Havsfolket PRS

Aia kved nästan av grepet och klagade lågt.
"Det gör ont." Pep hon och såg på sin syster men blev sedan tyst och började sedan gå tyst och såg sedan nerpå sina fötter. Hade mannen varit snäll eller elak? Han hade inte skrikit på henne iallafall. Föriskitgt lade Aia armarna om sig.
"Ska vi längre ner kanske? Där det är varmare." Hon såg på Jenova och såg sedan ner igen.
"Jag längtar redan dit. Här är det så..... Kallt." Viskade hon och såg sig om för att se mannen stå kvar och se efter dem.

Kelaria log tacksamt mot mannen och gav honom en enkel vikning innan de alla vandrade bortåt igen, hon själv, Aia och Jenova. När de kommit en bit bort från mannen så släppte hon taget om Aia. "Förlåt. "Sa hon med ett mjukt leende för att sedan rycka på axlarna. " Vi måste hitta vatten, bli klara i huvudet innan vi kan ta några andra beslut. "Sa hon ärligt mot dem, det var i alla fall så hon kände. Hon var inte i stånd att besluta något så stort just nu, det enda hon behövde- det enda hon egentligen kunde tänka på var vattnet- havet. Steg för steg tog de sig närmare och ljudet blev klarare, lukten gjorde sig påmint - det luktade nästan som hemma och snart kunde hon även skymta havet framför sig. Hennes ansikte sprack upp i ett leende och hon började genast att gå snabbare. Det spelade ingen roll att hon var ovan att gå, det spelade inte heller någon roll att hennes fötter gjorde ont, att de var helt såriga. Hon kunde inte bry sig mindre. Snart var hon vid vattnet och då skulle allting bli bra. "Skynda er!" Ropade hon upprymt åt Jenova och Aia och började gå ännu snabbare. Ja hon sprang nästan.

"Aia, du skrämde oss nästan...!", sa Jenova och greppade tag om Aias arm för att leda henne bort från platsen mot den som mannen talade om. I motsatt riktning. "Jag hör vattnet..! Hör ni också det?", frågade hon i en ivrig ton och kände sig ivrig över att nå den blöta naturen. När det tillslut skymtat vågorna i vattnet med solen som sänkte sig för att blänka ett ljusrött ljus innan den skulle sänkte sig för ett kolsvart mörker, hejdades sig Jenova. "Vi ska bara smaka av vattnet? Eller? Jag menar.. finns det någon av havsfolket som kan hjälpa oss? Att hitta rätt väg?" Med ens lät Jenova osäker och rörde vid sitt möra hår för att tvinna det mellan sin tumme och pekfinger. Återigen påminde det om ovanan hon hade.
"Vi kanske har varit för snabba i vårat beslutsförfattande. Vi behöver finna någon som hjälper oss på land. Landet är för osäkert för oss, eller hur? Inget verkar ju logiskt här...!", sa hon och fnyste därefter. "..Vem kan hjälpa oss?", sa hon sedan och blickade över vattnet de närmat sig.

Aia som hade blivit mer inåt såg skamset ner.
"Förlåt." viskade hon och började gå efter dem. Marken skadade hennes fötter men hon såg på dem och skakade på huvudet.
"Ska vi inte bara byta land? Det kanske går bättre där?" Hon såg sig om och gick efter dem.
"Jag vet ingen som har lämnat staden. i är dem få som har gjort det och de som lämnade gjorde det för så länge sedan. man blir dödlig här." Viskade hon.

Kelaria märkte av sina vänners plötsliga osäkerhet och hennes besvikelse var synlig. Hon stannade upp precis framför stranden, precis innan hennes fötter skulle nudda vid den. Hon vände sig först mot Jenova. " Vi behöver doppa oss, jag börjar torka ut. "Viskade hon och visade upp sin flagnande hand. "Vi alla behöver nog doppa oss, dricka lite vatten och sedan ta nästa beslut. Om det är så att vi ska återvända för att vi misslyckats eller om vi ska byta land eller fortsätta här. " Sa hon, nästan bedjande mot henne. Hon vände sig sedan mot Aia och svalde. "Om man inte har de halsband som vi har, eller hur?" Frågade hon allvarligt. Att bli dödlig var det sista hon ville. " Vi kommer behöva mer tid än en människas livslängd för att städa upp havet. Det är stort och det är inte bara detta land som smutsar ned det. " Sa hon allvarligt, detta var ju känt. Hon önskade att hon bara kunde trycka på en knapp och att allting skulle ordna sig men så lätt var det inte. Med en suck vände hon ryggen mot dem. "Gör som ni känner. Jag ska doppa mig. "Sa hon allvarligt och tog sedan några steg ut i sanden och vidare mot havet. Hon ställde sig precis vid strandkanten och kände vattnet mot sina fötter och glädjen var obeskrivlig. Med en snabb blick kollade hon ut över stranden för att säkerställa att ingen annan var där innan hon fick av sig klänningen och vadade ut i vattnet. Inom kort hade hon tagit sig djupare ut och doppat sig och börjat simma i cirklar men detta var det bästa på hela dagen. Hon var i vattnet igen.

Jenova var som ställd när Kelaria talade till henne. Hon lät så säker på sina ord. Och Jenova höll med henne. Men hon hade inte hunnit svara henne förrän Kelaria vänt sig till Aia. "Men-..", började hon, men teg igen. Tankar om att byta land, att ta sig till vattnet gjorde henne snurrig. Kanske hade törsten kommit ikapp henne. "..Ja, doppa sig...", sa hon lågt för sig själv och svalde för att se ut över vattnet som bredde sig ut framför de. Såg så inbjudande ut. Ett litet leende syntes på hennes läppar då.
När Kelaria sedan tagit sig till vattnet skyndade Jenova efter utan att fått av sig klänningen, hon var alldeles för ivrig och skrattade förtjust när det ljuva vattnet omslöt hennes kropp. Hon doppade hela sig och simmade runt för att se mot Aia som ännu inte kommit i vattnet.
"Aia! Kom! Det är fantastiskt!", sa hon och skrattade för att ta några fler simtag runt i vågorna. "Det känns redan bättre.", sa hon förtjust och slöt ögonen.

Hon stod på kanten och såg på sina systrar och med en sorgsen blick.
"Det kommer ta mer än ett människas tid. Det här går inte på tre år eller så utan längre." Hon såg sig om och drog av sig klänningen innan hon klev i och sjönk ner så hennes kropp blev blöt.
"Så vad ska vi göra nu? Bara vara här?" Hon skakade nekande på huvudet som hon svarade sig själv.
"Om vi tänker tillsammans kommer vi säkert att komma på en lösning förr eller senare." Blicken flackade och lade den frågande på sned.

Kelaria såg på Aia som hade gått ned i vattnet, de alla var samlade där de skulle vara. I vattnet och ett inre lugn kom över Kelaria. Som om allting klarnade. "Vi behöver kapital. Vi behöver människor som hjälper oss." Viskade hon och såg på dem. "Vi kan inte göra detta själva. Vi måste komma i kontakt med rätt personer." Fortsatte hon tvivlande. Hon visste inte hur detta skulle gå till, hon visste bara att detta var den enda möjliga vägen framåt. "Hur ska vi lyckas med allting?" Frågade hon frustrerat innan hon dök ned under ytan och tog några långa simtag utåt och sedan in igen och upp över ytan. "Vart är det troligast att vi kan få hjälpen vi behöver?" Fortsatte hon tankfullt och såg sig omkring på alla stora byggnader som uppåt mot staden.

Jenova spärrade upp sina ögon och tog simtag närmare Kelaria och Aias håll. "Jag kom precis på.", sa hon och svalde för att samtidigt röra händer och ben för att hålla sig ovanför vattenytan. "..Det finns ju de som en gång levt i vårat rike och lämnat de för att bo på land. De måste vara här någonstans och de måste vara här för att kunna hjälpa oss. Vi kan inte vara de enda inte vilja ha det som det är idag i den miljö vi lever i." Jenova såg från Aia till Kelaria. "Jag menar.. visst har ni också hört om de som lämnat vattenlivet för att vistas på land?" Hon svalde. "Om de finns här, så hjälper de oss. Du har rätt, Kelaria, vi behöver alla hjälp vi kan få. Och det är snarast. Vi kan inte fortsätta såhär, som vi har gjort." Jenova blickade mot stranden och staden som tornade sig upp på land vid de.
"Om vi var de som lämnat vattnet för att leva på land.. var skulle vi ha sökt oss?", sa hon och såg på sina vänner igen. Som om de hade svaret.