>Rivalry< //[PRS]

Det var folk som Noah som gjorde världen till ett betydligt sämre ställe, alla människor som förgrep sig på andra tillhörde den kategorin. Slytherinaren stirrade efter den jämnårige eleven när han skyndade sig bort från den lilla gränden, med händerna knutna för att de inte skulle darra av ilska. Helst hade han jagat efter honom och mosat honom som den kackerlackan han var, men det var helt tillfälle för att hålla på med sådana dumheter. Blicken gled långsamt ner mot Hayley, som börjat prata för sig själv med en mumlande, nästan otydbar stämma. Det var uppenbart att hon var påverkad, han kunde nästan känna hur lukten av sprit osade från henne.
När hennes fingrar började gräva i hårbotten, satte han sig raskt på huk framför henne och började försiktigt torka bort tårarna från de mjuka kinderna med en tygnäsduk. Därefter fiskade han, utan att tveka, upp hennes händer och lirkade loss dem från den blonda hjässan.
”Att göra dig själv illa kommer inte göra någonting bättre”, konstaterade Yaosu tyst och skakade på huvudet. Det där hade han erfarenhet av själv, efter alla gånger han suttit och klankat ner på sig själv efter misshandeln, efter att han börjat prata med sig själv på samma vis som fadern talade med honom. Grejen var att det inte gjort någonting bättre att göra sig illa mentalt på det för sättet och att göra sig själv illa fysiskt skulle inte heller göra det. Om något gjorde det bara saken ännu värre.
”Gjorde han dig illa? Kan du stå?” Undrade han efter en stunds tystnad och kände hur hjärtat sjönk ner mot tårna. Vad var det egentligen hon sagt innan? Det där om att hon borde ha vant sig efter åtta år? Yaosu rynkade på ögonbrynen och försökte få grepp på orden och sammanhanget de sagts i. Kanske han läste alldeles för mycket mellan raderna, men i hans öron lät det som om det här inte var den första gången någon förgripit sig på henne. Och åtta åt tillbaka måste betyda att hon var nio ynka år den första gången det hände.
Färgen rann sakta men säkert bort från sjuttonåringens ansikte och han fäste återigen blicken på henne. Vad skulle han ens säga? För inte nog med att den andre var smått socialt klumpig och inkapabel, han var även väldigt dålig på att hantera känslor på det stora hela.
”Jag vet att du hatar mig, men låter du mig bjuda på en kopp te eller varm chockad?” Frågade Yaosu stillsamt, medan hjärtat fortfarande klapprade på som satan själv inne i bröstkorgen. Varför slog det fortfarande så fort? Och varför kände han ett så starkt behov av att ta hand om Hayley Clarke helt plötsligt? Han hade inte ens tänkt erbjuda henne något sådant, men ändå hade orden sluppit ur honom.
”Eller kaffe, eller honungsöl..har det mesta, men ingen sprit. Jag kan inte hantera alkohol för fem öre”, rabblade han på och kände hur kinderna blev röda. Herrejösses, vad höll han på med? Frågorna verkade bara bli fler och fler.

Aningen förvirrat kollar Hayley på den jämnårige framför henne. Hon hade inte förväntat sig att han skulle sätta sig ner hos henne, verkligen inte… helt ärligt trodde hon att han bara hjälpte henne på grund av principer, man låter inte någon våldta någon annan om man kan göra något åt det. Men, han hade faktiskt kunnat lämna henne där efter att ha fått det gjort. Först ryggar hon tillbaka när han börjar torka bort tårarna från kinderna, men efter en liten stund lugnar hon ner sig och tillåter honom att hjälpa henne med ett tvekande leende. Leendet sjunker en aning när han tar tag i hennes händer och det han säger därnäst.
”Om man gör det tillräckligt mycket så gör det det..” Påpekar hon. Med detta menar hon alltså självmord. Idiotiskt att ta upp det med Yaosu, men hon kan inte riktigt förhindra det. Hon har hållit på de här tankarna i evigheter, och nu är hon tillräckligt full för att berätta för någon. Precis vad hon behöver. Tyvärr är hon inte tillräckligt smart för att inse att Yaosu Huaze är den sämsta personen att berätta för.. eller ja, efter hans tvillingbror. Faktumet att han kan gå och berätta för sina föräldrar slår henne inte just nu. Om han gör det så är han ett riktigt jävla äckel, och hon tänker slå till honom rejält i såna fall.. Men nu är det som sagt något som inte bekymrar henne. Med ett snyftande försöker hon envist att torka bort tårarna. Ögonen är alldeles puffiga och kinderna röda. ”Och helt ärligt klarar jag det verkligen inte längre.” Rösten är alldeles hes, något hon inte kan kontrollera. När han frågar om han gjort illa henne, bortsett från att att han rört henne på det här sättet, skakar hon på huvudet. Tveksamt försöker hon att resa sig upp från sin plats på marken. Det tar lite tid, benen darrar likt förbannat, men tillslut kommer hon upp på fötter. Däremot tar hon lite hjälp av Yaosus axel, men försiktigt och hon skickar ett ursäktande leende mot honom. Sjuttonåringen blir väldigt förvånad av det som kommer därnäst. Te, eller varm choklad? Hon är fortfarande blek, men frågan får ett leende att glida över läpparna.
”Det behöver du inte göra Yaosu.. men varm choklad låter fint.” Svarar gryffindoreleven och stänger igen byxorna som Noah knäppt upp. Hayley slingrar sina armar om hennes överkropp.. som att det ska skydda henne. ”Du.. var det du och Zihao som berättade för alla att jag var gravid? Jag misstänker att ni hörde allt vi pratade om den där dagen.”

”Säg inte så!” Protesterade Yaosu och drog samman ögonbrynen ytterligare. Han förstod varför hon tänkte i de banorna, men det betydde inte att han skulle stå och bevittna hennes död. Nu visste han att det kanske inte var hans ensak att hindra henne, dock sket han fullständigt i det faktumet. Under morgondagen skulle han rapportera attacken till McGonagall och därefter släpa med henne till madam Pomfrey, så att hon kunde få den hjälp hon behövde. För han var ganska så säker på att han själv inte dög i längden. Kanske för en kväll, men han visste som sagt inte ens hur han skulle hantera det hela.
”Förlåt, jag vet att det inte är min ensak..men någon måtta får det allt vara”, konstaterade sjuttonåringen och hjälpte henne komma upp på benen. Åh, hon såg så blek och uppskrämd ut, vilket var helt förståeligt. Vad hade ens hänt om Yaosu inte kommit lagom för att hindra Noah? Hade han faktiskt våldtagit henne då? Tanken fick slytherinaren att rysa till. Det avskummet skulle allt få sig sitt straff, det skulle han personligen se till. Hayley var inget objekt, ingen människa var det.
”Då säger vi så”, svarade den längre, den här gången lite mjukare på rösten än han varit innan. ”Varmchoklad med marshmallows och vispgrädde”, tillade han kort därpå och drog på munnen. Däremot dröjde det inte många sekunder innan det där leendet sakta kröp bort från läpparna. Återigen, han förstod varför hon dragit den slutsatsen, eller rättare sagt skapat den teorin, men ändå. Såg hon honom verkligen på det sättet? Som ett komplett monster utan något samvete? Gjorde fler det? Sjuttonåringen vek undan med blicken och skakade på huvudet, medan han drog av sig tjocktröjan han hade på sig och svepte den runt Hayleys axlar. Därefter började han långsamt röra stegen bort från den lilla byn, mot samma riktning som den spökande stugan låg i.
”Tänker du så lite om mig?” Undrade Yaosu och frustade lätt till, med ögonen fästa på månen. ”Varken jag eller Zihao skulle sjunka till den nivån, så nej, det vi höll käft. Och det var ett privat samtal, vi hade ingen som helst rätt att sprida det”, resonerade han och rörde sig långsamt över kullerstensgatan, som snart övergick till en grusväg. ”Hade nog inte kunnat leva med mig själv, om jag ska vara helt ärlig..och jag menar, hade du sprungit omkring och skvallrat om min rygg? Nej, det hoppas jag verkligen inte.” Nu rabblade han igen, alldeles rosa om kinderna och nervös till högsta grad. Helt ärligt hade han ingen aning om varför kroppen reagerade på det där sättet och det, det var läskigt. För helt plötsligt stod han där helt utan självkontroll, som han värderade så ofantligt högt.
”Åh, oroa dig inte över vart vi är påväg förresten, det är betydligt trevligare än det ser ut att vara.” Kanske var värt att nämna, med tanke på att många elever tyckte den spökande stugan var obehaglig och bara allmänt kuslig. Utanpå? Visst, det kunde han inte säga någonting om. Dock hade han lyckats fixa till insidan under sitt femte år, och nu var den väldigt mysig att hålla till i.

Kanske Hayley hade gått för långt.. men det är ju i de banorna hon tänker i. Hon vill så gärna försvinna, till Frankrike. Eller bara till eget mörker, bara det inte finns någon smärta.
”Förlåt.. jag har bara tänkt på det länge och vill inte prata med någon om det. Och tro mig, det finns tillräckligt med anledningar till att jag bara vill gå bort.” Svarar hon i låg stämma medan hon följer efter den andre. Av någon anledning känner hon sig inte rädd hos honom. Troligen för att han nyss hjälpt henne och att han är emot våldtäkter. Rösten är fortfarande hes och ostadig, hon går långsamt, då hon fortfarande är i chocktillstånd. Hon tar upp den lilla fickspegeln ur väskan och kollar på sin egna spegelbild. Hon ser verkligen förskräcklig ut, blek och gråtfärdig. Efter att än en gång ha torkat kinderna lägger hon ner den igen. Istället glider blicken ner mot marken, där hon börjar sparka på småstenarna. Blicken glider inte upp från marken förrän Yaosu lägger en tröja över hennes axlar. Hon skickar honom ett tacksamt leende och drar den intill sig. Sjuttonåringen vill gömma varje liten kurva, all hud som kan locka till någon. Varmchoklad med marshmallows och vispgrädde låter gudomligt, det får munnen att vattnas och hon börjar gå lite raskare. Bland annat för att det är kallt, men också för att hon vill dricka något sött och varmt. När han sedan frågar om hon tänker så lite om honom skrattar hon tyst till och skakar på huvudet.
”Jag vet inte.. Zihao har gjort mycket skit och tja.. om ni berättar för era föräldrar kommer de lätt kunna förgöra mina föräldrar.” Förklarar hon tyst och gäspar stort. Tillslut glider de kristallblå ögonen upp mot honom. Hon finner honom väldigt vacker där i månskenet, hon har faktiskt inte kollat på hans ansikte så mycket, åtminstone inte noggrant. Hon stannar till en kort stund medan kugghjulen snurrar allt för fullt i huvudet på henne. ”Jag antar att det var Jess.. hon gillar att sprida rykten om mig. Du har säkert hört en hel del om mig. Har aldrig rört någon i Jacksons gäng, och det kommer jag aldrig att göra. Nej.. det var någon annan som skulle vara pappan. Du känner dem, tror dina föräldrar är vänner med dem, precis som mina föräldrar. De har förgripit sig på mig sen jag var nio, använder aldrig skydd, och i somras var det första gången jag kom tillbaka hem till dem på två år.” Säger hon långsamt. Var allt det här kommer igen förstår hon sig verkligen inte på, men det får henne att skratta bittert, och den här gången sparkar hon ännu hårdare på en sten, som flyger iväg långt. ”Kände mig trygg på Hogwarts tills jag blev tretton, vet inte om du kommer ihåg det, men folk hittade på rykten om mig då också. Några äldre killar som jag inte ville ligga med började säga att jag ligger och suger av alla som vill. Fan, har ingen lust att stanna kvar här längre.” Hayley drar händerna över ansiktet med en suck medan hon rör sig framåt. Hon är så trött, hon vill bara ligga död i ett dike just nu.
”Pratar du om spökande huset?”

Det var egentligen ingenting att be om förlåtelse för, det var ju faktiskt hennes känslor och tja, man kan inte styra över ju roman känner. Jo, man kunde låtsas och försöka övertala sig själv att man mådde bra, men innerst inne kvarstod den bittra sanningen. Yaosu kände helt enkelt igen sig rätt så skapligt i det hon sa, även om han inte tyckte om det faktumet.
”Är ganska säker på att du har fler anledningar än mig till att känna så, men helt ärligt känner jag igen mig”, erkände slytherinaren och fortsatte betrakta månskenet. Han hade alltid älskat att kolla upp mot månen, vare sig den var full eller en liten skärva. Den var vacker och ljuset som fick den att lysa upp var ännu mer vackert. Ibland hade han nästan lust att sträcka sig upp mot skyn och sluta fingrarna om den, trots att han visste att det aldrig skulle gå.
”Jag vill inte dö, men samtidigt vill jag inte leva min egen sanning..” fortsatte han tyst och slöt ögonlocken en stund. Nattluften var sval mot de bara armarna, men av någon anledning knottrade huden sig inte. Kanske berodde det på att hans hjärta fortfarande skuttade omkring hejvilt inne i bröstkorgen? Det var bara att hoppas på att det inte märktes hur nervös han var. Eller ja, nervös kanske var fel ord, dock visste han inte hur han annars skulle beskriva känslan som slingrade sig genom kroppen. Snart skulle han väl gå och då huvudvärk också, jösses.
”Zihao är alltid ute efter att skapa problem, det har du rätt i”, konstaterade Yaosu och himlade lite med ögonen för sig själv, efter att han slagit upp ögonlocken igen. ”Men han skulle aldrig gå så långt, och inte jag heller för den delen”, fortsatte han och stirrade därefter blankt mot Hayley. Så han hade alltså haft rätt, det här hade inte varit den första gången någon förgrep sig på henne. Noah hade förvisso inte lyckats, men det gjorde det inte bättre. Om slytherinarens ansikte varit blekt förut, var det väl nästan genomskinligt vid det laget. Hennes ord nästan skar i honom och ögonen blev en smula glansiga. Tänk att inte vilja åka hem av en sådan anledning, för att man visste att sekunden man satte foten innanför dörren, skulle någon våldta en. De bruna ögonen betraktade henne chockat medan orden fortsatte flöda ut. Hon såg så uppgiven ut, så trött på livet. Och nu förstod han verkligen varför. Inte nog med han hon blev trakasserad i hemmet, förbannelsen följde henne även hack i häl i skolan.
”Jo, jag kommer ihåg”, sade den andre efter en lång stunds tystnad och sneglade efter stenen hon sparkat iväg. ”Men ska jag vara helt ärlig trodde jag aldrig riktigt på ryktena, även om jag inte tvivlar på att många andra gjorde det”, mumlade han fortsättningsvis och stannade till vid stigen som slingrade sig upp mot den spökande stugan. ”Förlåt, Hayley..jag visste aldrig hur otroligt svårt ditt liv var..” Yaosu vände de mörka ögonen mot den jämnåriga flickan igen. Månljuset fick hennes hud att nästan glittra, kanske på grund av tårarna? Det var underligt hur allting blev så vackert i just det ljuset, för han hade aldrig tänkt på Hayley som direkt vacker. Han hade nog aldrig sett henne som en tjej ens, om sanningen skulle fram. Allt han noterat innan var att hon var en del av en betydligt större tävling, en spelpjäs att slå bort från schackbrädet. Merlin vad trångsynt han varit.
”Precis, blev klar med renoveringen förra året. Zihao hjälpte också till, men tyvärr är han inge vidare på att göra ett noggrant arbete, så fick göra om det mesta”, berättade sjuttonåringen och höll upp grinden till den lilla gångvägen.

”Det vet jag inte..” Svarar Hayley tveksamt. Att han har liknande känslor angående sitt liv hade hon aldrig trott. Det är väl för att hon sett honom som någon hon måste tävla mot, någon som inte förtjänar hennes respekt eftersom att föräldrarna lärt barnen att hata familjen Huaze. Men han förtjänar hennes respekt. ”Jag antar att dina föräldrar inte är så hjälpsamma heller? Din pappa verkar rätt.. tuff. Jag borde ha insett att ni inte mådde så bra.” Om hon insett det hade hon nog inte gett dem alla kalla blickar, hatat dem i smyg och snackat om att slå till dem. Nu är inte Zihao oskyldig, alls. Han har gjort så mycket skit gentemot hennes bästa vän och hon kommer nog alltid vilja slå till honom. Men hon kan åtminstone förstå sig på varför han beter sig som han gör. Som sagt, det är ingen ursäkt, men det är åtminstone en förklaring. Sjuttonåringen bestämmer sig för att dra på sig tröjan som Yaosu gett henne. Att ha den över axlarna hade hjälpt, men hon vill mycket hellre täcka hela hennes kropp.
”Du kommer nog få tvätta den här sen.. annars kommer den lukta som mig.” Påpekar hon med ett litet skratt. Tröjan är alldeles för stor, den når till strax över knäna på henne. Hela tröjan sväljer henne, och ärmarna är betydligt för långa. Det känns som att många killar i skolan skulle vara generade över om någon märkte att de lånat ut en tröja till henne. Hayley förtjänar liksom inte att bli hjälpt. Sen så luktar hon nog lite cigarett också, något hon antar att slytherineleven inte tycker om. De flesta ogillar det, så det skulle inte förvåna henne. När han sedan ber om ursäkt glider blicken än en gång upp mot honom, ögonen dubbelt så stora.
”Du har inte något att be om ursäkt för,” Med ett leende på läpparna stoppar hon ner händerna i fickorna medan hon följer efter den andre. Hon känner sig förvånansvärt säker. ”Helt ärligt så känns det som, efter alla gånger det hänt, att jag förtjänar det. Jag menar.. det känns som att det är det enda jag är till för. Lever i princip bara för att andra ska bli tillfredsställda eller få ett gott skratt. Och kanske det är mitt fel, varje gång beskyller de mig för hur jag klär mig. Även om jag när jag har tjocktröja och mjukisbyxor.” Det hela får henne att skratta till. Så jävla konstigt hur det fungerar. Det är nästan som att hennes rykte på skolan får folk att vilja tvinga sig på henne bara för att säga hur kass hon är. Bara att tänka på det får ögonen att bli glansiga. Med trötta steg glider hon genom den öppna grinden. Hon blir alldeles yr, men försöker att inte tänka på det. Det är alkoholen, men ändå rör hon sig framåt.
”Hur kom ni på idén att göra om den? Åh, ni borde ha låtit mig vara med! Älskar att renovera. Mina föräldrar låter mig aldrig vara kreativ, tyvärr.” Hayley blir faktiskt lite exalterad över att få se det hela, så pass att stegen blir lite snabbare. Föräldrarna Clarke ville ha allt fläckfritt, även i hennes rum, trots att ingen förutom hon och de där förbaskade männen skulle vara där.

”Jag har i alla fall aldrig behövt oroa mig för att bli våldtagen..det måste vara hemskt att gå och oroa sig över att något sånt ska hända”, sade Yaosu och ryste ännu en gång till. Bara tanken fick blodet att bli kallt, men samtidigt kokande. Han kunde liksom inte bestämma dig för om han skulle vara skräckslagen eller förbannad, eller bådadera. Faktumet att han förmodligen kände männen som förgripit sig på Hayley gjorde det inte lättare. Tänk om han tagit dem i hand, hälsat på dem med ett leende på läpparna och betett sig respektfullt.
”Mhm, min far är ganska..brutal”, mumlade slytherinaren och stängde grinden efter dem. ”Men vi har ändå varandra, jag och Zihao alltså, och det hjälper en hel del. Som tur är slår han inte Weimin, annars hade vi nog stuckit alla tre”, berättade han därefter och gnagde sig själv i underläppen. Det var väl det enda som gjorde det möjligt att återvända till föräldrarna, att Weimin slapp misshandeln och kunde leva ett hyfsat trevligt liv. Nu blev han förvisso utskälld en hel del, men det var aldrig fysiskt och han var en mästare på att stänga öronen. Sedan var ju Zihao som sagt en stor hjälp, ingen av tvillingarna behövde gå igenom det hela ensam. Till skillnad från Hayley, då sjuttonåringen tvivlade starkt på att Luke var någon tröst.
”Tvätta den, bränna den, sanera den..jag får tänka på saken”, svarade Yaosu med glimten i ögat, medan han sneglade mot gryffindoraren. Tröjan nådde henne nästan ner till knäna och ärmarna var på tok för långa. Den svalde henne verkligen, vilket, om sanningen skulle fram, var ganska gulligt. Han hade aldrig tänkt på hur kort och nätt hon var, men det blev ju uppenbart nu när hon hade på sig tröjan. Ett huvud längre var han utan tvekan, så lite under trettio centimeter längre på ett ungefär? Det såg åtminstone ut att kunna stämma.
”Fast det har jag..hade jag vetat hur tufft ditt hemmaliv var, hade jag kunnat behandla dig bättre - och istället för att vara så gott som fiender, hade vi kanske kunnat bli vänner”, protesterade Yaosu och gjorde en grimas. Jo, han tyckte allt att det var något att be om ursäkt för. Hade han bara sett förbi föräldrarnas spel, hade deras relation sett helt annorlunda ut. Han hade kanske till och med kunnat hjälpa henne, eller i alla fall vara ett stöd.
När hon sedan började tala om hur hon förtjänade att bli våldtagen och antastad, började blodet så sakteliga koka igen. Inte för att han var arg på henne, utan för att han var förbannad på varenda liten själ som fått henne att tänka i de banorna. Det var ju helt sjukt, för att inte tala om extremt sorgligt. Nej, de var inte bästa vänner eller ens vänner, men hon förtjänade verkligen inte att gå omkring med de tankarna i skallen.
”Du förtjänar det absolut inte, Hayley, och det är verkligen inte ditt fel”, sade sjuttonåringen, vara ögon mörknat. ”Och du klär dig inte ens vulgärt, så det är bara en patetiskt dålig ursäkt från deras sida”, fortsatte han och fiskade upp trollstaven från en av byxfickorna. Samtalsämnet som följde därnäst var inte lika mörkt eller svårt, någonting som gladde Yaosu. Hayley verkade genuint intresserad av hans lilla renoveringsprojekt, så förhoppningsvis fick det henne att komma på lite trevligare tankar.
”Det var jag som kom på idén, ville liksom skapa en miljö på skolan där alla kan känna sig säkra”, berättade han och slog på ytterdörren med staven några gånger, i ett specifikt mönster, tills den slutligen gled upp. Det fanns inga handtag eller så, utan alla fönster och öppningar var förspikade. De enda som kunde komma in var de som visste precis hur man skulle göra, och de var inte många. Plus att det vanligaste var att ta tunneln från det piskande pilträdet.
”Tror du verkligen att jag satt och funderade över om jag skulle låta dig vara med? Har du glömt att du brukar gå omkring och muttra om hur du vill slå både mig och Zihao?” Undrade Yaosu med ett skratt och steg in i den lilla hallen. ”Det finns däremot några rum som är ganska tråkiga, så feel free att komma tillbaka någon dag och piffa upp dem”, fortsatte han och drog av sig skorna, just som dörren gled igen efter den kortare flickan.

Nej, det måste vara väldigt skönt att inte behöva oroa sig över det.. orättvist. Hayley oroar sig för det varje dag, varje gång hon går förbi någon eller några killar i korridoren ensam. De skulle inte våga göra något om hennes vänner var med, men hon går ofta själv. Det där bleka leendet glider bort från ansiktet medan de glansiga ögonen är fastfrusna på marken. Hon oroade sig inte över det fram tills sommaren som hon fyllde nio under. Sen kände hon sig säker på Hogwarts fram tills hon blev tretton och började hänga med några lite äldre personer. Att tänka tillbaka på det ger henne kalla kårar, och en liten tår glider ner över kinderna. Hon är så trött på att gråta, men hon kan inte hindra sig. Att tänka på allt som personer gjort och sagt mot henne får henne att sjunka genom marken. Hon bestämmer sig för att inte svara något på det, då hon inte riktigt finner några ord. Gryffindoreleven stryker sin hand över kinderna för att få bort tårarna. Vid det här laget är i princip all smink borta, hon känner sig lite naken utan det, men det gör inget. Det är bara Yaosu som kan se henne just nu, och det känns faktiskt okej. Han har sett henne sårbar en del gånger nu, men även hon har fått se lite av den delen hos honom. Ögonbrynen rynkar ihop sig och hon stannar abrupt till. Som tur är slår han inte Weimin? Så det betyder alltså att de blir slagna.. hon kunde nästan tänka sig det.
”Ni borde sticka alla tre.. jag antar att det var din pappa som gjort sådär mot din rygg? Ni är ju myndiga nu.. och ni skulle säkert kunna ta Weimin med er.” Påpekar Hayley innan hon börjar röra på benen igen. Om hon vetat det här hade hon nog inte tänkt lika dåligt om dem.. Nu kommer hon inte kunna förlåta Zihao, alls, men hon förstår vart han kommer ifrån. Helt ärligt blir hon lite avundsjuk. Inte på deras pappa såklart, nej. Hon blir avundsjuk på syskonens relation till varandra. Luke själv har hört sin tvillingsyster prata om övergreppen med deras föräldrar, men han ignorerade bekymret. Han är alltid så överlägsen, allt han gör är perfekt och han verkar faktiskt inte bry sig ett skit om Hayley. Hon önska att han hjälpt henne, så som syskon ska göra. Däremot bestämmer hon sig för att inte påpeka det hela, istället fokuserar hon på att han sagt att de kunnat bli vänner. Det får ett blygt leende att glida upp över läpparna medan hon fortsätter att sparka på stenarna.
”Du vet, skollivet är inte så fint heller,” Nej, det tar inte ett geni att förstå mobbningen som pågår i skolan. Nästintill alla har väl hört någon prata skit om henne, trakassera henne och rört vid henne. Nu dömer hon inte den jämnårige för att han inte snappat upp det och agerat på det, de flesta har ju faktiskt struntat i det. De enda som stått upp för henne i skolans korridorer är hennes två vänner, plus Enzo från Ravenclaw. Men han kanske förstår nu hur illa det är, för hon känner sig inte det minsta säker i skolan. Hon är konstant stressad över att någon ska röra vid henne, kalla henne namn eller sprida nya rykten. Så här i efterhand, när hon tänker på det, blir hon faktiskt lite sur, trots att Yaosu inte förtjänar det. Han har agerat som precis alla andra, hållit tyst och låta det glida under mattan. Det som behövde hända för att han skulle öppna sina ögon var ett försök till våldtäkt, och då var det nog bara av rena principer, annars hade han nog gjort precis som han gjort innan. Hayley kollar på honom ett slag. Det känns konstigt, hon vet faktiskt inte vad hon ska tycka och tänka om honom just nu. Bättre försent än aldrig? Hayley vet inte. Hon gnager sig i underläppen medan tankarna snurrar runt. ”Ja, vi hade kunnat bli vänner.” Instämmer hon långsamt medan hjärtat sjunker. Gud, hon vet inte vad hon ska tänka. Hon nickar försiktigt åt det han säger, det är inte hennes fel. Hon måste komma ihåg det.
”Gud, jag är så jävla full och korkad att jag berättar det här.” Hayley gömmer ansiktet i händerna ett slag, skamsen över att hon gett ut sin största hemlighet till någon som kan verkligen förgöra henne. Nu har hon fått högre tankar om Yaosu, men man vet aldrig. Noah verkade snäll ett bra tag, tills han försökt våldta henne. ”Jag har bara berättat för mina föräldrar, så skvallra inte, okej? Inte till någon.” Hon är faktiskt förvånad över att slytherineleven tror och lyssnar på henne. Föräldrarna hade inte gjort det, så hon hade väldigt lite hopp. När han sedan berättar varför han gjort det glider ögonbrynen upp i pannan på henne.
”Och hur vet du att alla kan känna sig säkra här?” Undrar Hayley medan hon gnager sig hårt i underläppen. Hon tvivlar på att hon kommer känna sig säker, helt ärligt. Ja, Yaosu handplockar väl elever som han tycker får komma dit. Men det är rätt exkluderande.. precis som när lärarna har sina egna favoritelever och behandlar dem så mycket bättre än alla andra. Det är massvis på skolan som pratar skit om henne och sprider rykten, och hon är hundra procent säker på att en del av de som är med i den här klubben gör samma sak. ”Helt ärligt så tvivlar jag på att jag kommer känna mig säker här, så du behöver inte bjuda in mig eller något för att du har skuldkänslor.” Okej, ja.. hon börjar bli irriterad, trots att ide bara skämtar med varandra.
”Okej.. så din brorsa är inte med i klubben, trots att han var med och byggde det? För han om någon har fått många i skolan att känna sig osäkra. Jag är rätt säker på att du har flera klubbmedlemmar som finner det trevligt att mobba andra Yaosu, eftersom att du verkar vara vän med dem. Alltså förlåt, det var en fin idé, men hur kan du ha med personer som genuint fått personer att vilja begå självmord och finna sig värdelösa, men inte personerna som genomgått det hela? Det förstår jag mig verkligen inte på.” Hon stannar till och glor in mot huset. Det var väl bra att någon sa det? Hayley kan inte förstå hur någon som Zihao kan vara i klubben men inte Joshua? Joshua är den mest genuint trevliga människan hon stött på, som inte berättar om alla sina mobbare till rektorn eller någon lärare, för att han inte vill att de ska bli utskickade från skolan. Folk som Zihao som gjort honom självmordsbenägen och gett honom en allvarlig ätstörning. Med en suck drar Hayley av sig tjocktröjan hon fått och sträcker fram den till honom.
”Tack så mycket för hjälpen förut.. men jag kan inte umgås med folk som bara accepterar sånt här.”

Tårarna som slingrade sig nerför kinderna på Hayley gick klart och tydligt att se i månskenet. De var inte utomhus längre, men inifrån stugan gick et att se rakt ut genom alla fönster, trots att de var igenspikade utifrån. Trollformellära var ett av sjuttonåringens favoritämne, så det var inte så konstigt att han lyckats åstadkomma något sådant.
”Weimin kommer inte få ut något av att sticka med oss och jag vill inte lämna min mor”, svarade Yaosu och ställde upp skorna på skohyllan, som för stunden var helt tom. Man kom upp på ungefär samma ställe när man kom från tunneln och det var ett absolut krav att man tog av sig skorna så fort man satte fot inomhus. Smutsiga golv var inte slytherinarens grej, och inte bara när det kom till golven då. Han gillade inte smuts överhuvudtaget, allting som inte var åtminstone anständigt rent fick kalla kårar att leta sig genom precis hela kroppen på honom.
Med blicken fäst på golvet, slog Yaosu sig ner på en liten bänk strax intill dörren. Nej, han visste mer än väl att skollivet inte varit någon dans på rosor för den jämnåriga flickan. Däremot hade han inte varit riktigt så rudis som hon förmodligen trodde att han var. Varje gång han såg någonting i skolkorridorerna som slog honom som fel, rapporterade han det genast till rektorn, utan att blinka. Han försökte liksom gå bakom kulisserna, så att säga, vilket måste fått honom att se ut som ett totalt äckel. Och till viss del var det nog sant, han rapporterade aldrig Zihao, som utan tvekan förtjänade sig en rejäl utskällning, straffkommendering och kanske till och med relegering.
”Ja, du är full, men skulle nog inte säga att du är direkt korkad..tror mest att allt det här legat och vägt på dig och att du helt enkelt behövde få ut det”, mumlade Yaosu, vars ögon inte rörde sig ur fläcken. Det hon sade därnäst fick honom liksom att känna sig som ett riktigt, jävla as. Ja, hur visste han att folk skulle känna sig säkra här? Frågan var rättfärdigad, och det var det hon sade därnäst också. Dock hade han inte bjudit in henne för att han hade skuldkänslor, utan för att de äntligen hållit en civiliserad konversation, där han så sakteliga började förstå sig på henne.
”Det är ingenting jag kan garantera, men jag försöker”, svarade slytherinaren tillslut och drog händerna genom de mörka lockarna. ”Och helt ärligt tycker jag att det är bättre att försöka göra någonting bra, även om det finns en massa brister i det hela”, fortsatte han tyst och vände istället upp blicken mot taket. Han knep ihop läpparna och slöt ögonlocken i några sekunder. Åh, han förstod så väl vad det var hon talade om och tja, han höll med henne. Fast samtidigt..han hade inte hjärta att lämna Zihao utanför och om något så höll han järnkoll på tvillingbrodern.
”Jag vet att Zihao är jordens avskum i princip nittionio procent av tiden, men det finns gott även inom honom. Och Zihao är inte en medlem i klubben, inte Isaac heller. Det är jag och Oliver som driver det hela. Jag säger inte att det är en perfekt fungerande idé, men att säga att jag bara accepterar sånt här? Om det är någonting jag inte tål så är det orättvisa. Har du någonsin sett mig stå och bara kolla på när Zihao gått på någon? Nej. Kanske sist i sjukhusflygeln, men det var bara för att jag hade fyrtio graders feber och så ont att jag knappt kunde andas.” Yaosu tog tillbaka tjocktröjan och pekade bort mot stegen några meter bort. ”Du kan klättra ner för stegen och följa tunneln så kommer du upp vid det piskande pilträdet. Jag kommer att tala med McGonagall imorgon om Noah, så honom kommer du inte behöva oroa dig för. Och inte Zihao heller för den delen, eller mig. Snart kommer du slippa se oss båda två”, fortsatte han och vek ihop tjocktröjan, med en grimas placerad över ansiktet. Hans huvud hade, precis som han förväntat sig, börjat dunka. Ett litet stön rymde honom och han gömde ansiktet i händerna, för att börja massera tinningarna. Det hjälpte inte ett smack och inte heller lugnade hjärtat ner sig, inte ens för en sekund. Han kände sig plötsligt överhettad och yr, med en smärta i käken som inte ens gick att beskriva.
”Gå, snälla gå härifrån”, kved slytherinaren och flämtade till när tänderna plötligt ramlade ut en efter en. ”Nej, nej, nej.” Sjuttonåringen gled ner från bänken och vek sig dubbel, så att han låg i en liten boll över golvet med ansiktet gömt i händerna. Madam Pomfrey hade varnat honom för det här, att överväldigande känslor var något som kunde trigga förvandlingen. Och känslorna han kände för stunden var helt klart överväldigande, han kände sig som en hemsk person, totalt värdelös som, precis som brodern, gjorde världen till ett sämre ställe. Hayley hade rätt, hon hade rätt. Han var hemsk, så jävla hemsk. Till och med när han försökte göra rätt gjorde han bara allting fel. Tänk att han ens varit stolt över sig själv, när han bjudit in till exempel den där tredjeårseleven som blivit slagen blodig, eller när han plåstrat om den lilla förstaårseleven som var skräckslagen över att börja på skolan. Dumma, dumma, Yaosu. Du borde bara försvinna, du är så korkad och hemsk och värdelös. Dum, dum, dum.

”Skulle han inte få något av att sticka med er? Kanske han skulle må bra över att inte se sina bröder bli misshandlade? Jag är väldigt säker på att det där påverkar honom något extremt, trots att han inte blir slagen själv.” Resonerar Hayley. Så var det väl med det. Själv hade hon dragit med sitt syskon, även om personen i fråga inte skulle leva i rikedom, så skulle den nog må bättre fysiskt. De kristallblå ögonen glider över ingången till den spökande stugan. Det är betydligt mer välkomnande än det varit innan.. hon minns det väl, hon och de personerna hon umgåtts med när hon var tretton brukade gå dit, dricka och röka hela dagarna istället för att gå på lektionerna. Faktum är att en av killarna förgrep sig på henne där. Han hade dragit bort henne från resten av eleverna och gjort vad han velat. Därefter kom ryktet att hon ligger med vem som helst. Så den spökande stugan är faktiskt ett triggande element. Trots att den jämnårige försökt göra det så välkomnande som möjligt. Men han har gjort ett bra jobb med inredningen, det är rätt fint.
”Ja, jag tycker att det var en bra idé. Du har säkert hjälpt en del Yaosu, jag menar bara att det du gjort inte är enbart bra. Men uppenbarligen har du inte bjudit in folk som blir psykiskt mobbade, eller?” När han sedan börjar prata om Zihao frustar hon till. Hon vill inte vara dryg, men hon orkar nästan inte lyssna på honom när han försvarar sin bror sådär
”Nej, jag har inte sett dig stå på och kolla när Zihao går på någon. Däremot är du inte där varje gång, alls. Du vet att din brorsa gör folks liv ett helvete, ändå rapporterar du honom inte. Du vet att han mobbar folk när du inte är med, konstant. Vet du att det din kära bror, och andra har gjort? Nu talar jag inte för alla som han trakasserar, men han har gjort Joshua självmordsbenägen, ett flertal gånger. Han är en av anledningarna till att han har en svår ätstörning, som ett flertal gånger tvingat honom att gå på dropp. Han känner sig aldrig tillräcklig och tror seriöst att han förtjänar den behandlingen, eftersom att han fått den från sin pappa också. Men tänker någon av er på det? Nej, ni verkar inte inse vilka grova konsekvenser Zihaos beteende ger. Förlåt.. men du är som alla andra på den här jävla skolan. Du rapporterar saker du ser i korridorerna, men har du någonsin sett en skillnad? Människor behandlar mig precis lika dåligt som alltid, någon rör opassande på mig varje dag, skriker skällsord och startar massvis med rykten om mig. Det här är såklart inte ditt fel, jag menar att du inte gör något åt det, vilket är okej. Men jag har fått för mig att försteprefekter ska göra. Det enda som fått dig att hjälpa mig var att jag var påväg att bli våldtagen, och det är jag tacksam över, men allt annat verkar du strunta fullständigt i. Du verkar inte förstå all psykisk smärta som kommer med att bli mobbad i flera år. All den psykiska smärta som både jag, Joshua och flera andra på den här skolan behöver gå igenom pågrund av folk som din bror. Så när du säger att vi kunnat vara vänner om du vetat att jag har ett dåligt hemliv, det tror jag inte på. För uppenbarligen ville du inte vara vänner när du visste att att massvis trakasserar mig. Jag tror inte det hade gjort någon som helst skillnad om du fått reda på att jag blir våldtagen både i skolan och hemma tidigare.” Sjuttonåringen tystnar till och tar ett djupt andetag efter allt det hon sagt. Ja, hon är irriterad på Yaosu. Han behandlar sin bror som att han är över alla andra och inte förtjänar att bli avstängd, när han gjort mångas liv ett helvete. Han får det att låta som att han skulle ha varit vän med henne om han vetat att hon hade det tufft, ändå är han medveten om att nästintill samma saker händer i skolan, och gör inget åt det. Helt ärligt så kommer nog saker upp som hon helst skulle säga till Zihao, men hon finner Yaosu lika skyldig för närvarande, och hon ångrar inte det hon sagt. ”Nej, du ska inte tala med McGonagall, hon kommer vilja ha en utredning. Om mina föräldrar får reda på det här så är jag dödens, okej? De bryr sig inte ett skit om att jag blir våldtagen, allt jag är är en dramaqueen som vill ha uppmärksamhet. Så håll det för dig själv, är du snäll.”
Gryffindoreleven är precis påväg att gå den vägen Yaosu rekommenderat, hon funderar på att gå tillbaka till tre kvastar och dricka ännu mer. Nej.. det här har inte fått henne att må bättre, även om det gjort det i början, och hon vill bra gärna försvinna från jordens yta. Men när den andre stönar till vänder hon blicken mot honom, vilket leder till att ögonen blir dubbelt så stora. Hans tänder trillar ut en efter en, och hon skyndar sig fram till honom. Hayley sätter sig ner på huk och lägger en hand på hans axel, som att det ska göra någonting för att hjälpa.
”Du, vad kan jag göra? Ska jag hämta madam Pomfrey? Det kan dock ta en stund..” Alldeles stressad försöker hon att komma på något sätt att hjälpa honom, men faktum är att hon inte har någon aning om vad det är som pågår.