PRS Daphne & Medi

"Okej, jag vilar gärna," svarade hon. Hon borde i alla fall vila, trots att hon fortfarande kände sig upprörd.
"Var lärde du dig sjunga?" frågade hon medan de fick hästarna att stanna upp

Han hoppade av kuskbocken och kopplade ifrån hästarna och ledde dem till skogen.
"Min mor sjöng för mig när jag var liten. Sen var det bara skön att sjunga när jag jobbade som liten." Han log och sträckte ut en hand mot henne.
"Du kommer att vara säker."

Hon log och tog handen och följde honom.
"Du sjunger fint," sade hon. Skogen var vacker, och hon hörde ljudet av porlande vatten. Hon hade nog aldrig varit ute och gått i en skog förut, hon hade enbart färdats igenom skogar med vagnar och hästar. Hennes skor var knappast anpassade för den steniga, ojämna landskapet och hon kände sig dum som gick som ett rådjur på is.
"Mina skor..." mumlade hon ursäktande när hon nästan halkade på en blöt sten.

"Man får tacka." Han skrattade mjukt och såg på henne.
"Varför tog du skor med klackar för detta? Jag sa att ditt liv var i fara."

"Jag har inga skor utan klackar," mumlade hon. "Dessutom är det här de lägsta klackarna jag äger," sade hon med en grimas.
Om de skulle komma förbi någon by eller stad skulle hon påminna sig själv om att införskaffa ett par nya skor.

Han nickade bara och tog hennes hand och log.
"Du kan ju alltid gå barfota. Gräset mot bara fötter är det bästa som finns. Det är som att lägga sig när man är så trött att man håller på att svimma." Han log mot henne.
"Prova, Skit i vad folk säger. Vi är ensamma."

Hon kände sig lite stum. Fötter direkt mot marken? Hon hade aldrig hört något liknande. Dessutom var hon inte säker på att det passade sig att gå barfota i närheten av en man!
"Prova, skit i vad folk säger, Vi är ensamma," sade han. Camille bestämde sig till sist för att följa rådet. Skorna klämde väldigt smärtsamt på hennes fötter, och hon böjde sig ner och snörade upp dem. Sedan tog hon dem av sig. Långsamt lät hon sina fötter sjunka ner mot marken, som var lite sval och våt, men på ett förvånansvärt behaglig sätt. Hon tittade upp och log mot honom.

Han log mot henne och lade huvudet på sned.
"Så hur gillar du det?" Han såg sedan mot hästarna.
"Vi vilar lite mer och så kan du prova gå runt i skogen utan skor."

"Det är... märkligt," sade hon och suckade "det är..." hon visste inte hur hon skulle sätta ord på det. Det var en ovan känsla, och det kändes lite pirrigt eftersom att det egentligen inte var accepteat för en prinsessa att bete sig så. "spännade?" fyllde hon i. Hon hörde hur hennes mage kurrade och hon undrade om det fanns någonting att äta.

"Det var exakt jag ville höra." Han hämtade korgen och plockade fram bröd och räckte fram den.
"Så är det bättre?" Han satte sig på en sten och tog upp en bit till sig och åt.