The ones that love us never really leave us ~ (SV) (Marodörerna)

Jag vet inte vad jag ska säga.. Varje kapitel gör mig mållös och du äger verkligen på att skriva. Din story är helt underbar och du får allt och alla att verka så bra och trevliga. Texten har allt och det finns sorg, glädje,kärlek, bråk, plugg, vardag och massor annat. Det är helt himla fantastiskt!

DU OCH DIN FF Ä.G.E.R!♥

TACK ALLA ♥ ♥

Kapitel 53
Trubbel i paradiset
Maj 1977

’’Du är så jävla otrolig, vet du det?’’
Sirius hade fortfarande ett leende på läpparna när han knäppte sin skjorta.
’’Du är inte så dum själv’’, sa Remus och speglade sig i tågfönstret för att fixa till frisyren.
’’Sex i en tågkupé var inte en så dålig idé ändå, kanske?’’
’’Det dög.’’
’’Sluta spela svår. Du skrek som en liten flicka.’’
Sirius såg i spegelbilden hur Remus flinade.
’’Kanske lite. Ingenting mot dig, dock.’’
’’Men du brukar alltid vara så tyst.’’
’’Till skillnad från dig.’’
’’Uppenbarligen.’’
Remus knöt sin slips och vände sig sedan om igen.
’’Jag har funderat’’, sa Sirius.
’’Jaså?’’
’’Mm. På det där vi pratade om för ett tag sen.’’
Remus knäppte sina händer runt Sirius rygg och drog honom närmare.
''Vad menar du?''
''Du vet. Det där.''
’’Mhm?’’
’’Mm’’, sa Sirius igen, nu med ansiktet bara några millimeter från Remus’. ’’Vill du?’’
’’Jag vill göra allt med dig’’, sa Remus lågt. ’’Det vet du. Om du vill. Såklart.’’
Sirius blev nästan yr av stöten i mellangärdet när Remus kollade på honom.
’’Snart?’’
’’Snart. Men jag vill inte stressa genom det.’’
’’Inte jag heller. Vi kan väl få iväg Peter till James quidditchträning?’’
’’Låter som en plan.’’
’’Fint. Något att se fram emot.’’
Tåget stannade in. Remus och Sirius hade knappt hoppat ut på perrongen innan de blev attackerade.
’’Herregud!’’
’’JAG HAR SAKNAT DIG SÅ MYCKET! MIN ÄLSKLING!’’
Lily, Remus och Peter iakttog med ett höjt ögonbryn de två ’’vuxna’’ pojkarna som rullade runt på den blöta asfalten med armarna runt varandra. Sirius var bara några sekunder ifrån att slicka James i ansiktet när han lyckades hindra sin hundinstinkt.
’’Han skojar inte’’, sa Lily när Sirius rest på sig och hjälpt James upp på fötter igen. ’’Peter stod och kastade saker på dörren till flickornas sovsal mitt i natten, och när jag kom ut så bad han på sina bara knän att jag skulle komma in och lugna James som tydligen grät hysteriskt.’’
’’Det är en överdrift’’, sa James.
’’Nej, det är det inte. Jag somnade inte förrän fem’’, sa Lily och sträckte sig fram för att krama Remus. ’’Kul att se er igen.’’
’’Detsamma’’, sa Remus. ’’Jag tror inte Sirius hanterade det så mycket bättre själv, för att vara ärlig.’’
’’Vi är inte vana vid det här. Att vara ifrån varandra’’, sa James. ’’Låt mig och min fru älska varandra hur mycket vi vill, tack.’’
Remus, Lily och Peter himlade med ögonen. De tog alla en gemensam gruppkram innan de tillsammans började gå upp mot slottet.
’’Vad gör ni här, förresten?’’
’’Att vara Hagrids favoriter har sina fördelar’’, sa Peter. ’’Vi fick tillstånd av honom, sålänge vi inte berättar för McGonagall.’’
’’Aha’’, sa Sirius.
’’Hur var begravningen?’’
’’Sorglig’’, sa Remus. ’’Såklart. Men… på ett sätt känns det bättre. Jag har tagit farväl. Jag kommer alltid sakna honom såklart, men nu har jag liksom fått… ett avslut.’’
James lade handen på hans axel.
’’Vi finns här för dig, tjugofem timmar om dygnet, åtta dagar i veckan, femtiotre veckor om året. Bara så att du vet.’’
Remus log.
’’Tack.’’
’’Bra att du följde med’’, sa Lily lågt till Sirius bakom ryggarna på James, Remus och Peter. ’’Jag tror du höll honom stark.’’


***

’’Stör jag?’’
Remus tittade upp.
’’Absolut inte. Slå dig ner.’’
Lily lade sin axelremsväska på bordet och satte sig bredvid honom. De var i biblioteket, där ett flertal personer nu satt och pluggade inför sina sista prov. Ett dämpat sorl hade fyllt lokalen.

Mer än en vecka hade passerat sedan Sirius och Remus kom hem från Wales. Saker hade gått tillbaka till det normala, men emellanåt fick Sirius, James och Peter turas om att sitta uppe för att höra att Remus var okej. Mer än ofta så kom de på honom med att gråta, och fick gå upp för att krama om honom.

’’Du ser bekymrad ut’’, konstaterade han lågt.
’’Jag är bekymrad’’, svarade hon.
Han lade undan sin fjäderpenna och skruvade på korken på bläcket.
’’Jag är din.’’
’’Säker? Du såg upptagen ut.’’
’’Det är ingen fara.’’
’’Okej. Bra. Säg till om du ångrar dig.’’ Hon tvekade innan hon fortsatte. Remus iakttog henne. Hon hade mörka ringar under ögonen som dykt upp alltid tätare på sistone, och han tyckte att hon såg magrare ut.
’’Vad är det, Lils?’’
’’Jag ska gå rakt på sak.’’
’’Gör det.’’
Mer tystnad.
’’Det här är svårt’’, sa hon.
’’Ingen stress. Jag har tid.’’
Ytterligare några sekunder gick. Men Lily hann inte ens öppna munnen innan Remus fått syn på något som fångade hans uppmärksamhet.
’’Lily!’’
Han ryckte tag i hennes arm, där tröjärmen åkt upp några centimeter, och ignorerade hennes protester.
’’Remus, nej!’’
Hon försökte dra undan den, men han var starkare än henne. Han kollade på henne med en sån förfärad blick att hon var tvungen att skamset kolla bort. Han sansade sig så mycket han kunde innan han pratade.
’’Lily, vad är det här?’’
’’Jag… du behöver inte oroa dig.’’
’’Uppenbarligen behöver jag det’’, sa han.
’’Jag har slutat’’, sa hon. ’’Jag har lovat.’’
’’Lovat vem?’’
’’Sirius.’’
’’Vet han om det här?’’
’’Ja, men jag fick honom att svära på att han inte skulle säga något till dig, och…’’
Remus släppte hennes arm.
’’Vi har alltid kunnat prata om allt, Lily.’’
’’Men du hade börjat oroa dig, och så…’’
’’Det är klart som fan att jag hade.’’
’’Lyssna… jag har bara, jag vet inte, varit lite instabil på sista tiden. Jag vaknar på morgonen och känner mig tom. Jag vill bara känna någonting igen. Jag vill inte ens äta längre. Jag vill inte göra roliga saker med tjejgänget, jag vill inte ens träffa James längre för jag är rädd att han ska se… Åh Gud, Remus, jag ser alla runt omkring mig, de njuter av livet och sommaren och ser fram emot saker, och jag känner mig bara instängd i min egen hjärna och jag vet inte ens varför! Jag har allt jag kan önska mig, varför kan jag inte bara vara glad? Är jag så jävla bortskämd?’’
Remus betraktade henne några sekunder.
’’Lily’’, sa han tyst. ’’Jag… jag tror att du är deprimerad.’’
Hon tog in vad han sagt i en sekund.
’’Nej. Du har fel.’’
’’Det kan jag mycket väl ha, men det låter som om jag har rätt.’’
’’Men jag mår ju bra. Jag har vänner. Och en familj. Och till och med en pojkvän.’’
Det var första gången hon refererade till James som sin pojkvän, och Remus visste att han skulle svimma om han någonsin fick höra det.
’’Depression handlar inte om det’’, sa Remus. ’’Och det handlar inte om att vara svag’’, tillade han när han såg vad hon tänkte.
Hon svalde. Hon kände en klump i halsen, men hon ville inte att han skulle se.
’’Lils’’, viskade han. ’’Du behöver inte alltid vara stark.’’
Lily tittade ner.
’’Hur?’’ viskade hon tillbaka. ’’Vad ska jag göra? Går det ens att komma ur den här jävla röran? Jag känner mig fast för alltid.’’
’’Du är inte fast för alltid’’, sa Remus. ’’Jag lovar dig.’’
’’Hur kan du veta?’’
’’Jag vet.’’ Han strök en hårslinga ur hennes ansikte. ’’Jag ska hjälpa dig ur det här. Jag lovar.’’
Hon svarade inte, utan kramade om honom.
’’Tack. Jag älskar dig. Kan vi… kan vi prata mer om detta när vi inte är här?’’
’’Absolut.’’ Han släppte henne. ’’Vad var det du hade på hjärtat när du kom hit?’’
Hon bleknade och tittade ner.
’’Detta är svårt’’, sa hon igen. ’’Jag… jag tror jag måste…’’
Djupt andetag.
’’Måste vad?’’
’’…jag tror jag måste göra slut med James.’’

Nej. Nej nej nej. Det går inte. Du kan inte. Ni är perfekta för varandra. Han svävar som på moln just nu. Det här kommer krossa honom i en miljon tusentals små bitar. Han kommer aldrig någonsin att kunna bli sig själv igen. Han kommer att gå sönder.

’’Du måste vadå?’’
’’Snälla, hata mig inte. Jag står inte ut med att du hatar mig.’’
’’Det är klart att jag inte hatar dig. Jag ifrågasätter dock det här beslutet exceptionellt mycket.’’
Lily lutade ansiktet i händerna och gned sig i ögonen. När hon tittade upp var det mascarasmulor överallt.
’’Jag kan inte. Jag kan bara inte vara med honom nu.’’
’’Jag trodde du var kär i honom! Jag trodde att han fick dig att må bra! Jag trodde att…’’
’’Du förstår inte.’’
’’Nej. Jag förstår inte. Snälla förklara.’’
Lily tvekade igen.
’’Jag fixar inte att ha ett förhållande just nu. Det är för mycket. Jag kan inte ha ännu en person som förväntar sig något av mig…’’
’’James förväntar sig inte något av dig, du måste inte prestera för honom.’’
’’…och dessutom, om han sårar mig så kommer jag inte klara det.’’
’’Han kommer inte göra det! Förstår du inte?’’
’’Vi är på helt olika punkter i livet. Jag är så tacksam för att han har förändrats och växt upp. Jag vill alltid ha honom i mitt liv, men… inte på det här viset.’’
Remus funderade snabbt.
’’Du har rätt i att han har förändrats och växt upp. Jag märker skillnad för varje dag. Han kan hjälpa dig.’’
’’Jag får ångest när jag tänker på honom. Jag vet att jag aldrig kan vara för honom vad han är för mig.’’
’’Men när du är med honom. Hur känns det då?’’
Lily svalde igen.
’’Fantastiskt.’’
’’Jag… jag vet att det är ditt beslut att ta, men… jag tror inte att det kommer lösa någonting.’’
’’Det här är det svåraste jag någonsin gjort, Rem. Jag behöver verkligen att min bäste vän stöttar mig.’’
’’Jag stöttar dig oavsett vad som händer, det vet du. Det kommer jag alltid att göra. Men… jag stöttar inte nödvändigtvis det här beslutet. Och nej, kolla inte på mig sådär – det handlar inte bara om James. Det handlar om er båda två.’’
’’Han kan få vem han vill!’’
’’Det har han alltid kunnat få! Men han ville ha dig! Han älskar dig!’’
Hon blinkade.
’’Gör han?’’
’’Jag vet att han gör det!’’
’’Han förtjänar någon bättre…’’
Det gjorde ont i honom att höra henne prata så.
’’Vad är det för dumheter?’’
’’Du har ju sagt samma sak själv! Om dig och Sirius!’’
Han insåg att hon hade rätt.
’’Det… är annorlunda’’, sa han.
’’Varför är det annorlunda?’’ sa hon hetsigt.
’’För att jag är sjuk’’, sa Remus. ’’Och kommer alltid att vara det.’’
’’Det spelar ingen fucking roll!’’
’’Det är inte bara det! Bara… han kan få precis vem han vill!’’ Han insåg att han lät precis som Lily. ’’Jag menar… alltså…’’
’’Snyggt försök’’, suckade Lily.
’’Snälla, tänk över det här, Lily.’’
Hon såg in i hans ögon några sekunder.
’’Okej. Jag ska tänka över det.’’
’’Bra.’’
’’Och nu när vi ändå pratar om det…’’ Hon kollade över axeln på Remus och lutade sig sedan fram. ’’Så är det mer än en som förändrats för någon de älskar, eller hur?’’
Hon hade blicken fäst på någonting bakom honom, och han vände sig om.

Sirius och Peter satt vid ett bord på andra sidan rummet. Peter hade ett skräckslaget ansiktsuttryck när han kollade på sina anteckningar, och Sirius satt nästan begravd i pergamentet som han ivrigt skrev på. Han hade en djup koncentrationsrynka i pannan och pausade bara för att kolla upp i boken som låg uppslagen framför honom. De hade inte suttit där när Remus kom, så de hade antagligen slagit sig ned längre bort när de kom lite senare för att inte störa honom.

Remus sprack upp i ett leende utan att ens tänka på det.
’’Det kanske bara är jag’’, sa Lily. ’’Men jag hade aldrig sett honom plugga förrän du sa att du trodde på att han kunde göra bättre i skolan. De har lämnat Sev ifred, eller hur? Och rökningen, hur gick det med den?’’
’’Han har inte rökt en enda cigarett sen han lovade att sluta. Inte vad jag vet.’’
’’Precis.’’
Sirius pausade plötsligt, som om han plötsligt blev medveten om att två personer iakttog honom, och kollade upp. Han fick syn på Remus, rodnade och brast ut i ett fånigt grin. Remus log tillbaka och vände sig sedan mot Lily. Hon hade spårlöst försvunnit.
’’Vad i helvete…?’’
Han insåg att hon hade haft rätt. Sirius hade förändrats för honom. Han reste sig upp, gick bort till Sirius och Peters bord, satte sig bredvid Sirius och gav honom en lång kyss utan att säga ett ord.
’’Men hallå….!’’ protesterade Peter. Remus var tvungen att avsluta kyssen av skratt, men höll sina ögon fästa i Sirius’.
’’Jag älskar dig, Sirius Black.’’
Uttrycket i Sirius’ ansikte gick inte att beskriva. Han log så stort att Peter oroade sig för att hans ansikte skulle spricka.
’’Jag älskar dig med, Remus Lupin. Så, så mycket.’’
’’Vad är grejen med att ni använder hela era namn? Jävla töntar.’’
Sirius och Remus hörde honom inte, de var för upptagna med kyss nummer två. Efter några sekunder slet de sig ifrån varandra och kollade upp.
’’Åh. Du är också helt okej, Pete.’’
’’Jag måste dra nu’’, sa Remus. ’’Vi ses sen?’’
’’Mhm. En sista kyss, bara.’’
’’NEJ, NEJ, NEJ…’’
Det var för sent för Peters protester.

Åhh, va bra!!!! Älskar Lilys och Remus relation till varandra ♥

Och ännu ett kapitel som var helt obeskrivligt bra!

’’Men hallå….!’’ protesterade Peter.

"Vad är grejen med att ni använder hela era namn? Jävla töntar."

"Åh. Du är också helt okej, Pete."

"NEJ, NEJ, NEJ..."

Haha kapitlets höjdpunkt! Någon är lite trött på Wolfstar?


Annars kan man ju verkligen kalla det trubbel i paradiset. Tycker så synd om Lily. Fast längtar efter James reaktion. Och älskar hur Remus typ agerar psykolog åt Lily, säger att han stöttar henne och åh det är bara för gulligt ♥

Jag tycker precis som MatildisenA
Så fina relationer ♥
(URMLTRAMEGABRA kapitel som vanligt!)

OMG♡♡♡♡♡♡♡

Jättebra

Jag vet inte hur du gör, men du gör mig helt mållös! Vill säga så mycket, men hittar inte orden till att beskriva det jag vill. Du är helt enkelt bäst och den här ff:en är en av de bästa jag läst! ♥ Du ger mig inspiration till att fortsätta skriva själv, så tack! Längtar som vanligt ihjäl mig efter nästa kapitel! ♥

Helt fantastiskt!
Älskade Sirius's:
"Åh. Du är också helt okej, Pete"

Hallå där! Ny bevakare här, *vinkar extralterat*.
Đetta är seriöst det Bästa jag läst på ett väldigt långt tag! Absolut bästa marodörfanficen någonsin
Kanske jag borde skriva något du kan förbättra så att kommentaren var nyttig. Kommer inte på någonting. Jag har sträckläst alla kapitel och har skrattat, gråtit, sjungit nonsenslåtar Wolfstar, nanana, Wolfstar, jippijej...av triumf och blivit helt tagen. Jag tycker verkligen om ditt språk, allt flyter på extremt jättebra och karaktärerna är så levande och man förstår dem och dialogerna är grymma och det händer så mycket och allting.......
Cookie the WizardXD dog just.
♥♥♥
Edit: Kom just på att Siris och Remus blev ihop 2 mars. Min födelsedag