Drakarnas återkomst

Ethelred grimaserade av båda slagen, men hade väl inte direkt förväntat sig mindre heller. Tvärtom hade han inte väntat sig kramen efteråt, något som lockade fram ett litet leende hos honom.
"Jag kan ha förtjänat det lite." Han förstod ju henne fullt ut, han hade väl varit förbannad han med ifall sitsen varit ombytt men han hoppades också att hon förstod att han inte kunnat berätta nåt. Det skulle ha inneburit en alldeles för stor risk innan han var helt säker på vart han hade henne. Istället nickade han åt hennes nästa fråga.
"Ja, det är jag." svarade han enkelt, visst var det bara en liten del av sanningen men det var en början. Han drog ett djupt andetag.
"Lyssna, det är en hel del jag inte kunnat berätta för dig om mig själv. Men jag måste hem till mitt folk innan din far hinner dit, och jag skulle hemskt gärna ha dig med mig." bad han, visste att det var väldigt mycket att be om att hon skulle lämna sitt hem men han måste fråga.

Chi hade blviit lite nöjdare över fått smälla till honom och märkt det verkar blivit en bra träff både gångerna. Hon ansåg han förtjänade det rejält men hon hade med märkt hasns leende efter kramen. Chi kunde bara inte vara arg på honom, hon förstd honom på ett vis och hon ville inte mista honom bara för han har hållit en stor hemlighet, okeh de flesta skulle surat ihop rejält.
Hans ord om be henne följa med honom dit han hörde hemma märktes på hennes ögon att det blev mer än hon hade väntat sig. Hon visste inte.. Lämna? Hon såg på honom tyst nu och rynkade på näsan lite som hon gjorde när hon fattades svar och den hade hon gjort par gånger mot honom tidigare. Hon visste redan nu hade hennes far planer, tnaknen på om han nu har hittat något hon inte förstod vart han nog redan på gång. Chi fick inte fram ett ord, hon visste inte alls vad hon kände, likgiltig kanske? Om det det ens är en känsla. Hon visste med om vakterna hittar henne kommer hon låsas in på rummet tills fadern ansåg läget tryggt igen. " Så länge du lovar förklara mer om allt följer jag med dig." Sa hon nu till sist och såg på honm, de hade säkert tagit henne några minuter att ens få fram de orden. Hon hade ju sin fars styrkande grep om sig det visste hon och att lämna, det vart ett sätt att bryta sig los. Men ehnnes mor?