Honeybun & Medi

Han skrattade och såg på honom innan han visade sin ring.
"Du kan få en likadan. Det är så jag kan vandra i solen men du ska först äta." Han tog fram en påse med blod och räckte den till honom.
"Du kommer att döda olk annars och det är inte bra. Då blir du dödad inom en vecka." han log och drog handen genom håret.
"Så hur känner du dig? Dålig eller bra?" Han lade huvudet på sned och iaktog honom.

Joshua såg på ringen. En rynka hade bildats på hans panna. Det var fel. Allt det här var fel. Mannen räckte honom påsen med blod och Joshua kunde hur hans ögon vidgades. Det var fel, så fel, men han kunde inte motstå. Han möte mannens blick igen innan han med vassa tänder rev upp påsen för att kunna hälla i sig den tjocka vätskan.

Han skrattade och drog en ring ur sin kavaj och synade den. Det var en vacker ring med en röd sten som skulle gnistra så vackert i solens sken. Ludwig såg på honom och räckte honom sedan ringen och log.
"Du ska få mitt nummer till mig. Jag tror det inte är så smart att vi ses för ofta men jag kan ge dig blod om du behöver." Han lade huvudet på sned.
"Ta det inte personligt utan se detta som en gåva." Han nickade sakta.

Påsen var snart tom och Joshua släppte den på marken. Han tog emot ringen och kramade den hårt i handflatan. Han nickade sakta. Någonstans i hans huvud lät det vettigt det mannen sa.

William öppnade dörren till gästrummet efter att ha knackat. Han kikade in i rummet för att se om flickan var vaken.
"Hur mår du?" frågade han.

"Jag heter Ludwig. Jag är inte så elak som du tror." Han log och lade en hand på hans axel och nickade.
"Hoppas du tar kontakt." han räckte över en bit papper för att sedan börja gå igen.

Hon såg mot dörren och sträckte på sig och såg mannen komma in.
"Jag är trött. Kall och yr." Hon satte sig upp och såg sig om ed en oförstående blick och hon kände bandaget runt halsen.
"Vad hände?" Viskade hon och såg ner på sina händer.
"Varför är jag inte på ett sjukhus?"

Joshua följde mannen med blicken.
"Varför gjorde du det här?" ropade han plötsligt. "Varför gjorde du så här mot mig?"

William lämnade dörren på glänt bakom sig. Han rörde sig närmare sängen med ett lugnt uttryck över ansiktet.
"Du blev attackerad. Jag kommer förklara senare," började han. "Vad kommer du ihåg?"

"För att det kommer att komma ett krig som människorna inte kommer att vinna utan hjälp från vampyrer." Han vinkade efter sig och försvann sedan.

Hon funderade en stund innan hon suckade. Hon hade huvudvärk och det började göra riktigt ont.
"Jag minns att jag hörde ett skrik. Jag gick för att se efter vad det var och sen blev allt svart. Jag blev nedslagen." Hon såg ut att vila spy.
"Kan jag få vatten?"

Joshua stirrade på mannen. Han öppnade munnen för att svara, men inget kom ut. Han visste inte vad han skulle säga, och plötsligt försvann mannen utom synhåll.

William nickade.
"Jag förstår," svarade han. Han var inte förvånad över det hon sa.
"Självklart." Han försvann ut ur rummet igen, för att sedan återvända en stund senare. Han räckte över henne glaset.
"Vad heter du?"

Hon tog tacksamt emot det och började att dricka men vatten rann ner längst hennes mungipor och hon såg på honom.
"Ada Evergarden." Hon såg ner och skakade på huvudet.
"Jag har så ont i halsen och jag minns inget." Hon såg helt förkrossad ut och drog händerna för ansiktet efter att ha ställt bort glaset.
"Jag är så trött." viskade hon med svag röst men fick av sig täcket.
"Jag borde ta mig hem." Viskade hon svagt men hon darrade när hon satte ner fötterna på golvet och svalde.

William höjde en hand.
"Nej- du borde stanna," sa han. "Du måste vila. Vi tar hand om dig, du är säker här," sa han i ett försök att låta övertygande. "Jag lovar." Han såg menande på henne.
"Mitt namn är William, men du kan kalla mig Will. Jag har en son i din ålder, Joshua."