The ones that love us never really leave us ~ (SV) (Marodörerna)

Aww, du skriver så himla fint, verkligen ett bra kapitel!

Superfint ♥♥♥♥ Jättejättebra verkligen!

Så superduperbra att jag inte vet vad jag ska ta vägen! Väldigt fint kapitel, blev väldigt arg på Remus mamma, men jag är glad att hon klarade sig. Remus behöver henne trots allt. Du skriver med sådan inlevelse att man blir alldeles till sig ♥

Helt underbart sorgligt och fantastiskt! Så superbra!♥

Omg vad bra!❤

Kapitel 52
Begravning
Maj 1977

Mrs Lupin kom hem vid lunchtid. Då hade Remus och Sirius redan handlat så att kylen var full igen, och lagat lunch. Sirius föreslog att de kunde använda en nyktra till-besvärjelse, och berättade att han använt den förut på sin far om Mrs Lupin skulle vilja ge det ett försök. Hon svarade att om han trodde det skulle löna sig så litade hon på det. De provade, och resultatet var lyckat. Hon mådde genast bättre och kände sig som sig själv igen.

Till sist kom begravningen, och det var med tunga hjärtan som de gick mot kyrkan. Det var runt tjugofem personer där – Remus farmor, hans faster med make och två döttrar, Mrs Lupins syster och hennes pojkvän, samt Lyall Lupins vänner och arbetskamrater.

’’Sätt dig där framme, jag sätter mig här bak’’, viskade Sirius när de kom in.
’’Va? Nej! Snälla.’’
’’Bänken där framme är för närmast anhöriga…’’
’’Jag behöver dig där’’, sa Remus.
Sirius betraktade honom en sekund och nickade sedan. Han vände sig om för att se Mrs Lupin stå och hålla om sin syster. Hon såg inte ut att kolla på dem, så han greppade diskret Remus hand när de gick och satte sig. Remus höll den hårt.

Sirius sneglade diskret på Remus under ceremonin, men fann bara samma ansiktsuttryck i en timme. Mrs Lupin, som satt på Remus högra sida, hade sin svärmors arm runt axlarna och snyftade i en näsduk.

Remus hade bestämt sig för att hålla masken. Och han lyckades fram till sista psalmen. Han kunde inte hejda sin snyftning och Sirius kollade upp. Utan att säga något lade han sin arm runt Remus så att Remus kunde luta sig mot hans axel. Snyftningarna upphörde inte utan blev värre och värre.
’’Helvete, vad jag bölar’’, mumlade Remus.
’’Schh. Det är okej.’’

Återigen hade allt kommit över Remus – att hans pappa verkligen var borta. Att han aldrig skulle få träffa honom igen. Att hans far aldrig skulle få se honom ta examen. Remus skulle aldrig få tid att göra honom stolt…

Musiken tystnade. Mrs Lupins ögon var rödgråtna. Remus ville inte ens kolla upp utan behöll ansiktet begravt i Sirius axel. Prästen avslutade ceremonin och gästerna började röra på sig i kyrkan. Remus tvingade sig själv till att ställa sig upp för att ta farväl av gästerna och tacka så mycket för deras deltagande, men Mrs Lupin hindrade honom.
’’Jag tar hand om det.’’
’’Men…’’
’’Begravningsfikan är om en timme. Vi ses där.’’
’’Mamma, du behöver inte…’’
’’Älskade vännen min, jag har varit ledsen och du tog hand om mig. Nu är det din tur att vara ledsen och – ja, jag ser att du är i goda händer.’’ Hon nickade mot Sirius.
’’Okej’’, sa Remus efter en stund. ’’Tack.’’
Hon sa ingenting, utan omfamnade honom. Han kände hur en ny flod av tårar vällde upp i hans ögon, men han blinkade bort den.

När Mrs Lupin hade gått tog Sirius hans hand igen och mumlade i hans öra;
’’Vi kan smita upp på läktaren.’’

De lyckades ta sig upp osedda. Sirius gled ner på golvet med ryggen mot väggen och Remus lade huvudet i hans knä. Han tillät sig själv att låta tårarna rinna utan att stoppa dem, och Sirius strök honom långsamt över håret utan att säga något. Folk fortsatte att cirkulera i kyrkan och pratade lågmält, men till sist tonades ljudet bort och kyrkportarna smällde igen för sista gången. Det var tyst i ytterligare några minuter. Remus andetag blev lugnare och lugnare, mer och mer stadiga. Han snurrade till sist runt så att han låg med ansiktet uppåt, och mötte Sirius blick.
’’Utan dig hade jag gått sönder.’’
Sirius svarade inte, utan böjde sig fram och kysste honom. Långsamt och ömt. När han gjorde en ansats att räta på sig igen flög Remus upp med handen och höll kvar honom i ännu en kyss.
’’Jag ska ingenstans’’, sa Sirius lugnt. Han gjorde en gest som visade att Remus skulle sätta sig upp så att Sirius kunde byta position – han lade sig istället på golvet med ansiktet bara centimeter från Remus’s. ’’Du. Måntand.’’
’’Mm?’’
’’Jag vet att du inte vill prata om det, men bara… lova att säg till när du vill det. Om du vill det.’’
Remus var tyst en lång stund.

’’Jag bara fortsätter repetera vår senaste konversation i huvudet.’’
’’Vill du berätta om den?’’
’’Äsch. Han hade fått trubbel på jobbet av en gubbe som fått reda på mitt tillstånd och berättade att han inte ville ha sina barn, som också går på Hogwarts, på samma skola som mig. Pappa fick muta honom rätt rejält för att vara tyst. Jag lovade honom att jag skulle göra det värt det. Jag är bara ledsen att han aldrig får chansen att se det. Jag ville så gärna göra honom stolt.’’
’’Han var stolt över dig, Rem.’’
’’Och sen’’, fortsatte Remus. ’’Sen mår jag dåligt.’’
’’Varför då?’’ frågade Sirius.
Remus tvekade.
’’Pappa fick aldrig veta om oss. Dig och mig. Tänk om han hade haft något emot det? Jag hade inte brytt mig’’, skyndade han sig att säga. ’’Försök ta det här på rätt sätt, är du snäll. Det hade inte gjort någon skillnad för mig, för oss, men det hade varit jobbigt.’’
’’Jag förstår. Oroa dig inte.’’
’’Tiderna var annorlunda när han var ung, du vet. Man pratade inget om att killar kunde älska andra killar…’’
’’Jag vet. Men din pappa hade älskat dig lika mycket ändå.’’

Ett par timmar sedan hade de tagit sig till begravningsfikan. De hade kommit dit sent, men lyckats smita in utan att göra något större oväsen. De närmaste anhöriga satt vid samma hörn av det långa bordet, och Remus hade bestämt dragit med sig Sirius till att sitta bredvid honom. Något som Remus kusiner, som verkade extremt intresserade av Sirius, gladde sig åt.
’’Så, du är Remus kompis från skolan?’’ sa den ena.
’’Mm.’’
’’Det där är en väldigt fin klocka!’’ sa den andra, som satt till höger om Sirius, och makade sig närmare honom. Hennes syster gav henne en mördande blick. ’’Var har du köpt den?’’
’’Tack!’’ sa Sirius. ’’Jag har fått den av pappa.’’
Remus log. Han visste hur mycket Sirius älskade klockan som han fått ärva av Mr Potter.
’’Var bor du när du inte är på internatet då?’’ frågade en av systrarna.
’’Växte upp i London, faktiskt.’’
’’Åh! Jag har alltid velat åka till London!’’ Hon makade sig närmare honom och lade sin hand på hans arm. ’’Om jag åker dit kanske du tar med mig på några sevärdheter?’’
Remus betraktade surt sina kusiner. Han visste att han inte behövde oroa sig, men de påminde honom om alla de gånger som han tvingats se Sirius med alla möjliga andra personer. Personer som inte var Remus.
’’Finns inte så mycket att se’’, sa Sirius nonchalant och stoppade en laxbit i munnen. Remus visste att Sirius var fullt medveten om att de två tjejerna försökte få honom på kroken, och att han med flit agerade helt oförstående. Remus kunde inte låta bli att le åt situationen. ’’Överskattad stad, om du frågar mig.’’
’’Äsch’’, sa tjejen. ’’Jag är säker på att vi kan göra det till en bra dag ändå, du och jag. Kanske vi sk…’’
’’Hur gammal är du?’’ avbröt hennes syster henne med en intresserad blick på Sirius. Sirius tuggade upp, svalde och torkade sig försiktigt kring munnen med servetten innan han svarade.
’’Fjorton.’’
Systern som satt mitt emot honom satte i halsen och den andre ryckte snabbt undan sin hand. Remus dolde ett skratt.
’’Är du fjorton?’’
’’Tretton och ett halvt. Fjorton i juli’’, tillade Sirius. ’’Själv då?’’
’’Vi är arton båda två!’’ flämtade tjejen som suttit bredvid honom. ’’Men… du ser mycket äldre ut!’’
’’Jag hamnade i puberteten när jag var sju’’, fortsatte han. ’’Och männen i min släkt är extremt högväxta.’’
’’Vi trodde du gick i samma klass som Remus!’’
’’Det gör jag. Jag är ett extremt begåvat barn. Har hoppat över tre år.’’
Systrarna utbytte förskräckt en blick.
’’Tessie, jag måste gå och pudra näsan. Kom med mig, är du snäll’’, sa en av de och reste sig upp. Tjejen, som tydligen kallades för Tessie, var inte sen med att komma efter. Remus mötte Sirius blick.
’’Jag tror du skrämde iväg dem.’’
Sirius log, böjde sig mot honom och viskade;
’’Det var det som var meningen.’’
’’Tur, för jag behöver verkligen gå på toa, men jag ville inte lämna dig ensam här.’’
’’Gör det fort, innan de kommer tillbaka. De skrämde mig mer än jag är villig att erkänna.’’
Remus skrattade.
’’Jag lovar.’’
Han reste sig upp från stolen och lämnade salongen där fikan hölls. Sirius tog en klunk av sin dricka och såg sig omkring. Mrs Lupin hade lämnat bordet under några minuter för att göra i ordning efterrätten, men nu var hon tillbaka och slog sig ned bredvid Sirius.
’’Hej, är allt bra? Kan jag hjälpa till med något?’’ sa Sirius.
’’Ingen fara, tack ändå’’, sa Mrs Lupin. ’’Allt är okej. Hur är det med dig?’’
’’Sorglig stämning såklart, men jag klarar mig.’’
Mrs Lupin nickade och iakttog Sirius medan han återigen lyfte sitt glas för att sippa på drycken.
’’Hur går det i skolan?’’
’’Det går bra. Dags att ladda inför sista året.’’
’’Mhm.’’ Kort paus. ’’Så… hur länge har du dejtat min son?’’
Sirius satte i halsen så häftigt att han hostade febrilt i en halv minut och Mrs Lupin fick dunka honom i ryggen.
’’Öh… va?’’ sa han och torkade tårarna ur ögonen.
’’Du hörde mig, Sirius.’’
’’Jag… öhh…’’
’’Se inte så rädd ut!’’
’’Hur… öh… varför tror du att vi…?’’
’’Jag må vara född på stenåldern i era ögon, men jag är inte korkad’’, log Mrs Lupin. ’’Han har förändrats. Jag märker det i hans brev. Jag märker det i hans ögon. Han är lyckligare.’’
’’Men vad har det med mig och oss att göra?’’
’’Jag ser hur han kollar på dig.’’ Hon tog ett djupt andetag. ’’Precis som Lyall brukade kolla på mig.’’
Mrs Lupin var tvungen att kolla ned och med ens greps Sirius av medlidande – hur hade han känt om Remus hade dött? Han kunde inte ens tänka sig det. Han ville inte ens tänka sig det. Bara tanken var outhärdlig. Och Mrs Lupin hade ändå varit tillsammans med sin make i tjugo år…
’’Jag älskar honom’’, sa Sirius innan han hunnit tänka över det. ’’Förlåt, Mrs Lupin, jag vet att… jag vet att många tycker att det är fel, äckligt, onaturligt… jag vet att…’’
’’Lyssna på mig. Du gör honom lycklig. Jag vet att det här kanske är fel tillfälle att se det, eftersom hans far nyss har dött, men… jag ser att du betyder så mycket för honom, Sirius. Så mycket. Han älskar dig. Han har sin trygga punkt hos dig.’’
Sirius blev helt varm i bröstet. Det var de finaste komplimanger någon skulle kunna ge honom.
’’Jag kan inte tycka att det är fel’’, fortsatte Mrs Lupin. ’’Jag älskar min son vad som än händer.’’
’’Jag kommer inte låta något dåligt hända honom.’’
’’Det vet jag. Jag litar på dig. Jag är glad att han har dig.’’
Sirius kom på sig själv med att nästan bli tårögd. I nästa ögonblick dunsade Remus ned på stolen bredvid honom.
’’Har jag missat något?’’
Hans mamma flög upp och kramade om honom så hårt att han blev helt förskräckt.
’’Älskade du, trodde du inte att du kunde berätta för mig?’’
’’Vad…’’ började han, men sedan vandrade hans blick till Sirius. ’’Berättade du?’’
’’Nej’’, sa Sirius enkelt.
Mrs Lupin släppte taget om sin son, höll sina händer kring hans kinder och kysste hans panna.
’’Jag har märkt det själv. Jag väntade på att du skulle berätta, men…’’
’’Det var fel tillfälle…’’
’’Jag förstår.’’
Tårar vällde upp i hennes ögon också nu.
’’Hur länge har du vetat?’’ frågade hon hest. ’’Att du… att du inte gillar flickor?’’
’’Jag vet inte. Jag tror jag gillar båda’’, sa Remus. ’’Nej, vet du… jag gillar Sirius. Bara.’’
Mrs Lupin log varmt, och hennes ögon kollade in i de som var så lika hennes.
’’Han gör mig lycklig, mamma.’’
Sirius ville inte visa sig svag, så han försökte diskret torka bort en tår ur ögat, men Remus vände sig om och såg det.
’’Åh, sluta spela cool, din tönt!’’ flinade han.
Mrs Lupin reste sig upp, drog upp Sirius från sin stol och omfamnade både Remus och Sirius i en revbensknäckande kram.
’’Så, när hände detta?’’ frågade hon när hon släppte taget efter en stund.
’’Precis innan min födelsedag’’, sa Remus. ’’Eller tja. Det var då det blev officiellt.’’
’’Och du har hållit tyst såhär länge?’’
’’Men när skulle jag sagt det?’’
’’Okej, okej. Grattis till er båda två. Jag kunde inte varit gladare för er.’’

GUD, GUD, GUD! Jag grät nästan, fick tårar i ögonen.Det värsta var att jag hade på YouTube där en sa enrolig sak och jag skratta till, men kom pån hur sorgligt kapitel det är. Skällde på mig själv att jag inte kunnde skratta när man läser om begravning,stängde av ljudet och läste klart med tårar.
Och igen: GUD VAD BRA KAPITLEL!!

Så fint ♥

Aaww, vad fint♥♥

Gud, så bra och så fint, jag blev seriöst tårögd mot slutet och jag vet inte varför.
Men du är verkligen bra på att skriva, så om du tycker att det är kul....... sluta inte! Hehe