PRS Velleity & Daphne (PJO/HOO]

Fanny hann somna på bussen innan hon nådde New York. Som tur var väckte en gammal tant henne på stationen i New York och hon bytte till Long Island bussarna. Solen hade gått ner nu och Fanny halvsov enda tills hon skulle av.
Vid det här laget var det kolsvart ute och Fanny gick fort längs vägen mot lägret. Mörket skrämde henne, man visste aldrig vad som gömde sig runt hörnet. Tillsist nådde hon lägret och passerade det stora trädet.

Lana lämnade av sina väskor i Apollostugan, och undrade var hennes syskon var. Sedan gick hon ut ur stugan och tänkte att hon skulle leta rätt på My. Hon hade inte träffat My sedan förra augusti, och Lana saknade henne och såg fram emot att få träffa henne igen.
Just som hon var på väg mot Hecatestugan så öppnades dörren till Hermesstugan och Ana klev ut. Först hade Lana svårt att känna igen henne för hon såg... annorlunda ut. Hon såg längre, och starkare ut. Hon var inte längre sjukligt smal, utan såg hälsosam ut. Hennes mörka hår var klippt i axellängd och hon var solbränd, och Lana såg för första gången att Ana hade en samling fräknar över näsan och kinderna.
"Hej!" sade Ana glatt. Lana reagerade på att hennes ryska dialekt var helt borta. Hon lät precis lika amerikansk som Lana själv.

När solen började gå ner bakom horisonten lämnade My trädet med ett gäng nya formler i huvudet. Hon begav sig mot Hecatestugan och bestämde sig för att ta en dusch. Efteråt flätade hon håret i två flätor, hon hade inte haft flätor sedan hon var mycket liten, men idag kände hon för det. Sedan plockade hon undan en massa skit som låg och skräpade i stugan, allt från gamla tidningar till strumpor. Hennes syskon skulle förmodligen börja ramla in inom den närmsta veckan. Faktum var att hon saknade dem, det började bli lite segt att vandra omkring här inne helt själv.

Ana ursäktade sig och sa att hon var på väg till arenan för att öva på svärd, och Lana kollade på när Ana försvann ner mot arenen. Sedan fortsatte hon mot Hecatestugan och knackade på.
"My?" ropade hon

My hade just lagt i ordning sina kläder i garderoben när det knackade på dörren.
”My?,” hördes en välbekant röst. Lana.
My skyndade sig fram till dörren och öppnade den.
”Hej!,” utbrast hon glatt och omfamnade Lana i en kram.
”Hur är det med dig då?,” frågade hon sedan.

"Det är bra!" sade Lana och log. Det hade faktiskt varit skönt att vara borta ifrån lägret ett år.
"När kom du hit?" frågade hon sen, för stugan såg ut som att My varit där längre än några timmar.

”I slutet av april,” svarade My och log. My gissade på att det var det faktum att stugan såg väldigt bebodd ut som avslöjat henne.
”Hur var det på high school då?,” frågade hon sedan. My visste att Lana varit på lägret ett bra tag och inte haft så mycket kontakt med de utanför.

"Ansträngande" svarade Lana och himlade med ögonen "Herregud, tonåringar är dramatiska! Det gör mig nästan tacksam att jag blivit ödmjuk av att tvingas slåss mot monster. Men bara nästan," sade hon och skrattade.
"Varför kom du hit så tidigt?" fortsatte hon

My skrattade. Hon kände mycket väl igen det faktum att tonåringar var alldeles för dramatiska, kanske därför hon aldrig lyckats bli vän med så många av dem.
”Jag behövde komma hemifrån,” svarade My ”dessutom har min farfar blivit inlagd på sjukhus, och det är inte särkilt kul att bo ensam i en lägenhet,” sa hon.

Lanas leende ersattes med oro.
"Åh, jag hoppas han är okej!" sade hon och kramade om My.
Hon hade själv aldrig träffat sina morföräldrar, men hon kunde tänka sig att det var en jobbig situation att vara i. Hon gav My en klapp på ryggen.