Välkommen till eEn gratis, svensk Harry Potter-community

F5

Bultande hjärtan, dimma, atombomber och skuldkänslor

Forum > Fanfiction > Bultande hjärtan, dimma, atombomber och skuldkänslor

1 2 3 4
Bevaka tråden
Användare Inlägg
Dear
Elev

Avatar

+2


Trezzan: Tack så jättemycket ♥

Avis Fortunae: Tack så mycket♥


Hej på er,
Long time no see, men nu är jag här med det sista kapitlet till denna fanfiction. Jag hade aldrig förväntat mig att detta skulle bli en hel fanfiction utan jag trodde det skulle vara en liten oneshot som skulle gå obemärkt, men så blev det inte och tur var väl det för oj så kul jag haft att skriva denna. Jag är inte helt nöjd med slutet, men ska jag vara helt ärlig tror jag inte det blir bättre än såhär (lite så känner jag angående hela fanfictionen men ni har ju verkat gillat den och det är det viktigaste för mig)

Så här är den! hoppas ni gillar den och tack så hemskt mycket för att ni läst, gett mig så snälla och uppmuntrande kommentarer!

Skulle ni vara intresserade av att läsa annat jag skrivit s finns det länkar till det i min profil.

KRAM

Del tio

Att se kistan kändes overkligt för Dudley. I den låg hon, hans mamma. Stilla. Kall. Tyst. Död. Hon låg där och skulle aldrig vakna upp igen. Hon skulle aldrig hålla i hans hand eller ge honom tröstande ord. Han skulle aldrig få höra hennes röst igen eller hennes skratt. Han kunde fortfarande se henne framför sig med hennes leende och höra hennes röst så tydligt. Han kunde verkligen inte förmå sig själv att inse att hans mamma, hans högt älskade mamma som alltid funnits där inte längre fanns där utan bara skalet av den kvinna hon varit. Han hade aldrig känt sig lika vilsen som nu för han hade varken sin mor eller far som kunde vägleda honom till att göra rätt beslut.


Harry kunde inte riktigt sätta ord för hur han faktiskt kände sig inombords. Han hade varit med om döden så många gånger, men den kändes olika varje gång. Han hade haft en trasig relation med Petunia under så många år så han hade aldrig trott att han skulle stå bredvid Dudley med tårar i ögonen och se ner på hennes kista med sorg. Han önskade så innerligt att hon dött lycklig och utan skuldkänslor för det förgångna. Han hade förlåtit henne, men det som var viktigast för honom just i denna stunden var att hon förlåtit sig själv.


Janice som vanligtvis inte visade känslor kunde inte låta bli att skaka när hon såg sin Dudley stå bredvid Harry vid kistan som nu hade hennes svärmor i sig. Hon hade alltid haft en god relation med Petunia och hon skulle aldrig glömma hur nervös hon varit första gången hon skulle träffa Dudleys föräldrar, men Petunia hade tagit emot henne och behandlat henne som en dotter från första stunden de träffats. Hon hade aldrig varit något annat än varm gentemot henne och hon lämnade ett djupt hål i Janices hjärta.


Ginny stod utan tårar i ögonen, men med ett brustet hjärta. Hon önskade att de hade haft mer tid med Petunia, men de senaste åtta åren hade varit fantastiska och gett dem så mycket glädje och det som gladde henne mest var att få se Harry reparera en trasig relation som tyngt honom mer än han själv anat. När Ginny först fick höra om att Harry skulle träffa henne så hade hon tyckt att det lät helt vansinnigt; vad hade den fruktansvärda kvinnan som misshandlat Harry gjort för att förtjäna att träffa honom igen? men Harry hade envist hållit fast vid att träffa henne och lyssna på vad hon hade och säga efter alla dessa år. Det var en egenskap Ginny beundrade så mycket; Harrys förmåga att förlåta och ge andra chanser, efter allt han varit med om. Men hon hade snabbt fått en ny bild av Petunia när hon lärde känna henne och såg hur Harry förlät henne och gav sig själv lika mycket som Petunia, förmågan att gå vidare från det hemska och traumatiska han genomlidit.


Alla barnbarn, Dudleys och Janices barn, men även Harry och Ginnys barn, stod stelt längst fram med respektive föräldrar. De hade alla blivit hemskickade från sina skolor för att kunna gå på begravningen och trots sina växande högar av inlämningar och skolböcker hade var och en av dem haft regelbunden kontakt med Petunia enda till slutet. Det hade gått snabbt och ingen hade ens vetat om att hon var sjuk, för hon hade aldrig berättat för någon eller visat det minsta tecknet på det. Den enda trösten var och en av dem kunde uppleva var att de varit så närvarande de bara kunnat och att hon nu förhoppningsvis var tillsammans med Vernon igen.


De flesta av Petunias väninnor var närvarande på begravningen bortsett från Dorothy som gått bort för länge sedan. Kvinnorna stod bredvid varandra några rader bort och höll hårt om varandras händer och torkade vid ett flertal gånger bort sina tårar med sina silkesnäsdukar. De var uppklädda från topp till tå, för det var det enda sättet de kände var acceptabelt att gå på Petunia Dursleys begravning, för trots att hon varit en alldaglig kvinna hade hon alltid utstrålat en elegans som följt henne hela livet ut. Ytterligare var en av deras vänner borta, men de var alltid med dem på ett eller annat sätt.


Petunia hade inte känt någon sorg eller smärta över att ha gått bort. Det hade varit som att somna efter en lång, men bra dag. Det bultande hjärtat hade slutat slå. Dimman hade försvunnit sedan länge sedan och atombomberna var defekta och bortglömda, men framför allt var skuldkänslorna borta. Sedan fick hon äntligen vakna upp bredvid den man hon älskade och saknade i flera år och hon insåg att allt ordnade sig trots allt.

I solemnly swear I am up to no good.

19 dec, 2020 13:50

Avis Fortunae
Elev

Avatar

+1


Det var en egenskap Ginny beundrade så mycket; Harrys förmåga att förlåta och ge andra chanser, efter allt han varit med om. Men hon hade snabbt fått en ny bild av Petunia när hon lärde känna henne och såg hur Harry förlät henne och gav sig själv lika mycket som Petunia, förmågan att gå vidare från det hemska och traumatiska han genomlidit.

Tycker att du sätter fingret på något viktigt här.

Och vilken fin avslutning som anknyter till titeln. Har tyckt om att följa den här storyn!

Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123

19 dec, 2020 15:47

Trezzan
Elev

Avatar

+2


Nämen, även fast du taggat mig hade jag inte sett avslutet på denna. Det var ett bra avslut och precis som Avis skriver så är avslutet snyggt.

"Det bultande hjärtat hade slutat slå. Dimman hade försvunnit sedan länge sedan och atombomberna var defekta och bortglömda"

Gillar när man för in titeln i skrift.

Tack för att du skrivit!

https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2F64.media.tumblr.com%2F26a33f1fa7e0716925d3ab75037f4105%2Ftumblr_pwownpSxMz1qeha15o2_250.gifv https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2F64.media.tumblr.com%2F927c84ab000498a09ed8c5c9547c49fc%2F201698b7bdf4af1f-99%2Fs400x600%2F57008a1793357efdd00509f8e9c234eeecaf7281.jpg

23 dec, 2020 23:08

1 2 3 4

Bevaka tråden

Forum > Fanfiction > Bultande hjärtan, dimma, atombomber och skuldkänslor

Du får inte svara på den här tråden.