Hush hush PRS Emma07 & wolfy

"Delar du ut komplimanger till alla du erbjuder skjuts eller är jag ett undantag?" Josie höjde lite på ögonbrynen. Det var egentligen en fråga hon inte behövde ett svar på. Det var rart av honom egentligen och han menade förmodligen inget illa alls, hon visste bara aldrig riktigt vad hon skulle säga när någon gav henne en kommentar om hennes utsida. Hon föredrog komplimanger om hennes personlighet, det hennes insida kunde erbjuda. Till hans försvar så kände han henne ju inte tillräckligt väl för att kunna lyfta fram något han ansåg vara fint med just hennes insida.
"Du får bestämma," log hon, han kanske hade någon spännande destination i åtanke.

”Undantag såklart.” Log han, inte för att han hade kunnat svara något annat ifall så inte var fallet. Man kunde ju inte direkt gå runt och säga att man berömde alla.
”Inga önskemål alls?” Envisades han, även om han redan hade ett par idéer om vart dem kunde ta vägen. Inte något särskilt märkvärdigt egentligen, men ändå. Det var något. Han styrde åtminstone ditåt, lite mot utkanten av staden där man hade en fantastisk utsikt därifrån.

"Varför då?" ifrågasatte hon nyfiket. Hade hon bara sett så hjälplös ut på festen att han tyckt synd om henne, eller hade han valt ut just henne av någon annan anledning?
"Du får bestämma," upprepade hon i samma envisa tonfall. Hon fick intrycket av att en idé redan börjat gro i hans huvud så hon såg ingen anledning till att själv komma med något förslag. Åtminstone inte än. Kanske det var något hon skulle spotta ur sig senare om hon inte då heller kände sig redo att avsluta kvällen och åka hem.

”För att jag säger vad jag tycker.” Svarade han enkelt men ärligt. Han försökte oftast hålla sig så ärlig som möjligt, även om det såklart inte alltid gick. Han fick ju ganska ofta ljuga om sin uppväxt, men han försökte åtminstone ta delar av sin riktiga uppväxt och använda i lögnerna.
Ifrån busshållsplatsen och till den lilla utkiksplatsen var det inte lång väg, och det dröjde inte många minuter förrän dem var framme där. Han parkerade på den lilla grusparkeringen och klev ur bilen, visste egentligen inte vad han tänkt dem skulle göra där men det var första idén han fått. Där såg man ut över staden eller skogen, beroende på vilket håll man såg åt - vackert var det iallafall.

"I alla situationer?" Det var roligt med personer som sa vad de tyckte. Eller det berodde givetvis på omständigheterna. Var de inte kapabla att läsa av en situation först så kunde det ju sluta i kaos. Josie klev ur bilen då de var framme och såg sig nyfiket om innan hon avslappnat korsade armarna över bröstkorgen.
"Jaha, är det här du tänkt ta livet av mig?" Det var ju en väldigt avlägsen plats han valt att köra till. Hon påstod inte att han hade dåliga avsikter i tankarna, tvärtom trodde hon genuint att han tagit henne dit för att beundra utsikten. Det var väldigt vackert: hon kunde bara föreställa sig vilken magisk upplevelse det vore att bevittna solnedgången, eller varför inte soluppgången, där.

Han ryckte lite lätt på axlarna.
”Det beror väl på situationen lite. Men så ofta det går iallafall.” Log han igen, det gick väl sällan att vara hundra procent ärlig hela tiden. Han var ett levande exempel på det - beroende på hur man nu definierade levande. Han hade ju faktiskt dött.
”Om jag skulle ta livet av dig hade det här knappast varit mitt förstahandsval.” Log han lite leende, det fanns ganska många mer diskreta ställen än detta.
”Jag tänkte mest på utsikten faktiskt.”

Josie brast ut i ett litet skratt då han medgav att det här inte vore rätt ställe att ta livet av henne på.
"Säger du det? Vart skulle du ha tagit mig då?" Hon gick en liten cirkel runt honom innan hon stannade upp vid hans högra sida.
"Jag vet," försäkrade hon honom stillsamt, "det är väldigt vackert här. Jag förstår bara inte hur jag aldrig hittat hit förrän nu." Bättre sent än aldrig. Hon lutade huvudet bakåt för att blicka upp mot himlen och slöt ögonen då vattendroppe efter droppe landade mot hennes kinder, näsa och panna. Det regnade inte längre lika häftigt som tidigare - det var nästan som om himlen kände för att sluta gråta.

"Ut i skogen, nånstans mer diskret." skrattade han, han hade åtminstone inte gjort något så här öppet. Hellre skydd av mörkret och något mer instängt - där eventuella vittnet skulle behöva komma mycket närmare innan de såg något.
"Det är mycket mindre folk här än man hade kunnat tro när man ser utsikten." han hade faktiskt ägnat en del tid här, det var ett bra ställe att slappna av på och låta tankarna strömma fritt.
"Vart tillbringar du helst din fritid?" frågade han nyfiket.

Hon hummade lågt till svar då han menade att han tagit henne till skogen om han velat döda henne. Hon fick väl vara tacksam över att han inte hade några såna planer, åtminstone inte för ikväll. Josie slöt ögonen då en vindpust strök sig över hennes ansikte innan den lekte med hennes långa hår som fladdrade i luften.
"I naturen. Och hemma. Jag tycker om att måla och jag har alla mina tillbehör där." Hon hade gott om lugn och ro också eftersom hennes mamma var upptagen med sitt jobb som tog henne till olika ställen. Givetvis kändes det rätt ensamt ibland men det var också något som hon vid det här laget kände sig så van vid.
"Du då?" Nyfiket vände hon blicken till Ezrael.

Så hon var en målare, det väckte hans intresse något.
”Målar du naturmotiv då?” Frågade han nyfiket, det var väl den enklaste slutsatsen om hon gillade naturen och måla. Dessutom hade han nästan fått en känsla av att hon var naturmänniska. Själv älskade han också att vara utomhus, det gav själen ett slags andrum. Att bara få vara utlämnad ut naturen, omgiven av tystnad ifrån stadsmyllret. Det var guld värt ibland. Ibland. Det kunde också vara en förbannelse och släppa fram alldeles för många tankar ibland, som han helst inte tog tag i. Det var sådan han var helt enkelt, han ägnade hellre huvudet åt något distraherande istället för att ta tag i det han borde.
”Försöker vara ute en del, gymmet också väl.” Sade han, han skulle inte vilja påstå att han hade någon särskilt intressant fritid.