Blood Secrets - PRS Jackies & Medi

(vet inte varför Jag skriver Scarlet. Det är Scarlett med två T )

Pipandet gjorde henne galen. Varför var hon så trött? Varför värkte hennes kropp så?
Scarlett kved tyst och vred sakta på huvudet. Ögonen kändes som tusen kilo. Sakta öppnade hon ögonen och det kändes så konstigt. Hennes syn var suddig men hon kunde se mannen sitta vid sin sida innan hon med en suck slöt ögonen igen.
"Vart..." Viskade hon och höjde sin ena hand.

Dorian hade nästan kommit genom halva boken när han hörde ett lågt kvidande från sängen bredvid. Hur lång tid hade gått? En timme? Tre? Han tittade upp och för en kort stund möttes hans blick av ett par trötta gröna ögon.
”Där är du ju..”, sa han och log mjukt. Han kände så väl igen alla tecken som visade att blodet börjat verka. Hennes kropp kändes förmodligen blytung vid det här laget, snart skulle en hetta sprida sig in i varenda muskel och därefter skulle hon långsamt känna sig bättre igen. Dorian la undan boken och rätade på ryggen. Han övervägde att ta hennes utsträckta hand, men valde att låta bli.
”Du var med om en bilolycka och befinner dig just nu på ett sjukhus i Moon Creek. Men oroa dig inte, du står snart på benen igen”.

Scarlett försökte öppna ögonen igen men hon lyckades inte. Kroppen kände sig så fruktansvärt tung. Huvudet värkte och hon sänkte genast handen. Rösten fick henne att haja till. Vem var denna man? Med all sin kraft öppnade hon ögonen och såg mot Dorian med en sömnig blick.
"Olycka?" mumlade hon och vred på huvudet. Nu kunde hon urskilja alla föremål och kved till.
"Åh nej jag har inte råd att hamna på sjukhus!" stönade hon och slöt ögonen igen.
"Är det allvarligt?" Hon kände sig fortfarande blytung men hon hade blivit en aning klarare i huvudet. Synen hade blivit mindre suddig och hon kunde nu se mannen klart och tydligt.
"Är du en läkare eller gillar du se kvinnor ligga medvetslösa?" Frågade hon trött.

”Eller så kanske jag ville försäkra mig om att kvinnan jag hittade i kvaddad bil är okej…”, hörde Dorian sig själv säga. Kanske var det osmart att ljuga, men hur skulle han annars förklara sin närvaro? Att han låtit henne dricka hans blod och att han nu ville se hur hon reagerade på det? Han lutade sig tillbaka mot stolens ryggstöd igen när han tyckte att hennes blick började bli klarare.
”… och vad jag förstår så verkar du ha klarat dig exemplariskt. Jag hörde någon säga att du måste ha haft änglavakt. Få klarar sig från en bilolycka med knappt ett blåmärke”.

Hon hajade till och skakade på huvudet så håret föll i hennes ansikte.
"Jag ber om ursäkt. Jag kan vara så.... Bitter?" Hon lade sedan en hand mot sin panna och såg sedan mot droppet.
"Ja jag hade nog tur. Men jag måste ringa lite personer. Vet du om min mobil är oskadd?" Hon verkade piggare nu och satte sig upp i sängen. Hon grimaserade av smärta.
"Jag har nog lite värk men ingen fara." Viskade hon och skrattade sedan.
"Måste varit en rejäl krock."

Dorian kunde inte låta bli att le. Han tyckte om ljudet av hennes skratt. Det var… vackert.
”Jag vet tyvärr inte. Jag såg aldrig någon telefon”, svarade han när hon fråga efter mobilen. ”men din läkare kanske kan nog svara på det”. Han nickade mot den röda knappen bredvid sängen som patienter kunde använda för att kalla på personal. Då hon började sätta sig upp reste han sig kanske lite väl hastigt och rättade till huvudkudden så att hon ändå fick lite stöd mot ryggen.
”Du borde nog ändå ta det lugnt. Din kropp behöver vila”.

"Den låg i min handväska. Eller kanske ligger." Hon gav honom ett mjukt leende och nickade mot honom, lutade sig tillbaka och slöt ögonen.
"Har du brottom eller kan du stanna kvar en stund? Jag kan behöva prata av mig en stund innan jag pratar med läkaren. Jag är rädd om räkningen blir för hög." Hon suckade svagt.
"Jag måste även ringa mina föräldrar. De kanske oroar sig när jag inte hört av mig." Hon skakade på huvudet igen och såg mot den röda knappen.
"Hur är läkarna här?"

”Jag kan stanna så länge du vill ha mig här. Och oroa dig inte för räkningen. Det löser vi på något sätt. ”, svarade Dorian. Han fiskade upp mobilen och skulle just ge över den till Scarlett när han såg fruns sekreterares namn på den upplysta skärmen. Två missade samtal och ett meddelande. Dorian grimaserade. Han antog att det bara var den rutinmässiga kontrollen som de alltid gjorde när någon använt vampyrhjälp för att hela en människa. Men hur detaljerad hade William varit i rapporten? Och hur mycket hade han utelämnat? Dorian visste att han var skyldig att ringa tillbaka, men istället tog han bort notiserna och räckte fram telefonen.
”Din läkare är en god vän till mig och råkar också vara stans bästa doktor”. Han log. ”Här. Kan du dina föräldrars nummer? Du kan låna min mobil så länge”.

Hon såg på honom och lät blicken glida över rummet. När hon såg mot sängbordet hajade hon till. Boken som låg där kände hon väl igen. Med ett svagt leende tog hon emot den och nickade.
"Det är väl klart man gör? Jag har övat in det och mitt minne är det inget fel på." Hon slog ett nummer och satte mobilen mot örat. Luften i rummet var kyligt och snabbt fixade hon filten över benen innan hon log och började prata. Hon talade om vad som hade hänt men försäkrade sig om att hon mådde bra och att dom inte skulle komma hem till staterna. Med största sannolikhet skulle hon lämna sjukhuset dagen efter. Hon lovade flera gånger att ringa dem när hon var hemma och lade sedan på.
"Jag ringer Theodore sen. Orkar nog inte med honom nu..." Hon räckte över mobilen.
"Tack...?" Hon gav honom ett leende.

Dorian blick gled över rummet medan hon pratade i mobilen. Trots att han fick det att framstå att han inte lyssnade på samtalet, gjorde hans skarpa hörsel det omöjligt att ignorera hur oroliga föräldrarna lät när Scarlett berättade att hon varit med om en olycka och befann sig på ett sjukhus, och han förundrades över hur hon till slut lyckades övertyga dem om att hon mådde bra.
”Kommer inte du pojkvän bli orolig om du inte berättar var du är?”, frågade han då han tagit emot telefonen och stoppat tillbaka den i innerfickan.
”Jag har aldrig sett dit här tidigare. Du är inte härifrån va?” Fortsatte han och granskade henne nyfiket.