Almost PRS

Ja, gå och håll ner resten av innehållet i flaskan på honom, svarade Zihao och placerade sig tillrätta bredvid Joshua. Det var kallt utomhus vid det laget och blåsten hade tilltagit en hel del. Molnen som nyligen täckt himlen var förvisso borta, däremot fanns det inte direkt någon sol som kunde kika fram och värma upp dem. Alltså pojkvännen och Hayley, för artonåringen själv var ganska bekväm för stunden. Pälsen var tjock och behaglig, påminde honom om känslan man hade när man vaknade på morgonen och låg nergrävd under täcket. Varmt och gosigt.
Jodå, fortsatte den äldre efter ett slag och sökte efter den yngres blick. Det är inte så hemskt som det låter, så mycket kan jag lova..men du, du och Hayley..era röster kompletterar verkligen varandra. Zihao sjönk ihop i sjuttonåringens knä med svansen strykandes bakom sig. Ni borde börja sjunga duetter tillsammans, slår vad om att folk genuint skulle uppskatta att lyssna på er.

Ett femtiotal meter bort hade Yaosu glidit ner på marken, där han nu satt lutad mot en av de tjocka trädstammarna. Fingrarna trummade nervöst mot flaskan och blicken flackade mellan blodet en bit bort och skorna. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Han tuggade sig själv i underläppen, försökte desperat avgöra hur han skulle göra. Men i slutändan kom han inte fram till någonting. Det hade sett så smärtsamt ut och han hade ingen lust att genomgå den där förskräckliga röran den yngre brodern nyss genomgått. Å andra sidan skulle de bli tvungna att tänka om helt angående planen..för Hunter och Jackson skulle knappast känna sig tillräckligt hotade om Zihao var det enda hotet - Zihao som inte ens gick på skolan längre. Tjugoåringen drog en av händerna genom håret med en suck och dunkade löst bakhuvudet mot trästammen. Varför var han så feg? Hayley och alla andra offer förtjänade liksom någon typ av closure, någon slags vinst. Usch, han kände sig verkligen värdelös, värdelös och feg.

Så fort Zihao säger att Hayley borde gå reser hon sig raskt upp. Hon hade liksom inte varit säker på om den tre år äldre ville ha sällskap, men nu när hon fått ett godkännande hindrar det henne inte.
"Jag lovar inget," svarar hon tyst och börjar snabbt att röra på benen med händerna nedgrävda i fickorna. Nej, hon tänker inte tvinga sin pojkvän att gå igenom det där, aldrig. Planen skulle förvisso inte gå att genomföra om han inte drack det, men de får hitta på en annan plan. Att han ska behöva gå igenom sådan smärta är inte okej. Fy fan för alltihop, ingenting är rättvist. Nu har hon insett det tidigare, men nu är bara en av många gånger som hon tänker extra på det.
När ögonen landar på Yaosu sjunker hjärtat. Jösses, han ser så sliten och ledsen ut. Med ett blekt leende tassar hon tyst fram till honom och slår sig ner på marken bredvid.
"Du, försök att inte klanka ner på dig själv. Att genomgå det där är hemskt, det är hundra procent förståeligt att du inte tänker göra det Yaosu.." Hayley slingrar armen om honom och drar honom tätt intill sig. Hon lämnar en kyss på hans hjässa och sluter ögonlocken ett slag, bara för att dra in hans doft. Gud, han har verkligen hennes favoritdoft.. det känns som ett hem, en känsla hon aldrig känt innan. "Jag tror att de allra flesta hade skippat att gå igenom det, jag skulle definitivt också ha gjort det.. och det gör oss inte fega, inte alls, bara förståndigt."

Av någon anledning märkte Yaosu inte att Hayley var där förrän hon slagit sig ner bredvid honom. Han hade varit så förlorad i sina egna tankar att hela omgivningen tynat bort för alla sinnen, synen såväl som hörseln. Därför ryckte han till en gnutta när hon slingrade en av armarna runt honom, följt av en liten kyss placerad över hjässan.
”Men det känns inte som om det är hundra procent förståeligt att inte göra det..om Zihao vågar, varför i allsin dar ska jag inte göra det?” Undrade den äldre tyst och lät en av hans egna armar slängas runt sjuttonåringen. Inte långt därefter följde den andra armen efter, efter att han ställt ner flaskan på det barriga underlaget. Allting kändes en smula bättre nu när hon var där. Han kände sig helt enkelt mer säker, som om ingenting otäckt eller hemskt skulle kunna hända när hon hade armarna slingrade runt honom. Det var en väldigt trevlig känsla, även om den inte riktigt lyckades jaga bort all osäkerhet han kände i den stunden.
De mörka ögonen gled ner mot Hayley, där de genast fäste sig på ett hemvant vis. Hon såg fridfull ut, precis som hennes röst lät betryggande i högsta grad. Hur lyckades hon ens med det? Hur lyckades hon alltid lugna ner tjugoåringen genom några få ord och sin blotta närvaro? Den äldre kunde inte för sitt liv lista ut hur hon gjorde det, men jävlar vad tacksam han var över att hon hade den effekten på honom. Annars hade han nog varit ett absolut vrak vid det laget.
”Tycker du att jag är helt galen om jag väljer att inte skippa det?” Undrade Yaosu efter en lång stunds tystnad och försökte fånga hennes blick. ”Men..men bara om du lovar att hålla mig i handen genom det hela”, fortsatte han tyst och sjönk genast ihop med axlarna. Det kändes hemskt att fråga, så otroligt, jävla hemskt. ”Och om du lovar att sjunga någonting för mig efteråt. Du och Joshua lät bra ihop, men föredrar din röst solo.” Han drog försiktigt på munnen och vek tillslut undan med blicken. Han hade kanske, bara kanske, tjuvlyssnat där på slutet. Men bara kanske.

"Zihao har gjort det innan, är säker på att han hade samma problem i början.. det är ett svårt val och det är förståeligt om du inte vill göra det." Viskar Hayley och pillar försiktigt med den äldres mörka lockar medan hon gnager sig i underläppen. Hon är rätt säker på att hon inte heller skulle vilja göra det, det är ju extrem smärta och vem vill egentligen genomgå det? Hon sjunker ner i kramen, virar den andra armen om om honom också och gömmer ansiktet vid hans nacke. Fingrarna börjar massera pojkvännens hårbotten, sådär som hon brukar göra. Det kan nog behövas nu när han går igenom något så jobbigt som tar på musklerna. Någon gång vill hon verkligen massera hela hans kropp, det känns som att han är väldigt spänd mycket av tiden.. Kanske det kan vara bra att göra det senare ikväll, även om Yaosu inte går vidare och skiftar så kan han nog behöva det.
Sjuttonåringen höjer på huvudet så att deras blickar möts. Hans ögon ger också ett intryck av hem.. kan man säga att ens hem är en person? Hayley känner sig verkligen hemma hos honom, någonstans där hon är säker, där hon kan slappna av. Det han säger därnäst förvånar henne däremot, det får ögonbrynen att åka upp i pannan. Vill han göra det nu?
"Allt det här är lite galet, men du.. gör det bara om du vill, snälla känn dig inte tvungen att göra det." Mumlar hon och stryker bort luggen från ögonen på Yaosu. Ett leende sprider sig över de röda läpparna och hon lutar pannan mot hans respektive.
"Jag lovar att hålla dig i handen, och jag kan sjunga för dig," Hayley lämnar en kyss på hans lilla näsa. En rodnad haf strykt sig över kinderna på henne, komplimangen gör henne lite generad. Hayley har faktiskt inte sjungit framför särskilt många. "Så du tjuvlyssnade lite alltså?"

”Precis, han hade säkert samma problem som mig i början, men ändå tog han sig själv i nackskinnet och gjorde det i slutändan”, svarade den äldre mumlandes och rynkade på ögonbrynen. Det var väl egentligen det enda som drev honom utöver känslan av ansvar - ansvar att se till att Hunter och Jackson aldrig vågade sig på någonting liknande under resten av deras skoltid. Och med det enda, menade han såklart faktumet att Zihao lyckats släpa sig igenom det hela. För om den yngre brodern klarade det, skulle tjugoåringen också göra det. Plus att det på något sätt fick förbannelsen att kännas lite meningsfull, på något ytterst udda vis.
Yaosu kupade händerna runt den yngre flickans kinder och strök tummarna över dem. Åh, hon visste verkligen precis hur hon skulle göra för att lugna den äldres nerver. Massagen i hårbotten, de kristallblå ögonen som genast mötte hans egna. Hayley var utan tvekan den enda personen som hade den här effekten på honom. Förmodligen var hon den enda som skulle kunna ha det under hela hans livstid. Det kändes liksom som om deras relation var speciell, så speciell att de aldrig, aldrig, fick släppa taget om den igen.
”Det är väl klart att jag känner mig tvungen till att göra det?” Tjugoåringens huvud föll lätt på sned. ”Men inte för att någon pressar mig till det, utan mest för att mitt eget samvete gör det”, förklarade han fortsättningsvis och började återigen bita sig själv i underläppen. Det var ett dilemma, men nu när Hayley satt där bredvid honom kändes allting, som sagt, betydligt mindre läskigt. Även om han kunnat höra hennes röst innan hade det inte varit tillräckligt för att uppbåda den känslan av säkerhet inom honom, men nu när de satt sida vid sida? Tja, det var som om hon strödde en massa lugn och frid över honom. Möjligen hade den känslan mer specifikt att göra med hårmassagen.
”Klart jag gjorde! Din röst är underbar, Hayley, hur skulle jag kunna hålla öronen i styr? Inte ens paniken kunde stänga ute dina toner”, sade Yaosu och skrattade till. ”Helt ärligt alltså, du har en helt underbar sångröst..”

Ja, Zihao hade väl gjort det, tagit sig i nackskinnet och gjort det i slutändan. Men det låter inte bra, för det är verkligen inget fel på att inte göra det.
"Du.. om rollerna varit annorlunda, hade du sett mig som feg då om jag valde att inte göra det? Troligen inte, för det gör dig verkligen inte feg Yaosu. Du är så långt ifrån feg som man kommer." Försöker Hayley resonera. Osäkert om det kommer fram på det sätt hon vill, men förhoppningsvis förstår han vad hon menar. Han är inte feg. Nej jösses, han är nog den modigaste personen hon träffat, vilket säger en hel del då hon är omringad av väldigt modiga personer. Joshua, Aeron och Zihao, alla tre modiga. Men från det hon sett så toppar han den listan.
När han sedan säger att han visst känner sig tvungen till det gnager hon sig i underläppen, stackarn.
"Kan jag göra något för att du inte ska tänka på det sättet? För du behöver inte må dåligt om du inte vill skifta, vi kommer upp med en annan plan i såna fall," Hayley vill bara se till så att han är säker, så att han inte gör någonting för att han känner sig tvungen. Herregud, att han ska gå igenom helvete och tillbaka för att hämnas på de två sextonåringarna är inte resonabelt.. hon hade liksom inte tänkt på hur smärtsamt det skulle vara för pojkvännen. Om hon vetat det hade hon inte gått med på det från första början. När det kommer till det här med sångrösten blir hon bara mer och mer generad.
"Tack," viskar hon och låter hennes lediga hand, som inte håller på med hårmassagen, glida upp mot hans kind. Han är så sval, inte konstigt med tanke på att han suttit där i kylan så länge. De två kanske kan värma varandra. "Jag skulle vilja höra dig sjunga någon gång."

Naturligtvis hade han inte sett Hayley som feg om rollerna varit annorlunda, men saken var ju den att de inte var det och att Yaosu inte kunde resonera angående det hela med hennes ögon. Hade han kunnat göra det hade tankarna troligen varit helt annorlunda och han hade inte känt samma press. Återigen, press från sig själv, inte från någon annan. Okej, kanske en gnutta från Zihao, men det handlade väl mest om att den yngre brodern var bitter över att han var den enda som såg ut som ett stort fluffmoln.
”Fast lite feg är jag nog ändå”, protesterade den äldre och rynkade på ögonbrynen. ”I alla fall om jag jämför mig med dig”, fortsatte han och vände upp de mörka ögonen mot natthimlen. Stjärnorna var strödda över den annars svarta rymden och månen spred ett blekt sken över jorden, precis som den gjort under gårdagens kväll. Nu kändes den däremot inte lika hotfull som innan, utan mest vacker där den hängde över världen. Betydligt trevligare än det känts för cirka ett dygn sedan.
”Förmodligen inte”, erkände Yaosu med ett uppgivet skratt och skakade på huvudet. ”Men det är okej, för allting känns tusen gånger bättre när du är såhär nära mig”, mumlade han fortsättningsvis och vände blicken mot flaskan. Han kunde inte hålla dem ute i kylan hela natten. Hayley var förmodligen betydligt kallare än han själv och tja, desto längre han satt och velade, desto mer frusna skulle de hinna bli.
”Hm? Det är ju sant! Du sjunger otroligt fint”, sade tjugoåringen och strök några fingrar över en av flickvännens rosiga kinder. Det var så gulligt att hon hela tiden blev lite röd om kinderna när han gav henne komplimanger. Ännu en grej han älskade med henne. För jösses, han älskade henne verkligen. Och det blev tydligare och tydligare desto mer tid de spenderade med varandra, för att inte tala om alla hinder de överkom tillsammans. Typ som situationen de befann sig i för stunden. Det var ytterligare ett hinder, men det skulle gå att krångla sig över den tröskeln. Fan, det var bara att skriva upp den där dumma korken och fokusera på sjuttonåringens ljuva stämma, hennes lugna hjärtslag och blotta närvaro.
”Glöm det, jag låter som en kråka när jag försöker sjunga.” Yaosu gjorde en grimas och placerade en av händerna över den hon lagt över kinden på honom. Därefter plockade han upp flaskan och skruvade av korken, bara för att tvinga i sig varenda droppe av innehållet. Det gick snabbt och beslutet hade skett på en millisekund eller så, nu fanns det ingen chans att ändra sig.
”Kan jag få en kyss innan det är försent?” Undrade tjugoåringen ynkligt och harklade sig. Urk vad det sved i halsen, sved och kliade något alldeles förfärligt. Åh jo, han skulle ångra sig, det var ett som var säkert.

Åh, tänk om man kunde få någon annan att se dem själva i de ögonen som Hayley kan se dem. Framförallt pojkvännen. Han är så perfekt på alla sätt och vis och han förtjänar att se sig själv som just det. Hon kommer nog inte kunna ändra hans synsätt tyvärr, även om hon bra gärna vill.
"I mina ögon är du långt ifrån feg Yaosu.. önska att du bara kunde se dig själv så som jag ser dig," mumlar hon och stryker tummen över den lätt rosiga kinden. Saker och ting skulle vara betydligt bättre då, om han kunde se på sig själv med hennes ögon och vice versa. De båda två skulle nog må betydligt bättre, och tja, Yaosu förtjänar verkligen att må bra. "Skämtar du med mig? Om någonting är jag betydligt fegare än dig.." protesterar sjuttonåringen medan fingrarna håller på med sin hårmassage. Det är skönt att sitta nära honom, hon blir mycket varmare av att göra det. Bröstkorgen brinner nästan varje gång hon lägger armarna om den tre år äldre, och nu när de är i kylan är det faktiskt väldigt händigt. När han sedan berättar att det troligen inte finns något hon kan göra så släpper hon en butter suck och gnager sig i underläppen. Fan, just nu känner hon sig värdelös.
"Det är ju bra att jag kan göra det åtminstone," med ett leende glider handen som är nergrävd i de mörka lockarna ner till hans andra kind. Att det känns bättre när de är tillsammans för även Yaosu gör henne väldigt glad, men hon önska att hon kunnat göra mer.
"Jag tror inte att du låter som en kråka! Du har en väldigt len och mjuk röst, åtminstone när du pratar." De kristallblå ögonen glider ner mot flaskan vars innehåll Yaosu sakta men säkert slänger i sig. Hon tittar på honom med stora ögon innan hon griper tag om hans större hand och kramar om den. Hon hade ju lovat att hålla honom i handen hela vägen, och det tänker hon göra.
"Du kan få så många kyssar du vill," viskar sjuttonåringen och pressar försiktigt läpparna mot pojkvännens, aningen rädd för vad som nu kommer ske.

”Det hade nog underlättat en hel del, eller hur?” Undrade den äldre och lutade sig tillbaka mot trädstammen, med en liten suck. ”Och du är betydligt modigare än mig, det finns en anledning till att jag blev placerad i Slytherin och inte Gryffindor”, fortsatte han och knäppte löst till Hayley över hjässan. Hon var modig, en av de modigaste personerna Yaosu någonsin stött på. Så att säga att hon var feg i jämförelse med honom? Nej, det kunde han absolut inte acceptera. Inte ens nu när det sakta men säkert kändes som om hans insidor skulle vända sig ut och in.
De svarta ögonen betraktade den yngre flickans ansikte, noterade varje liten detalj i ansiktet och hur hennes händer värmde upp kinderna på honom. Hennes händer var varma, väldigt behagliga mot den svala huden. Att blicka in i hennes kristallblå ögon fick honom helt att glömma bort deras omgivning, samt kylan som trängde sig på från precis alla håll. Allting kändes lugnt, stillsamt.
”Ska jag vara helt ärlig? Tror aldrig att jag sjungit i hela mitt liv”, erkände tjugoåringen tyst och rodnade lätt. ”Så kanske jag inte låter som en kråka, men tvivlar på att min sångröst kan mäta sig med din på någon nivå överhuvudtaget”, mumlade han därefter och slingrade armarna en gnutta tightare runt henne, för att sedan besvara kyssen. Andas in, andas ut. I slutändan skulle allting bli okej. Det spelade ingen roll att magen börjat vrida och vända på sig, eller att kroppstemperaturen verkat skjuta som ett skott uppåt. Allt som spelade roll var ju liksom kyssen, bara den och ingenting annat.
”Jag älskar dig så sjukt mycket”, mumlade Yaosu mellan kyssarna, innan han lutade sig tillbaka för att torka svetten från pannan. Merlin, han kände sig väldigt varm. Typ som om hela kroppen stod i brand. ”Tror jag kommer brinna upp, så det är lika bra att säga det innan jag gör det..”

Hayley kan inte undgå att himla med ögonen. Visst ja, hon är i Gryffindor. Men kanske hon inte hör hemma där? Kanske den magiska hatten tagit fel och egentligen borde ha placerat henne någon annanstans? Nu har hon ingen aning om vilket det skulle vara, hon skulle nog bara passa in i Slytherin också, Hufflepuff och Ravenclaw känns rätt avlägsna.
"Kanske jag hamnade fel," påpekar hon och rycker på axlarna. Egentligen spelar det ingen roll, hon känner sig hemma i sitt elevhem och har fått två fantastiska vänner som hon antagligen inte skulle ha fått annars. Underligt det där, hur de tre kunnat gå flera år utan att umgås och ändå gå i samma klass. Ett år hade det bara klickat, ett grupparbete som blev till en väldigt fin vänskap. Tack vare Sybill Trelawney. Sjuttonåringen ruskar bort de där tankarna och fokuserar på mannen framför sig. Hon griper tag i hans händer och lämnar små kyssar över dem, för att hålla honom varm. De båda två är hemskt kalla, vad skönt det kommer vara att få komma hem tillslut. Sen kanske kyssarna kan hålla honom på andra tankar, borta från vad som än håller på att hända med hans kropp.
"Har du inte? Vill du sjunga för mig någon gång?" Undrar hon nyfiket. Det känns väldigt konstigt för henne.. hon sjöng hela tiden som liten, de små godnatt sagorna föräldrarna läst för Luke, som hon tjuvlyssnat på. När hon väl följde med Joshua till hans del av världen hade hon även lyssnat på mycket annat musik, och allt hade låtit som rena himlen i hennes öron. Hon var väldigt förtjust i den musik han visat henne, låtarna på radion och låtarna som spelades i gallerierna. Jösses, hennes föräldrar skulle nog svimma om de hörde vad som sjöngs i den moderna musiken. Hayley skulle gärna höra Yaosu sjunga.. I och med att hans röst är perfekt är hon rätt säker på att det skulle vara fint. Ett rört litet leende kryper sig över läpparna. Det är så fint att höra honom säga det, att han älskar henne.
"Jag älskar dig också," säger hon sanningsenligt och kramar om hans hand. Det är uppenbart att han blir förskräckligt varm, svetten som rinner från pannan, andetagen. Att känna att man på riktigt kan brinna upp måste vara riktigt hemskt. Hon kan liksom känna att hon kan brinna upp när pojkvännen säger eller gör något, men det är verkligen inte på samma sätt som det här. "Jag släpper inte taget om dig under förvandlingen, det lovar jag."