Medieval undercover PRS Lupple och Emma07

Det krävdes inte mycket för att förstå att det var mer än bara jobbet här som stod på spel - eller ja, med jobbet här var det ju för honom otroligt mycket som stod på spel. Förlorade han jobbet kanske han förlorade chansen att ta tillbaka tronen. Men nu syftade han på utöver det, den här mannen var definitivt kapabel till att döda honom för det.
Att svara honom kändes rent onödigt - han visste inte vad ett bra svar skulle vara, åtminstone inte något som skulle tillfredsställa honom.
Istället nöjde han sig med att nicka lätt, något emellan en nickning och bugning trots att det tog emot med varje cell i hans kropp att göra en sådan gest emot honom, innan han gick ut ifrån salen.
Han visste precis var han skulle hitta henne, visste var hon gömt sig.
Ställen som bara de kände till, och han anade att hon skulle ifrågasätta hur han visste om det. Men det fick gå, vad hade han annars för val? Det var en väldigt hög risk att ta, men ändå var den lägre än att inte hitta henne.
Han hade snart hittat ner till källaren, till deras gamla ställe - trots att han inte varit där på många år skulle han ha hittat om det så var becksvart. Han lät höra en lätt knackning på dörren av ren respekt för henne innan han klev in, undrade för sig själv vad för syn han ens skulle möta - eller kanske rättare sagt vad för reaktion ifrån henne.

Iselia älskade detta stället, det var säkert, undangömt och hennes och hans namn fanns inristad på väggen. De hade ofta umgåtts här och han- minnet av honom gav henne en typ av tröst hon aldrig skulle kunna få någon annanstans trots att det smärtade att vara här.
När hon hörde en knackning blev hon så chockad att stenar runt henne- de hon inte ens reagerat på föll ned med stora dunsar på golvet och hon försökte hitta ett ställe att gömma sig på men det fanns inget- inte här. Detta var ju gömstället.
Hon visste att ingen annan visste vägen hit, det fanns inte ens med på ritningar av slottet det hade hon undersökt.

När dörren öppnades och Hamion klev in så stirrade hon bara- hon kunde inte förstå. Hon fylldes av en sån ilska, hur fan kunde han veta? Var det hans uppgift att veta varenda grej om henne eller? Hon knöt sin hand och sträckte ut den, för att kanske slå honom när en stor sten flög iväg precis bredvid honom.
Detta blev bara värre och värre.
"Du har ingen rätt." Skrek hon ilsket och slungade iväg ännu en sten, denna gången över honom. " Detta är mitt ställe och.." Viskade hon, utmattat och föll ned på knä och tårarna började rinna ännu en gång. Hon vände blicken och stirrade mot deras namn och det slog henne som en blixt från klar himmel. Han visste för att han hade varit här förut. Han hade hittat stället.
"Nathaniel. " Viskade hon, nästan ljudlöst. Men det kunde inte stämma. Inte alls. Han hade uppenbarligen någon slags spårmaskin på henne.

Reaktionen var till och med lite sämre än vad han trott, han fick genast ducka för flygande stenar - något som genast fick tankarna att snurra på högvarv.
Han hade anat någon slags magi, men varit långt ifrån säker men det här bekräftade ju allt det där - men hon verkade inte ha någon stenkoll på det kanske.
Samtidigt förstod han till fullo hennes ilska, och började först öppna munnen för att protestera något eller förklara sig men det visade sig att han inte behövde det.
Istället kom det att hon verkade ha listat ut det.
Det var en sån fantastisk känsla att höra henne säga det igen, bara att bli kallad Nathaniel var otroligt härligt.
Hon verkade inte helt och hållet tro på det själv.
Han slöt ögonen för någon sekund, främst för att samla sig lite och hitta något bra sätt att tala med henne på. Men också för att låta ögonen ha hans egentliga, gyllene färg då han slog upp dem igen. Det var en lättnad - det krävdes en ständig energi ifrån honom att magiskt upprätthålla en annan färg dygnet runt.
Han sade inte riktigt något först, gick istället försiktigt fram för att sätta sig mitt emot henne. Han ville fråga om magin - men han ville förklara sig först. Det fick bli ett senare problem.
"Jag undrade hur länge jag skulle kunna hålla det dolt för dig." viskade han lätt, hon hade varit en av de svåraste eftersom de varit så nära varandra förr.
"Charlys hittade mig och fick mig härifrån." förklarade han lågt, Charlys hade varit en av deras närmsta tjänare och Nathaniel stod i stor skuld till honom - han hade räddat hans liv. Han skulle aldrig nånsin ha lyckats ta sig ut på egen hand, han hade knappt ens klarat av att stå upp själv.

Hon lyfte upp blicken och mötte de där gyllene ögonen, de där ögonen hon tittat in i så många gånger- skrattat med, hamnat i trubbel med- till och med gråtit med- främst hade väl hon gråtit.
Ögonen hon sökt efter så länge sen den där hemska dagen då deras kontakt blev avklippt.
Ögonen hon alltid hade älskat. Det var Nathaniel- hennes bästa vän, hennes barndomsvän.
Hon lyfte sina armar och bankade frustrerat med knytnävarna mot hans bröst. Inte speciellt hårt och hon insåg ganska snabbt att det var kronprinsen hon slog.
Hon hade ju en helt annan uppfattning om hur man betedde sig mot folk med högre rang efter alla jäkla lektioner.
"Jag visste- någonstans visste jag." Viskade hon innan hon utan någon som helst aning om varför hon gjorde det kastade sig om hans hals med armarna.
"Jag har saknat dig." Viskade hon snyftande för att sedan tvinga sig att släppa taget- de var inte barn längre.
Hon vände bort blicken och pillade lite med stenarna på golvet för att slippa se på honom.
" Charlys är efterlyst- jag förstår varför nu." Viskade hon och försökte samla sig, försökte sluta gråta.

Hennes slag gjorde egentligen fysiskt inte alls särskilt ont, men visst sved det så smått att det kom ifrån henne.
Men å andra sidan förväntade han sig inget annat - det här var ändå bara hälften av vad han hade att berätta. Han hade ingen aning om hur hon skulle reagera när hon fick reda på att det var hennes far som orsakat det hela.
Han lät henne bara hållas först, insåg att hon nog behövde det och ärligt talat gjorde det honom ju ingenting.
Kramen lockade dock fram ett leende hos honom - det var en känsla han saknat lite mer än vad han hade trott.
Han var snabb med att lägga armarna också omkring henne - det var också en härlig känsla att någon faktiskt visste. Att han inte längre var ensam i det här utan hade någon att dela hemligheten med även om det gjorde det hela farligare. Det var fler som kunde försäga sig.
"Jag har saknat dig med." viskade han, för att därefter bara betrakta henne lite innan hon talade.
"Ja, jag hörde det." nickade han, han hade träffat honom flera gånger efteråt då de båda fått gömma sig.
"Jag hade aldrig ha tagit mig upp utan honom, jag klarade knappt att stå själv." förklarade han, hon förtjänade att få veta så mycket som möjligt - men han var lite vaksam med att berätta vem mördaren var.
"Det här med stenarna... Hur länge?" frågade han nyfiket, räknade bara med att hon skulle förstå vad han menade.

Att han hade kramat tillbaka var värt otroligt mycket, det lockade fram en nästan barnslig glädje.
Hon kände hans blickar på sig och hon torkade sina kinder och såg upp på honom.
" Jag beklagar, dina föräldrar- det är fruktansvärt. Det som skedde." Viskade hon och såg på honom. Fångade han hand och kramade den liten.
"Då borde han bli belönad rikligt." Log hon sedan angående tjänaren som hjälpt honom.
Hon ville säga att det var hans plats- tronen. Att hennes far bara skulle stiga åt sidan, det var ju ändå vad han alltid hade sagt, att han enbart höll tronen tills den rättmätiga kungen återvände men Iselia visste att det inte var sant.
Hennes far var för besatt av tronen, av makten- han var en girig man det hade hon alltid vetat.
"Jag är glad att du är här, att du återvänt." Sa hon sedan ärligt och såg på honom för att sedan flina till.
Stenarna, att han verkade så nyfiken fick henne att känna sig lite mer viktig.
Hon bet sig lite i läppen och släppte stenen hon hade i handen. " Alltid, så länge jag kan minnas. Jag kom ihåg när jag visade far , väldigt liten var jag." Viskade hon.
"Han blev ursinnig och förbjöd mig att använda det om jag fortfarande ville vara hans dotter. Så det är nästan glömt för mig. Om att jag kan." Försökte hon förklara, det kändes ju som om det alltid varit en del av henne- som en extra arm eller kanske till och med som hennes själ.

Orden betydde väldigt mycket - gav honom hopp om att hon stod på hans sida i det här, något han inte varit hundra procent säker på innan. Vem visste vad hennes far intalat henne.
Han undvek lite det ämnet - aldrig att han skulle bli belönad i det här stället, inte när hennes far satt på tronne.
"Du måste lova att inte säga minsta lilla om det här. I samma stund som jag avslöjas för tidigt lär jag vara en död man." bad han, det gick verkligen inte för sig att hon sprang vidare och avslöjade honom för någon.
Det var otroligt farligt för hans del.
"Jag är glad att vara tillbaka också." det var dock blandat - det var väldigt svårt samtidigt, att komma tillbaks till alla jobbiga minnen. Att jobba med mördaren och tvingas lyda honom till punkt och pricka.
"Nu är jag inte helt hundra på ifall eran magi fungerar på samma vis - men jag tror det kan vara farligare att inte använda det, att inte kunna kontrollera det." förklarade han, så var det åtminstone för dem. Starka känslor kunde få magin att löpa amok om man inte kunde kontrollera det ordentligt.

Hon såg på honom och tog hans hand och kramade den mjukt.
"Jag lovar- jag kan hålla en hemlighet." Viskade hon ärligt och log med glädje mot henne.
"Om du lovar att inte bete dig alldeles kunglig i min närhet." Bad hon.
Att han skulle vara en död man i så fall hade hon svårt att tro, vem skulle döda honom? Men hon valde att inte kommentera just det.
När han började prata om magin så vände hon bort sin blick, hon hade ju blivit upplärd att vara rädd för den delen av sig själv och den var så undantryckt, gömd nästan på väg bort från henne kände det som att hon nästan kände sig matt.
Hon lutade sig närmare honom så hon kunde viska. " Det är alla element, inte bara jord. " Viskade hon lite fnittrande som om detta var den största hemligheten- inte ens hennes far visste om det.

Nathaniel nickade lätt åt henne, lättad över svaret även om han inte hade väntat sig något annat direkt. Vad skulle hon svara, att hon tänkte springa ut och berätta för hela världen?
"Absolut inget till din far." bad han allvarligt, vågade inte riktigt släppa det än nu - det var på väldigt hal is de var ute, båda två nu när hon också visste om det här.
"Sen när har jag nånsin gjort det?" flinade han med ett litet skratt, han hade alltid haft väldigt lätt att slappna av och släppa på allt det ihop med henne.
Han tyckte nästan hon verkade rädd för att prata om magin, och för det tyckte han lite synd om henne - själv var han ju uppväxt i en sådan släkt, och hade fått lära sig allt möjligt om magin redan som liten.
"Kan du kontrollera den något?" frågade han nyfiket, med ett litet leende över hur exalterad hon ändå lät över det hela.

Hon såg på honom när hon nämnde hans far, hon förstod inte allvaret i hans ton men nickade sakta. "Jag lovar. Jag har ändå inget att säga till honom." Sa hon ilsket men när han skrattade så försvann ilskan, det var det bästa skrattet någonsin- hon hade alltid älskat att höra det.
"Hmm aldrig." Flinade hon och lutade sig lite mot honom det kändes på nått sätt så naturligt att hon inte ens reflekterade över det.
Det kändes bra att prata om den här delen med någon som ändå kunde förstå. Han hade ju magi en helt annan magi men han om någon borde kunna förstå.
Hon såg upp mot honom och ryckte på axlarna. "Ibland, men nästan aldrig. Vatten är mest medgörligt. Där kan jag ibland göra vissa grejer. " Viskade hon ärligt och blev chockad över hur skamsen hon ändå kände sig om att prata om detta.
Det kändes så obekvämt på nått sätt och hon vände bort sitt ansikte. "Lova att inte berätta för någon." Viskade hon bedjande och studerade stenarna omkring sig.