rollspelare & wolfy prs

Efter att ha tagit några varv i trädgården återvände han in, började istället se sig om inne i slottet. Trots att han gått runt med Estelle under kvällen så fanns det så mycket mer kvar att upptäcka. Han kände sig nästan som ett litet barn då han öppnade tunga dörrar och kikade in i rum som inte verkade ha använts på väldigt länge. Tillslut tröttnade han på det och småsprang nerför en lång trappa, stannade tvärt upp då han i ögonvrån såg dörren till Estelles kammare öppnas. Äntligen.
"God morgon sömntuta," önskade han med ett litet retsamt leende på läpparna, "sovit gott?"

Estelle hade sällan mått så illa som hon gjorde den morgonen, visste om att hennes far skulle lägga märke till det men i samma veva som prinsen hälsade på henne så glömde hon bort problemen med kungen.
”Godmorgon på dig med.” Sade hon innan hon lött ryckte på axlarna ät hans fråga. ”Jag sov iallafall. Hur kan du se så bekymmerslös ut? Mitt huvud gör så ont.” Gnydde hon och kollade på honom med stora ögon.

"Med tiden lär man sig." Nico ryckte avfärdande på axlarna. Det var ju något positivt åtminstone att han inte såg lika död ut som han kände sig. En färdighet som visserligen inte varit lätt att lära sig. "Stackars liten, vad ska vi göra åt det då?" Han var på god väg att lägga armarna om henne men knäppte istället händerna bakom ryggen och log smått då en tjänare kom fram, bugade sig och talade om för Estelle att kungen önskade få prata med henne efter frukosten.

Estelle var nära att säga något som skulle vara opassande för en ung ogift prinsessa men lät bli då tjänaren kom. Hon nickade lite och skickade iväg honom då han fått fram budskapet. Hennes blick vändes mot prinsen igen med ett litet leende.
”Har du ätit än?” Frågade hon och granskade honom snabbt, hoppades på att han inte hade gjort det så hon kunde vara med honom innan hon skulle träffa sin käre far.

"Nej, men jag håller på att dö av hunger." Busigt kikade han på henne med lätt höjda ögonbryn. "Inte för att vara dramatisk alltså." Han sträckte ut armen mot henne för att erbjuda henne att ta armkrok innan han började gå längs med korridoren, tänkte och ville inte slösa mer tid på att planlöst gå omkring utan ville få mat i magen.

”Hoppas vi hinner i tid, tror inte mitt rykte klarar av ännu en död fästman.” Sade hon och krokade arm med honom innan hon nöjt började gå. Visst var det något hon egentligen inte borde skämta om, men det kändes lättare då och inte lika dystert. Spanien hade ju fler prinsar.

Smått överraskat såg han på henne i några sekunder innan han brast ut i skratt. Han skulle åtminstone inte ha tråkigt i hennes sällskap, det hade han fått bevisat flera gånger redan, men att ha humor och vara rolig var en väldig bra egenskap. Då de kom fram till matsalen satte han sig ner vid bordet och gnuggade sina handflator mot varandra som om han vore ett barn som blev serverad något gott. Han var inte så noga med att uppföra sig utomordentligt hela tiden, speciellt inte då han var i sällskap av någon han kallade för sin goda vän. Vilket Estelle var på god väg att bli.

Estelle kunde inte heller hålla sig för skratt när hon hörde hans, det var en skön känsla att få honom att skratta. Hon log svagt och satte sig ner mittemot honom med ett litet leende på läpparna. Hon plockade åt sig lite av allt möjligt och började ära under tystnad, var ofta tyst medan hon åt.

Efter att ha plockat på sig lite av allt möjligt började han äta med god aptit.
”Du ser ut som om du har hela världens bekymmer på dina axlar,” kommenterade han efter att ha suttit och iakttagit henne en stund.

”Jag gillar inte att bli kallad för att träffa min far.” Sade hon efter en stund, hade tvekat lite men snabbt kommit fram till att han var pålitlig och att han, om någon, skulle förstå hur hon kände gentemot kungen. ”Det gör mig nervös över situationen, över vad han ska säga, om det är snällt eller elakt...” mumlade hon.