wolfy & rollspelare prs

Luciana log smått och kollade på honom, borde egentligen inte ens blivit förvånad av att han uppfattat det där.
”Min fat gifte om sig för några år sen, han har en fru i min ålder så enda gångerna vi har kontakt är när hans företag har möten med aktieägare eller när jag fyller år.” Förklarade hon med ett sorgset leende. Hon hade alltid haft en nära relation till sin pappa så det tog på henne att de inte längre var nära.

Dez grimaserade lätt, det var ingen nätt story direkt. Det var faktiskt rätt obehagligt att hennes far hade en fru som var i hans dotters ålder. Vad som rörde sig i mannens huvud hade han ingen aning om. Varför det hela gjorde honom så irriterad begrep han sig inte heller på men han kände plötsligt ett behov av att vilja beskydda henne.
"Jag kan vara snäll och ta med dig hit när du vill," log han.

”Det är okej, jag har växt upp men tack.” Log hon och granskade honom noggrant. Han var inte så illa som hon trott. ”Ska vi röra oss?” Log hon sedan, han hade säkert bättre för sig än att sitta med henne hela dagen.

"Växt upp? Är du för gammal för att låta någon ta med dig ner hit?" Det tyckte han lät som struntprat. "Nej, vi kan sitta här en stund till." Det var uppenbart att stranden hade en speciell betydelse för henne och trots att han inte älskade att sola så kunde han för hennes skull sitta kvar en stund till. "Berätta något för mig." Det spelade ingen roll vad hon babblade på om, han tyckte om hennes röst.

Luci höjde lätt på ögonbrynen och skrattade lätt till. Hon nickade lite och la sig bekvämt på sidan.
”Vad ska jag berätta om?” Log hon och klappade lätt på kudden bredvid henne så han också kunde lägga sig ner.

"Vad som helst." Hon kunde berätta om vintergatan för honom, han brydde sig inte så länge han fick lyssna till hennes röst en stund. Dez la sig bekvämt ner bredvid henne och höll en arm över ögonen för att solen inte skulle blända honom.

Luci tog försiktigt tillbaka sina glasögon från honom och tog på sig dom innan hon tittade upp mot himlen. Hon hade ingen aning om vad hon skulle berätta egentligen, kände att det troligtvis var enklast om hon berättade om hennes barndom.
"När jag var liten så tvingade jag alla att kalla mig för Annalise för jag älskade den Barbie filmen med prinsessan och tiggarflickan." började hon leendes och vände blicken mot honom.

Långsamt lyfte han upp armen i luften och sneglade mot hennes ansikte, brast efter en stund ut i skratt. Han visste inte vad det var för film hon pratade om trots att han genom åren sett på många barbie-filmer tillsammans med hans syster.
"Kommit över den fasen nu?" Han sträckte ut sin hand mot hennes ansikte för att med sina långa fingrar stryka en mörk hårslinga bakom örat.

Luci rodnade smått och skrattade lite också, skämdes lite men det var en rolig grej om hennes barndom.
"Ja, jag tror det." sade hon sedan och log stort. Hon vände blicken mot honom och log smått för sig själv. "Berätta något du." bad hon.

Dez låg tyst en stund och blickade eftertänksamt upp mot himlen.
"När jag var sju behövde jag träffa en talpedagog för att jag hade problem med uttalet med vissa bokstäver. Jag minns inte riktigt vad hon gjorde för att jag skulle känna mig så förolämpad, men jag vägrade prata med henne på ett år trots att hon försökte muta mig på alla sätt och vis."