, men hon vill bara att han ska vara okej. Nu är det inte helt säkert att han är okej, men förvandlingen är iallafall slut och det måste väl ändå vara något positivt? Ja, det måste det. Gud, hon vet inte vad tårarna är för något.. det är nog både oron och glädje, en jobbig blandning.
”Av det lilla jag såg så var det riktigt otäckt,” mumlar hon och gömmer ansiktet i den tjocka pälsen. Fingrarna stryker sig gång på gång över ryggen på honom, som att försäkra sig om att han är okej, att han inte har ont längre. Hon lutar sig tillbaka en aning, så att hon kan se Yaosu i ögonen. De är inte varmt bruna längre, men de är ändå väldigt vackra. Tårarna bara fortsätter och fortsätter rinna över kinderna, men pojkvännen försöker visst att torka bort dem. Det får henne att le, han är så gullig. Hon förtjänar verkligen ingen som honom. ”Brukar inte ni ha bättre hörsel?” Hon snyftar till och stryker envist bort tårarna från kinderna hon också. Yaosu ska inte behöva se henne böla efter allt han genomgått. Nej, han förtjänar gos och en massa kyssar. Så det är vad hon gör, lämnar en drös med kyssar över det lurviga ansiktet. Hon vill aldrig släppa honom igen, nej, nu är han fast där tätt intill henne. Hon kommer inte ens släppa honom när de ska gå iväg, hon tänker allt hänga fast där så att han får dra på henne.. eller så bär hon honom. Tyvärr är hon väldigt svag, och pojkvännen är rätt tung i sin fyrbenta form. Hon sätter sig i skräddarställning och drar honom tätare intill sig.
”Menar du allvar? Du säger inte bara så för att få mig att må bättre?” Undrar Hayley med stora ögon och glor in i ögonen på honom. Som sagt, hon vill varken släppa taget om honom eller släppa honom med blicken. Hon sväljer hår och släpper lite på greppet hon har runt honom. ”Kan du gå? Kommer du kunna gå tillbaka till skolan?”

Jo, ett tag där trodde jag att jag skulle både förblöda och brinna upp på samma gång, men så blev det ju inte. Tjugoåringen fortsatte envist torka bort den yngre flickans tårar, gång på gång. Det gick fortfarande åt helskotta men hon verkade åtminstone uppskatta gesten, då ett litet leende uppenbarade sig över de röda läpparna efter en stund. Tyngden i bröstkorgen lyftes i samma sekund som han uppfattade detta och öronen sköt genast upp tillbaka från huvudet. De hade varit ganska platta innan, ett tydligt tecken på att Yaosu kände sig rejält skamsen. Även svansen hade vittnat om det, då den legat stilla tills dess. Nu vispade den däremot omkring över marken som en sån där propeller mugglare använde när de skulle bygga sina flygande maskiner.
Jo, men tror att jag slog av allt annat ljud förstår du. Din röst är betydligt trevligare att fokusera på än allt det där knakandet, förklarade den äldre och lät huvudet falla lätt på sned. När en hel drös med kyssar sedan placerades över ansiktet kunde han riktigt känna hur huden därunder började hetta. Men det gjorde ingenting eftersom Hayley troligen inte skulle kunna uppfatta detta. Kanske om hon fick för sig att sära på pälsen av någon anledning, däremot fanns det så mycket av den att han tvivlade på att hon någonsin skulle nå ner till huden. Så det så! Tjugoåringen grävde ner nosen bland de ljusa lockarna när hon drog honom närmare intill sig igen. Hon var lite som en koala som kramade om en stor trädstam, extremt gullig. Däremot doftade hon betydligt bättre än en koala, eller han antog i vilket fall det. För han hade inte direkt luktat på en koala innan, men han kunde föreställa sig att de inte doftade av vanilj och kokosnöt. Och det var inte heller en doft som var alldeles för stark eller så, utan precis lagom och bara allmänt ljuvlig. Tillräckligt för att han skulle börja dregla över ryggen på flickvännen. Jösses, han var verkligen äcklig.
Innan jag svarar på det där så måste jag bara påpeka att jag inte dreglar över dig för att jag vill sätta tänderna i dig, knorrade Yaosu och blev med ens ännu hetare i ansiktet. Du doftar bara så härligt.., fortsatte han skamset och lutade sig tillbaka, så att de kunde se varandra i ögonen igen. Nej, jag menar allvar. Det här var mer..jag vet inte, det är svårt att förklara. Den äldre slickade sig om munnen för att fånga upp resten av dreglet som tydligen fått för sig att fortsätta. Pinsamt. Klart jag kan gå, frågan är om du kan det eller om du vill fortsätta vara en koala.

Varför är det ens Hayley som sitter och gråter på det här sättet? Om det är någon som borde gråta så är det väl ändå pojkvännen? Det är han som behövt gå igenom helvetet, blött från ögonen och förlorat både hörseln och synen. Allt hon gjort var att kunna höra alla ljud och hört några skrik då och då.. det är bara det att hon hatar när han har ont. Hon hatar att känna sig helt värdelös och inte kunnat hjälpa till på något sätt. Det han säger gör det inte direkt lättare, hade det känts som att han både skulle förblöda och brinna upp? Det får att hjärtat att värka något förskräckligt och än en gång drar hon lurvbollen in i famnen. Hans sätt att fortsätta torka bort tårarna får henne att skratta till. Yaosu är verkligen för gullig, på alla sätt och vis.
”Det måste ha känts förskräckligt..” Mumlar hon och tar ett djupt andetag. Dags att lugna ner sig lite, finnas där för honom istället för att vara en stor börda. Det är han som behöver henne, inte tvärtom. Hon mår lite bättre när öronen glider tillbaka upp på huvudet och svansen börjar röra på sig. Jösses, den där svansen får henne att att skratta till ännu en gång. Så förskräckligt gullig. ”Du är så förskräckligt gullig, vet du det? Både i den här formen och i din vanliga… den gulligaste någonsin,” armarna slingrar sig om hans kropp och sluter ögonlocken en kort stund. Tårarna har slutat att rinna, lyckligtvis. Hon vill inte få honom att må dåligt mer än han redan gör. Det förtjänar han inte. Det känns bättre nu när tårarna lagt sig och Yaosu verkar må bättre. När han gräver ner nosan bland de ljusa lockarna växer leendet och hon börjar försiktigt att massera hans hjässa.
När det sedan kommer till det här med dreglandet kan hon inte undgå att skratta ännu mer. Det är inte det absolut fräschaste, men hon har ingenting emot det.
”Jag klagar inte, det är din tröja du måste förklara det för,” skämtar hon och lutar sig tillbaka. Hans knorrande är också förbaskat gulligt. Allt med honom är helt enkelt förbaskat gulligt. Hon bestämmer sig därmed att inte ställa för många frågor angående om det här var värre eller inte. Det viktigaste är att det inte varit lika smärtsamt, och det är en stor lättnad. Hayley putar med underläppen och knäpper med fingret löst mot hans huvud. ”Jag är ingen koala… jag vill bara inte släppa dig, men det är klart jag kan gå.”

Yaosu förstod fullständigt om det var svårt för Hayley att greppa att han faktiskt var helt okej efter det som nyss hänt. Helt ärligt hade han tvivlar starkt att han skulle vara det, men helt ärligt så var han verkligen det. Bara något så litet som att självmant välja smärtan hade på något sätt gjort allting betydligt lättare och om man bortsåg från allt blod hade det nästan varit skönt i slutändan. Typ som en lättnad att få skaka av sig allt äckelpäckel och sträcka på lederna. På efterhand kändes det helt enkelt bra, hur sjukt det än må låta.
Tycker du? Undrade den äldre och började medvetet vicka på öronen fram och tillbaka. Men vet du vad? Jag tycker att du är betydligt gulligare med dina stora ögon och lilla knapp till näsa, påpekade han och fortsättningsvis och sneglade upp mot den mörka himlen. Utan glasögonen brukade han aldrig kunna se särskilt mycket, inte ens när han befann sig i sin fyrbenta form. Nu däremot, nu var allting kristallklart. Han kunde liksom notera varje liten stjärna och de olika tonerna av grått i månen. Det var vackert, väldigt vackert. Någon gång skulle han nog försöka sig på att sova utomhus, kanske någon gång under den kommande sommaren - och självfallet inte i den förbjudna skogen.
Äh, min tröja överlever, svarade Yaosu och frustade till. Däremot skulle jag inte säga att det är min tröja längre, du får mer än gärna ta den. Jag vet inte varför, men det är så mysigt när du har på dig mina kläder..de är så stora på dig och jag tvivlar på att jag misstar mig om jag säger att det är bekvämt.. Tjugoåringen grimaserade lätt när flickvännen knäppte ett finger mot pannan på honom. Vad vad det där bra för? Koalor var ju jättesöta, så i hans ögon hade det där nog ändå varit en komplimang. Okej, det hade utan tvekan varit en komplimang.
Jag vill inte släppa dig heller..inte för att jag kan slänga armarna om dig, men jag vill inte att du ska släppa mig i vilket fall.., erkände tjugoåringen, vars öron ännu en gång började vicka på sig. Den här gången var det däremot inte med mening, utan han hade faktiskt snappat upp ett prasslande läte. Det kom bortifrån några buskar en ganska bra bit bort, följt av ett högljutt jamande. En katt? Vad gjorde en katt i den förbjudna skogen? Några sekunder passerade under tystnad, tills en tjock liten kissemisse slutligen uppenbarade sig och började jaga efter den stora klumpedunsens svans, efter att ha smugit fram från en av buskarna.
Jag tror den här katten har en dödsönskan..

Det där vickandet med öronen gör den tre år äldre på något sätt så himla gullig. Hayley önska att hon kunde vicka på ett par lurviga öron och vifta med svansen. Hon brukar alltid få hjärtat att dunka när Elmo gör likadant, tillsammans med sitt högljudda jamande. Massagen på hans hjässa fortsätter, men hon stannar upp ett slag för att röra vid de lurviga öronen och pilla lite med dem. Hon putar med underläppen innan hon lämnar en liten kyss på hans nos. De stora ögonen, vickandet med öronen och viftandet med svansen får henne liksom att bli alldeles varm om bröstkorgen. Det får henne att tänka på annat en stund, det är liksom betydligt trevligare att tänka på hur gullig pojkvännen är än att tänka på den smärta han tvingats genomgå. Hans komplimang får även kinderna att bli lite mer rosiga än innan, de är trots allt fortfarande kvar i kylan och ja, inte konstigt att de är röda. Hur som helst blir hon lite generad, och hon följer Yaosus exempel och låter blicken glida upp mot himlen.
”Du vet att jag inte håller med om det, du är alldeles för söt,” påpekar hon och följer stjärnbilderna, där hittar hon rätt snabbt Karlavagnen, de är lika fina som alltid. Hon skulle kunna lägga sig ner på marken och para stirra på himlen i flera timmar. Tyvärr är kylan rätt påträngande och kinderna börjar nästan göra ont för att de är så kalla. Men när det blir lite varmare, eller när hon har ännu mer kläder. Kanske hon kan ta med sig Yaosu, ligga i en sovsäck.. vart hon nu ska få tag på det. Läpparna spricker upp i ett leende när han påpekar att hon kan få tröjan av honom. Det får blicken att glida ner mot sin överkropp och tröjan hon har på sig. Den är verkligen bekväm. Stor och rymlig. Att han tycker att det är mysigt när hon har på sig hans kläder är ett stort plus.
”Då kanske jag snor massor av dina kläder..” Mumlar sjuttonåringen med en nickning. Kanske hon skulle byta sin garderob, från saker hon sytt själv till pojkvännens kläder som är alldeles förstora tröjor. Hayley kommer däremot på helt andra tankar när även hon uppfattar ett jamande. Kissemissen verkar inte det minsta rädd för de två utan kommer framtassandes och börjar leka med svansen som viftar fram och tillbaka. Det får henne att fnissa, vad är bättre än en stor lurvboll? Två stycken. ”Den har nog gått vilse, eller så är den hemlös.. den verkar gilla dig.”

Allting som är fluffigt och har stora ögon är bedårande, påpekade Yaosu och kände hur ansiktet ännu en gång hettade till när den lilla kyssen placerades över nosen på honom. Till skillnad från Hayley kunde man lyckligtvis inte se hur rosiga kinderna blev. Men när det kom till den yngre flickans röda kinder var det en helt annan grej, för hon var liksom söt när hon rodnade medan tjugoåringen själv såg ut som en enda stor, röd tomat. Nåväl. De gulaktiga ögonen strök sig över sjuttonåringens ansikte några gånger. Kanske hon inte ens rodnade, utan bara var kall? Det började nog bli dags att leta sig tillbaka till slottet, hur de nu i allsin dar skulle lyckas ta sig in utan att bli påkomna.
Du får ta hur många kläder du vill, har ändå alltid på mig samma plagg om och om igen, svarade den äldre och fortsatte stryka svansen över det barriga underlaget, vilket den lilla tjocka kissemissen verkade uppskatta. Men bara om du lovar att stanna med mig hela natten och sova under samma täcke som mig, deal? Frågade han fortsättningsvis och lät blicken falla mot katten, som slutligen fått tag om svansen och satt tänderna i den. Den verkade ju vara van vid..tja, tydligen både vargar och människor. Eller så hade den inte insett att svansen faktiskt tillhörde någonting och inte bara var en stor dammvippa som viftade på sig. Hur som haver, det gjorde ont att bli biten och det dröjde inte länge förrän Yaosu plockat upp det lilla livet i nackskinnet. Katten hängde mest där utan att göra några större försök att frita sig själv. Hade den blivit uppfostrad av hundar eller vad var grejen? Tjugoåringen sneglade mot Hayley med ett frågande uttryck strykandes över ansiktet. Sedan var han lite missnöjd över att hon fnissat när hans stackars svans farit illa, men det skulle hon få igen för senare.
Har du någonsin sett en katt som bara..ehm..jag vet inte ens vad det här är, varför hänger den bara där? Och inte nog med det, den spinner också. Den äldre av dem släppte ner kissen i knät på flickvännen, för att sedan spotta och fräsa ett slag. Hår i munnen, usch usch usch. Vad ska vi göra med den? För du håller på att frysa kinderna av dig, så det börjat helt klart bli dags att gå tillbaka upp till slottet. Skulle de ta med sig den lilla bollen med fluff? Eller skulle den följa efter dem även om de lämnade den? Fast det kunde de ju inte göra. Yaosu gillade katter och den här katten var uppenbarligen väldigt tillgiven och orädd. Plus att den var väldigt fin, med kort, tjock päls. Den mesta delen av pälsen var vit, men andra delar fläckades av svart, brunt och rött. Väldigt fint, betydligt finare än hans egna, kolsvarta päls. Det kändes helt plötsligt väldigt basic och tråkigt. Dumma katt som kom och förstörde hans självförtroende.

Jo, det är sant. Allt som är fluffigt och har stora ögon är bedårande, tyvärr har Hayley bara en av de sakerna. Stora ögon.. ibland önska hon att hon kunde vara en liten lurvboll hon också och bli kliad och få en massa gos. Nu har hon inte direkt brist på gos, pojkvännen är väldigt duktig på att ge henne det, men ändå. Mer gos är alltid kul. Hon är som en koala helt enkelt, en storögd koala som bara vill sitta med armarna och benen om en trädstam.. i det här fallet är det däremot en person och inte en trädstam, och kanske personen i fråga blir irriterad på henne förr eller senare. Jösses vilka dilemman. Vid det här laget har hon blivit alldeles rosig om näsan också, men det är faktiskt pågrund av kylan. Mycket viktigt.
”Det är egentligen samma här, använder skoluniformen mesta delen av tiden.. men på helgerna kan jag gå runt i dina kläder.” Hon tittar med stora ögon på den äldre och nickar glatt för sig själv, som ett litet barn som ska få godis. Att ha på sig hans kläder är betydligt trevligare. Väldigt bekvämt och mysigt att kunna känna hans doft lite när hon vill. Låter det konstigt? Förhoppningsvis inte. ”Det är en solklar deal.. hade stannat hos dig även om du inte sagt det,” Hon gräver försiktigt ner fingrarna i den mjuka pälsen medan blicken glider till den tjocka kissemissen. Nu hänger katten i luften med tänder mot nackskinnet, ändå verkar den ligga där lydigt och tyst utan några besvär. Hayley vet inte allt för mycket om katter, trots att hennes vän har tre av dem och hon har en. Men de har aldrig burit varandra i nackskinnet utan att den andre reagerar på det. Ännu mindre brukar de spinna av det. Ögonbrynen rynkar ihop sig när hon plötsligt får en katt i knät.
”Nej, jag har inte sett en katt som bara hänger där.. nej, men den är förskräckligt gullig,” Det sista kommer i hennes lilla katt-röst, den röst hon brukar använda när hon pratar med katter, och hundar. Och antagligen bebisar, men hon har inte stött på en bebis än, tyvärr. Fan, de tankarna slog mot bröstkorgen, för plötsligt tänker hon på det lilla knytet som kunnat vara inne i magen på henne om inte Hunter och Jackson kom och förstörde. Sjuttonåringen tar upp katten under frambenen på den för att få en liten bättre titt på den. Väldigt söt, allt som är fluffigt och har stora ögon är som sagt bedårande, den här katten är inget undantag. ”Vi tar med henne tycker jag, kan hon kanske stanna hos oss inatt?” Jo, det var en hona. Hon skulle säkert komma bra överens med en busig liten katt som Elmo. De kan inte heller lämna henen där i förbjudna skogen.. det är alldeles för kallt och vem vet vad som kunde komma och störa henne. Hayley släpper ner kissemissen i sitt knä igen och tar upp den lilla väskan hon har runt axeln. Hon bär allting där, speciellt kattgodis.. hon skämmer bort Elmo en hel del, och den här lilla katten förtjänar allt lite sötsaker. ”Du har rätt, fryser som in i helvete..” Hon bär upp katten igen och ställer sig upp. Benen darrar pågrund av kylan, men antagligen även pågrund av vad hon hört under kvällen.