[PRS] Step brothers

Äcklat stirrar Edward på den längre ungdomen innan han lätt knuffar till honom.
"Herregud Derek," muttrar han och lägger sina händer för de sårbara ögonen, Derek vet verkligen hur han ska använda rätt ord i rätt situationer, inte ens mina bajskorvar. "Är du i kiss och bajs åldern, gubben min?" skämtsamt klappar Eddie till Derek på kinden innan han flätar ihop händerna igen och börjar gå. När den andre sedan lovar att inte berätta för någon, stryks ett svagt litet leende över läpparna. "Tack," viskar han.

Derek döljer det fåniga skrattet som hotar att tränga upp ur bröstkorgen med en fnysning.
"Ååh, är jag din nu också? Jag känner mig ytterst hedrad, min gode herre, Edward!" retas han, sätter sin fria hand mot bröstkorgen. "Jag är överraskad över att advokat-Eddie inte upptäckt min... skitiga humor än!" Ett sarkastiskt, men ändå genuint, leende spricker upp i Dereks ansikte.

Edward blänger på Derek, skakar aningen roat på huvudet och tar ett hårdare tag i den längres hand för att dra med honom.
"Du vet, gubben min är ingen komplimang eller någonting du ska känna dig hedrad över. Det inflikar nämligen att att du är ett litet småbarn, då det är vad en mamma kallar sin femåring. Du, är definitionen av en femåring fast i en sjuttonårings kropp." påpekar sjuttonåringen med näsan i vädret, även om ett skratt hotar med att komma ut. "Och tyvärr försöker jag alltid se det bästa hos människor, därför har jag dåligt nog inte märkt din hemska, hemska humor."

"Mamma har aldrig kallat mig 'gubben min'", säger Derek tankfullt. "'Mi amore' är vanligast", berättar han, ökar takten så att han och Eddie går sida vid sida. "Hade jag mentalt varit en femåring hade du för det första säkert inte ens pratat med mig; småbarn är det jobbigaste som finns. Eller förresten, jag är så dödligt attraktiv att du sett 'det bästa i mig' och ignorerat det. " Han vänder blicken framåt, betraktar hur gatlampornas gula ljus illuminerar trottoaren under hans fötter.
"Mi piaci molto", mumlar han.

"Ah, men i det här landet är svenska modersmålet, vilket leder till att majoriteten av befolkningen visst säger gubben, eller gumman min. Men du kanske inte har sett några svenska barnfamiljer." Edward höjer på ögonbrynen och skakar lätt på huvudet. "Jag älskar barn, eller ja, kanske inte just femåringar för att det är där du hör hemma, men småbarnen under fem. Dödligt attraktiv och sjukt arrogant, det är du det." Det roar honom, hur de två sjuttonåringarna kan skämta med varandra så, tack vare deras livfulla personligheter. "Och vad betyder det? Mi piaci molto?"

"Så svenska är ditt modersmål? Kuligt", svarar Derek, stannar utanför porten till lägenheten. Innan han flätar ut handen från Eddies grepp kysser han denne lätt på munnen. Sedan trycker han in portkoden och när det klickar till skjuter han upp den.
"Tack, antar jag", muttrar han när de står i trapphuset.
"Det får du kolla upp själv, förresten. "

"Derek lilla, jag sa i det här landet är modersmålet svenska för majoriteten av befolkningen," rättar Edward och himlar lätt med ögonen mot killen bredvid sig, tystnar när han känner den andres läppar mot sina. En rätt fjäderlätt kyss, vilket får sjuttonåringen att puta lite besviket med underläppen. "Jag skämtar bara med dig," säger han tyst medan han går in i trapphuset efter Derek. Försiktigt tar Edward tag i den längres tröjärm och drar honom närmre sig, låter deras läppar mötas än en gång, denna gång längre. "Mi piaci molto... jag ville bara höra dig säga det på svenska en gång till."

"Varför då?" mumlar Derek, sätter i nyckeln i låset utan att vrida om riktigt än. "Du kan bara fråga Siri vad det betyder. Byt hennes röst till en mans bara så märker du ingen skillnad", förklarar han med ett flin på läpparna. Sedan, innan den andra sjuttonåringen hunnit svara, vrider han om nyckeln. Det klickar till, och han öppnar dörren.
"Efter dig, herr Edward", säger han, ler stort.

"Hmh, det är inte likadant som att höra dig säga det," påpekar Edward och stiger in i lägenheten, kravlar av sig sin jacka. I vardagsrummet hör han de andras röster. "Men jag gillar dig också," viskar han med ett leende över läpparna.

Orden som lämnar Eddies läppar får Derek att bli helt varm i hela kroppen och kinderna att hetta till, men han vänder sig om för att hänga upp sin egen jacka innan Eddie hinner se rodnaden.
"Vi är hemma!" ropar han, sparkar av sig skorna för att sedan ställa dem på skostället. Eddje följer efter honom till vardagsrummet, och han liknar en vilsen hundvalp.
"Är det kallt ute?" frågar mr Baker, ler stort mot dem båda.