Almost PRS

”Det skulle du bra gärna vilja veta va?” Sköt den äldre tillbaka och ruskade på huvudet, innan det plötsligt gick uppför honom att det här kunde vara det perfekta tillfället att motivera henne att samla tillbaka de där tio poängen som hon förlorat. ”Eller vet du vad, om du kan svara på din egen fråga inom..låt oss säga två veckor, så kommer jag aldrig att ge dig kvarsittning igen. Kommer du på svaret innan kanske jag till och med ger ditt elevhem de där tio poängen jag stal tidigare idag”, sade han och viftade med staven mot brickan, som lydigt började sväva bort mot trappan och upp mot kontoret på våningen ovan. Även skåpet borta vid trappan flyttade sig snart så att det stod på rätt plats inför morgondagens lektion. Yaosu fäste därefter trollstaven i bältet och började röra sig bort mot den stängda dörren. Korridoren utanför var ungefär lika mörk som världen utanför slottet, alldeles fuktig av den kyliga natten som pressade sig mot stenväggarna utan uppehåll. Varför ville eleverna ens smyga omkring i det gamla slottet på kvällarna? Det var ändå bara mörkt och för det mesta både kallt och fuktigt. Då var det betydligt trevligare att sitta i sällskapsrummet framför brasan och dricka en kopp med hett te eller varmchoklad.
”Vet du vad jag gör med elever som smyger omkring på kvällarna? Jag jagar dem med min quidditch kvast..som jag i och för sig inte har med mig, men sak samma”, svarade tjugoåringen och sköt fram hakan en gnutta. ”Och när jag väl får tag på dem tvingar jag dem att hjälpa madam Pince organisera böckerna i biblioteket”, fortsatte han och såg med ens lömsk ut. Det hade varit en bra kvarsittning, eller ja, straffkommendering. Madam Pince hade ju aldrig varit lika rädd om sina älskade böcker och hon kunde slå eleverna över fingrarna riktigt hårt med sin gamla dammvippa.
”Vadå ta kål på dig?” Undrade Yaosu därefter och höll upp dörren för henne. ”Tycker du inte att det är roligt att sitta och läsa alla felaktiga svar kombinerat med hundratals stavfel?” Fortsatte han och skrattade till. Vem tyckte det? Förmodligen Huaze Yaosu, han såg i alla fall framemot att rätta uppgifter den första gången. Därefter blev leendet på läpparna mer genuint och bara allmänt varmt. Nåväl, hon visste i alla fall att det var vett och etikett att tacka när någon tar hand om en så fint.
”Tacka inte, jag tycker om att hjälpa folk. Det är därför jag studerar..studerade, till botare.” Usch, varför påminde han sig själv hela tiden?

Definitivt, Hayley skulle gärna vilja veta varför han sett det han sett. Hon är väldigt nyfiken av sig, men hon vet själv att det varit en dum fråga. De har liksom precis träffat varandra och hon ställer en sådan påträngande fråga. Fan, hon har lust att banka lite vätt i sig själv. Om rollerna varit omvända hade hon inte heller velat svara.
”Nej, förlåt. Det var en riktigt dum fråga,” påpekar hon och begraver ansiktet i händerna ett slag. Några fingrar särar däremot på sig så att ögonen kikar fram och hon kan kolla på honom. Vinna tio poäng? Det låter rätt lockande, de andra eleverna hade varit lite sura på henne för att ha förlorat dem tio poäng redan på första dagen. Nu är de nästan alltid sura på henne, så hon märker inte riktigt en skillnad, men hon hade hört några skvallra om det. Nu kan hon lätt vinna tillbaka de tio poängen genom quidditch, men om hon kan lista ut det där ger det bara en till ursäkt för henne att prata med honom. Sorgligt hur hon tänker, men hon gillar att umgås med honom. Rent professionellt, såklart. ”Okej, en utmaning är alltid roligt.” Hon stiger ut ur klassrummet och känner redan hur huden börjar knottra sig. Korridoren är så mycket svalare än vad det varit i klassrummet. Axlarna glider upp till hakan på henne, och hon slingrar armarna om sig själv medan de går. Nu ser hon framemot att lägga sig ner i sängen med Elmo susandes bredvid sig. Det är mörkt i korridoren, bara några ljus är tända och visar dem vägen. Det är lite läskigt faktiskt. Hon hade nog inte vågat gå där själv, vem vet vad som gömmer sig bakom varje hörn. Mycket läskigt.
”Då ska jag se till att inte bli påkommen av dig,” hon tänker inte bli påkommen av någon lärare, hon har lärt sig från sitt misstag sitt fjärde år. Självklart skämtar hon lite med Mr Huaze, men principen är ändå den samma. När det kommer till det här med att rätta förstaårselevernas inlämningsuppgift får det henne att skratta.
”Helt ärligt kan det nog bli rätt roligt,” Hayley skulle vilja lägga till att det blir ännu roligare med lite vin till, men det är helt fel publik för det påståendet. Ingenting han behöver veta. Att rätta inlämningar onykter är väl inte accepterande heller. Blicken som tidigare varit på golvet glider tillbaka upp mot den äldre mannen.
”Får jag fråga varför du inte fortsatte med det, eller är det ännu en oartig fråga?” Som sagt, Hayley kan inte avgöra vad som är okej och inte okej hela tiden.

Frågan hade egentligen inte varit särskilt dum, bara en gnutta personlig. Yaosu kände sig inte obekväm med att ha fått den, inte alls, men som sagt hade han inga planer att svara på den. Om hon ville åt svaret fick hon helt enkelt spionera på honom och försöka lägga ihop alla små pusselbitar han lämnade framme - och de var inte många minsann. Nej, tjugoåringen var väldigt duktig att inte göra någonting uppenbart. Glasögonen dolde de mörka cirklarna under ögonen som kröp fram när fullmånen närmade sig och ärret som fanns vid revbenen skulle ingen någonsin få syn på. Det var ju inte precis så att han tänkte ta av sig skjortan och gå omkring med bar överkropp. Han vågade knappt ta av sig kläderna när han skulle duscha, så det skulle aldrig hända.
”Du gillar utmaningar? Bra, då ska jag se till att göra alla prov extra svåra, så att du får dig en riktig utmaning”, svarade tjugoåringen med en glimt i ögat. Såklart var detta ingenting han skulle göra när det kom till kritan, men kanske hon såg till att arbeta extra hårt inför examinationerna om hon trodde att uppgifterna skulle vara särskilt tuffa. Personligen hade han i alla fall gjort det om en lärare gett honom den informationen, oavsett om det var sant eller ej. Det var nämligen alltid bäst att vara förberedd utifrån den information man blev given.
”Ska jag vara helt ärlig tror jag också are det kan bli ganska skoj. Jag tänker tillbaka på hur jag själv svarade på inlämningsuppgifterna när jag var elva år. Och då var min engelska förskräckligt bruten också, så mina stackars professorer fick sitta och översätta alla kinesiska tecken som fanns lite här och var”, berättade Yaosu och log mot sjuttonåringen. Såhär på efterhand önskade han nästan att han tagit med sig en mantel, för jösses vad kallt det var. Sommaren var inte ens över och ändå var luften alldeles rå och allt annat än behaglig. Tänk då hur det skulle bli på vintern om kvällarna.
”Oartig? Nej, det låter bara som att du är förfärligt nyfiken av dig”, svarade den äldre och vände de mörka ögonen mot Hayley. Han hade noterat skillnaden i storlek på deras händer innan, men längdskillnaden var nästan ännu mer komisk nu när han tänkte på den. Merlin, han var ju typ en jätte i jämförelse med den tre år yngre flickan. Hon var så kort att han nästan skulle behöva sätta sig på huk för att komma i ögonhöjd med henne. Överdrift, ja, men det var fan inte långt ifrån inte. Mer än 160 centimeter kunde hon inte vara, det var inte möjligt. Och var hon det betydde det att Yaosu växt ännu mer, och det ville han verkligen inte skulle ske.
”De tyckte inte att jag var lämplig för tjänsten, så de relegerade mig..eller vad man nu ska kalla det för”, förklarade han och ryckte på axlarna. ”Vad vill du själv göra efter skolan?”

Vad har Hayley gjort nu? Helvete, när det kommer till att studera är hon långt ifrån den bästa, hon har fått väldigt mycket hjälp av sin bästa vän. Hur hon klarat sig i skolan innan de träffats är ett vidunder. Det är annorlunda när det kommer till att läsa av folk, hon har betydligt lättare för det. Hon vet inte riktigt vart hon fått det ifrån, men hon är rätt duktig på att betrakta folk och fånga upp saker. Men det har ju läraren ingen aning av, så det kan ge henne en förhand.
”Jag är duktig med staven, men långt ifrån duktig när det kommer till det teoretiska ska du veta.” Nu är det inte så att hon är dålig på det, hon är bara inte på topp. Hon är faktiskt inte helt korkad, nej hon är smartare än många tror. Hon uttrycker väl något som får folk att tro att hon är korkad. En korkad blondin, helt enkelt. Däremot tänker hon inte ignorera utmaningen, hon får helt enkelt göra sitt bästa. Om det kommer och biter henne i röven är det något hon får hantera då. Då får väl Mr Huaze ett gott skratt, den lilla lurefaxen.
”Herregud, man vill verkligen inte tänka tillbaka på den tiden.” Sjuttonåringen skrattar till, nej att tänka tillbaka den tiden får en att rysa, vad alla stavfel och konstiga formuleringar. Hon skulle då inte vilja läsa dem. De kanske kan sitta och fnissa åt misstag tillsammans.. kanske lite elakt mot de som jobbat så hårt, men hon kan inte undgå att finna det roligt.
”Jag har alltid varit lite för nyfiken.. det har fått mig att säga en hel del okänsliga saker innan.” Erkänner Hayley medan de rör sig över trapporna. Det är inte så att hon vill vara oartig, ibland slänger hon bara ut sig saker innan hon funderat över det noga. Det är något hon jobbar på. Blicken glider än en gång upp mot den tre år äldre, finner hans blick. Hon skulle kunna studera det där ansiktet länge, men det är inte direkt okej. Kanske i hemlighet.
”Vad knäppa de är, nu har jag bara känt dig en liten stund men du verkar utmärkt som läkare.” Påpekar hon med ett leende mot honom. Vad vill hon själv göra efter skolan.. jösses, det är en tanke hon inte vill tänka på. ”Jag vet inte riktigt, en del av mig har alltid velat bli skådespelare, och jag tycker att jag är rätt duktig på det.. men vet att det skulle vara väldigt svårt.”

”Du vet, jag kommer erbjuda läxhjälp och stöd med undervisningen under helgerna, så du kan ju alltid komma dit om du vill försöka bli bättre på det där med teori”, sade tjugoåringen samtidigt som de klättrade uppför den sista trappan. Den tjocka damen verkade redan ha gått och lagt sig, eller tja, hon satt i alla fall och snarkade högljutt i sin ram. Hon såg ut som hon alltid gjort, även om Yaosu aldrig spenderat särkilt mycket tid i gryffindors elevhem. Skulle han vara helt ärligt hade han aldrig varit inne i deras sällskapsrum, utan det närmsta han kommit var den tjocka damen. Inte för att han hade någon mysko dröm att bryta sig in eller så, utan det var mest ett faktum. Han hade aldrig varit i något annat elevhem än Slytherin. Hur som haver, idag skulle inte bli den första gången heller, det skulle vara vara konstigt om han följde efter henne efter porträttet.
”Så hemskt var det väl ändå inte? Alla läxor var lätta och man hade så mycket tid för annat! Jag började läsa extra kurser efter första halvan av mitt första läsår”, påpekade den äldre och stannade till framför porträttet med en axelryckning. ”Däremot hade jag aldrig speciellt många vänner, de flesta tröttnade på mig eftersom jag inte gjorde annat än att studera”, fortsatte han och kliade sig löst i nacken. Han hoppades innerligt att inga andra elever satt och pluggade dag ut och dag in som han gott på den tiden. För nu, efter att han slutat på skolan, ångrade han att han inte varit lite mer äventyrlig och haft kul istället för att plåga sig själv.
”Det är ingen fara, jag antog redan från början att du har en ganska ostyrig mun”, skämtade Yaosu och kunde inte låta bli att skratta till. Skrattet övergick sedan till samma varma leende som innan och han grävde ner händerna i byxfickorna.
”Folk är knäppa, hela den sociala normen är knäpp”, konstaterade tjugoåringen och började trampa lätt på stället. ”Skådespelare?” Upprepade han därefter och höjde en gnutta på ögonbrynen. ”Om du har passion för det och någorlunda förutsättningar så tycker jag att du ska testa, man ska aldrig säga aldrig..” Yaosu tystnade och nickade mot tavlan. ”Du borde gå och lägga dig, det är fyra hela dagar kvar innan helgen och du behöver all sömn du kan få.”

Det kanske är värt ett försök, läxhjälp. Några lärare har haft det innan, men då har hon aldrig varit motiverad. Hayley gnager sig i underläppen och nickar långsamt. Vanligtvis är det Joshua som sitter med henne på helgerna när ett prov kommer upp, annars också. Men hon har sett sig själv lite som ett hopplöst fall.
”Varför inte? Går ändå sista året,” med tanke på att hon bara har ett år på sig att förbättra betygen så är det väl bra att göra det bästa av det. Nu har hon aldrig slutat en kurs med ett dåligt betyg, men ja, vid det här laget vet väl alla vems förtjänst det är. Tillslut kommer de fram till den tjocka damen, vilket gör henne lite besviken. Hon vet inte direkt varför, men det blir hon. Hon trampar lite på stället medan blicken glider fram och tillbaka mellan golvet och mannen framför henne. Hon är så förvirrad över sina egna tankar, en godnatts sömn är nog precis det hon behöver.
”Det har du nog rätt i, men jag var hemskt omotiverad. Spenderade nog mer tid i sovsalen än på lektionerna helt ärligt. De inlämningsuppgifter jag gjorde blev hemska. Kunde inte skriva alls när jag kom hit.” Hon hade inte lärt sig att skriva under sin tid i byn, hon fick specialundervisning i både skrivande och läsning när hon kom till skolan. Något tjejerna i sovsalen älskade att reta henne för. Ett blekt leende stryker sig över läpparna på henne. ”Att inte ha några vänner är jättetufft, kanske du kan få några vänner här i skolan?” Hayley känner igen sig i det där, hon hade inga vänner tills hon träffade Aeron och Joshua vid fjärde året. Men hon är riktigt lyckligt lottad, de två vännerna är fantastiska.
”Du har rätt, sociala normen är sjukt knäpp.” Instämmer sjuttonåringen med ett varmt leende gentemot honom. Hon nickar lite som svar angående det där med skådespelet. Hayley har inte haft några framtidsplaner alls, kanske hon skulle vilja studera teater, försöka göra några auditions. ”Godnatt, tack för att du följde mig.”
”Quid agis,” orden får damen att vakna upp, väldigt missnöjd. Det är tydligt att hon verkligen inte tycker om hur sena de är, hon förtjänar ju sin skönhetsdröm också. Trots detta öppnar hon sig och ger Hayley möjligheten att gå in efter att ha vinkat hejdå till Huaze.

När tavlan svängde upp och Hayley vinkade mot honom som ett sista hejdå, vinkade Yaosu fåraktigt tillbaka. Han vände sig inte om för att vandra tillbaka mot sin egen sovsal förrän den tjocka damen täckt över passagen i väggen igen. Allting blev genast väldigt tyst, med undantag av alla individer bakom tavelramarna som snarkade harmoniskt. Tjugoåringen drog händerna genom håret några gånger innan han skyndade ner för trapporna och vidare genom rätt korridor. Vad hade precis hänt? Vart hade hans tankar ens befunnit sig? Varför hade han stått och stirrar på henne på det där sättet och inte hindrat sig själv? Väl framme vid dörren som ledde in till klassrummet, stannade han till och gömde ansiktet i händerna. För det första var Hayley gravid, för det andra var hon en av hans elever och för det tredje fick han inte tycka om henne. Inte på det sättet som han befarade att han gillade henne på. Helvete.
Yaosu stod och dunkade huvudet mot dörren i några ögonblick för att därefter samla sig själv så gott det gick och öppna eländet. Han låste efter sig och bokstavligen släpade sig genom salen, uppför spiraltrappan och in på kontoret, där han slutligen föll ner ovanpå sängen i en stor, eländig hög.
Tankarna gled gång på gång tillbaka mot Hayley Clarke, analyserade noggrant allting som hon sagt under kvällens gång. På tal om det - Merlin vilken kväll. Boggarten hade ju varit grädden på moset, men nu hade hon i alla fall en anledning att spendera tid med honom. Fast nej, sådär fick han inte tänka. Han skulle inte lära känna Hayley bättre än någon annan elev, punkt slut. Yaosu slog sig själv löst i pannan och satte sig upp, med benen över sängkanten. Skorna sparkades kort därefter av och han krånglade sig klumpigt ur byxorna och knäppte upp skjortan. Hade han inte varit så galet besatt av att hålla allting rent och snyggt hade han nog slängt kläderna på golvet. Men nejdå, det gick inte för sig. Och så kom Hayley valsandes i tankarna igen. Hade hon inte kunnat skriva när hon var elva år eller vad var det hon hade menat? Varför brydde han sig ens? Skärpning.
Tjugoåringen kröp ner under det fluffiga, tjocka täcket och knep ihop ögonlocken. Sluta tänka på henne, tänk på något annat istället. Armarna kramade om benen som var pressade mot den bara bröstkorgen, nästan som en boll. Ögonlocken gled upp några gånger och de svarta ögonen betraktade månen som blickade ner mot honom från den mörka natthimlen. Först då började han komma på andra tankar och därefter dröjde det inte många minuter förrän han äntligen, äntligen, somnade.

Väl inne i sällskapsrummet sjunker axlarna. Brasan är tänd och prasslar mysigt i bakgrunden medan några av de äldre eleverna sitter och myser på diverse sätt. Spela spel, plugga. Hon själv är fullt upptagen med att fundera över kvällen som passerat. Allt de pratat om, graviditeten, allting hon fått lära sig om läraren. Hur han var som elvaåring, hur han haft problem med engelskan, bristen på vänner. Hon känner verkligen sympati för honom, att inte ha så många, eller några nära vänner är alltid jobbigt. Sen det där med boggarten, det var verkligen en hemsk scen som de fick se.. en massa döda kroppar, massvis med blod. Det fick Hayley att undra över vad det är han antingen gått igenom, eller fortfarande behöver genomgå. Vad det än kan vara måste vara hemskt, särskilt om han behöver gå igenom det ensam. Fan, han har verkligen rotat sig fast i huvudet på henne. Hur kan någon vara så snäll? Nu hade han inte varit så värst trevlig under morgonlektionen, men allt han gjorde på kvällen väger upp för det. Det hade känts så behagligt när han höll henne i händerna, när de bara kunde konversera med varandra om allt de kom på. Att Hayley velat bli skådespelare har hon inte ens berättat för sin bästa vän. Inte heller att hon inte kunnat läsa vid elva års ålder. Eller graviditeten. Mr Huaze vet helt enkelt en hel del om henne nu, och hon själv vet inte ens hans första namn. Efter att ha stått där vid tavlan ett tag börjar hon röra sig upp till sovsalen. De andra tjejerna håller på att skvallra som de brukar göra sent in på kvällen, två av dem pluggar lite grann. När hon kommer in i rummet blir det genast tyst, så sjukt genomskinligt. Det är uppenbart att de pratar om henne, men det har hänt ett flertal gånger redan, så hon är van. Utan att säga något rör hon sig till sin säng. Där tar hon av sig kjolen, skjortan, slipsen och koftan. Hon hänger de på en stol innan hon går för att borsta tänderna. Tillslut sjunker hon ner i sängen under täcket, vid det här laget har de börjat prata igen, om andra saker såklart. Men hon brukar kunna sova iallafall, tillsammans med kissemissen som kryper upp till henne. Han är alldeles lurvig och trött. Kanske han har väntat på att hon skulle komma tillbaka. Stackarn. När hon ligger där i sängen, gömd under täcket och en katt susandes bredvid sig börjar hon tänka på läraren igen. Förbjudna tankar egentligen, men hon kan inte sluta.

Morgonen därpå passerade som på räls. Han hade tre lektioner att hålla i igen, två som var lite kortare och sedan en lång på eftermiddagen. Hela dagen passerade faktiskt som på räls och han såg inte ens en glimt av Hayley Clarke. Att han ens gått omkring och hoppats på att bara få se henne passera förbi eller höra hennes röst ljuda genom någon av korridorerna, var ju bara sorgligt. Hursomhelst var det nog lika bra att han inte fick syn på henne, det tillät honom att fokusera på annat och hålla sig sysselsatt. Först framåt kvällen kröp tankarna fram igen och hånade honom. Precis som de gjort kvällen innan. Nåväl, dagen därpå skulle han ju ha lektion med sjundeårseleverna igen, så då skulle han i alla fall få se henne igen. För när han kunde kolla på henne behövde han inte tänka på henne konstant. Konstant kanske var lite av en överdrift, men hon hade verkligen lyckats fånga hans uppmärksamhet. Ingen annan människa hade lyckats göra det förr, än mindre på en ynka dag. Jösses, tjugoåringen hade på känn att det här inte skulle sluta bra.

Onsdagen rullade slutligen fram och Yaosu kände sig en smula tröttare än vanligt, även om han samtidigt var relativt exalterad. Idag skulle de prata mer ingående om patronus besvärjelsen - som han själv lyckats bemästra under sitt sjunde år. Det hade tagit många månader innan han greppat det hela, men känslan av att kunna framkalla sin patronus var verkligen fantastisk. Förhoppningsvis skulle han kunna tillföra tillräckligt med information för att någon av eleverna under dagens lektion också skulle kunna framkalla sin egen patronus.
Med lätta steg skuttade han nerför trappan och skyndade fram till dörren för att låsa upp den. Därefter sköt han den på vid gavel för att sedan gå i vardaglig takt tillbaka mot katedern, där han slog sig ner. Salen fylldes på ganska snabbt och snart började han dela ut namnbrickorna, som hjälpte honom tilltala eleverna vid namn. Det kändes mer personligt på det sättet, inte lika stramt. Med andra ord som han varit i början på den första lektionen han hållit i. Usch, hemska minne.
”Kan någon berätta för mig vad det är vi ska göra idag? Det stod på schemat jag skrev upp förra lektionen”, började Yaosu och trummade med fingrarna på katedern. Idag hade han varit tvungen att sätta tillbaka luggen med ett hårspänne. Av någon anledningen hade den inte haft någon lust överhuvudtaget att ligga rätt, så då fick den åka bort helt och hållet istället. Han puttade upp glasögonen lite längre på näsryggen, vilket gjorde att de mörka cirklarna under ögonen blev aningen synligare.
”Någon? Jag kommer inte att skriva upp det igen”, fortsatte han halvt sjungandes och lät blicken vandra mellan varje elev. Exakt en gång, med ögonen fästa precis lika längre på dem allihop.

När onsdagen tillslut kommer fram har det hänt en del. Hayley har fått ut en massa innehåll ur magen, främst under morgonen. Den tiden på dygnet som alla de andra tjejerna också befinner sig i sovsalen. Vid det här laget har de listat ut det, och ja.. det är inte särskilt lång tid till resten av skolan får reda på det hela. Och hon som inte ens berättat för pappan än. Super. Hur vet hon att de känner till den där hemligheten? Deras blickar säger liksom allting. Varje gång hon möter någons blick i korridorerna blir hon extremt nervös. Det är omöjligt att det där kommit fram till alla på skolan, och kanske tjejerna håller det för sig själva ett tag till, men hon oroar sig ändå. Att hålla det hela hemligt verkar rätt kört vid det här laget. Hela dagen har hon känt sig rätt borta, något vännerna snabbt förstår. Ibland har man bara dåliga dagar, och ja, då kan det vara rätt skönt att inte prata med någon alls, eller prata ur sig allt möjligt. För henne brukar det vara det förstnämnda. Hålla det för sig själv och fundera över det hela dagen istället för att vara närvarande på lektionerna. Hon har zoomat ut helt, hon kan praktiskt taget inte höra vad de två kompisarna säger för något. Hon är tillräckligt borta för att gå in i en vägg, så klumpig som hon är.
”Undrar hur många gånger du gjort sådär under våra år här,” påpekar Joshua roat och griper tag i flickans hand för att leda henne runt dörren och in i klassrummet.
”Alldeles för många.. tror det börjar lämna spår i min hjärna.” Ett skämt, men ändå rätt sant. Hon skulle inte bli förvånad om hon förlorat ett gäng med hjärnceller, hon blir bara mer korkad för varje år. Blicken glider upp mot Mr Huaze. Ett lätt leende sprider sig över läpparna, hon kan inte riktigt hjälpa det. Hon har sett framemot lektionen, men det tänker hon inte riktigt medge för sig själv, inte än. Vännen släpper hennes hand när de kommer fram till stolen. Hon kan sätta sig ner själv, lyckligtvis. Hayleys ögon är fortfarande fästa på läraren, det känns på något sätt lättare. Hur han gör det vet hon inte. Han är så fin med luggen uppsatt sådär, så att man kan se hans panna och de stora ögonen. Joshua höjer handen i några sekunder, såklart.
”Patronus besvärjelsen, eller hur?”