Hunger Games

Tasha nickar och rör olustigt på sig.
"Jag vet vad du förlorat." nästan viskar hon fram, som om det skulle vara enklare då. Enklare att slippa höra om systern som säkert ofta gjorde sig påmind i alla mardrömmar hon hade.
Hennes blick far ut och hon börjar tugga mekaniskt, men får i sig maten som hon visste att hon var tvungen till.
Hon vänder sig inte om försen Ava talar om träd och klättra. Tasha ler snett och skrattar sedan.
"Jag lär dig klättra om du lär mig simma." flinar hon. Hon och Johanna hade förvisso badat i den lilla sjön intill skogen. Men hon kunde inte ta många simtag innan hon sjönk. De hade inte de möjligheterna i 7an och hon visste att de var bra att ha. Man visste aldrig med Snow, tänk om de hamnade i ett nytt spel eller om hela herrgården skulle bli översvämmad, det skulle inte förvåna henne om det var så.
Hon undrade vad Snow skulle hitta på, att de skulle leva ett lyxigt liv tvivlade hon på. Publiken skulle tröttna på att se segrarna ha det bra, få ångestattacker eller dricka sig medvetslösa, något måste hända.

Tasha hade ätit klart och såg på Ava.
"Ska vi gå?" frågar hon, tar en sista klunk av vine och nickar vänligt åt en av avoxerna som tar undan hennes disk.
Det var inte försen hon tittade en gång till hon gjorde stora ögon men vände snabbt bort blicken. Hon ville inte att kvinnan skulle hamna i farligheter, men Tasha kände igen henne. Den medelålders kvinnan var Rose, en av hennes mors bästa vänner. Tasha visste att det inte var en slump att hon hamnat här med Tasha.

Ava åt snabbt upp sin mat och kände hur hennes mage tackade henne. Att leva på whiskey var inte precis den bästa dieten. Hon nickade åt Tashas fråga och sköt fram tallriken mot den kvinnliga Avoxen för att underlätta hennes arbete. Hon noterade hur Tashas ögon stannade upp för en sekund, som om hon kände igen Avoxen. Det var inte ovanligt, om man hade vänner eller bekanta som på något sätt satt sig emot regimen så var det inte förvånande att man kunde möta dem som Avoxer i huvudstaden. Ava hade lyckats undvika det än, även om hon visste ett par personer från Distrikt 4 som hade skickats till huvudstaden efter de hade satt sig emot ett par Peacekeepers. Deras öde var antingen att bli av med tungan och bli slavar eller att dö. Ava kunde inte bestämma sig för vilket öde som var värst. Hon kunde inte tänka sig hur det kändes att vara Snows slav i resten av sitt liv. Visst, hon var en form av slav de gånger hon var i Huvudstaden, men utöver de dagarna så var hon relativt fri resten av året. Så fri man kunde vara med resterna från att ha varit den ena överlevande i ett blodbad med 23 andra ungdomar.

Ava reste sig upp och kastade en blick på Finnick som fortfarande var i en konversation med Julia. Han tittade inte på henne, men Ava noterade hur hans hand vilade på bordet. Den var formad som tecknet för bokstaven b. Ava hade lärt Finnick teckenspråk de senaste tio åren, vilket kom till användning ibland. Hans handgest informerade Ava om att han var okej, att allt var bra just nu. Att de skulle fortsätta göra som de gjorde. Ava vände sig mot utgången och gick bort till de stora portarna som ledde ut. Hon öppnade dem och gick ut i den friska luften. Hon vände sig mot Tasha.
”Så, ska vi börja med simningen eller klättrandet?” sa hon med ett leende.

Tasha drog djupa andetag när de kom ut och slöt lätt ögonen. Hon kände doften av skogen och för ett ögonblick kunde hon tro att hon var hemma igen. Hon trodde det tills hon hörde Avas röst och hon drogs bryskt tillbaka till verkligheten.
"Inte bada helst, inte när alla ser på." sa hon med en grimas och rörde svagt vid sin kropp.
"Avskyr när folk ser på mig." sa hon menande och drog i hennes alltförstora och pösiga kläder som dolde allt som kunde visas som kurvor och kvinnliga behag.
Att vada innebar att visa sin kropp, en kropp hon äcklades inför, en kropp hon avskydde och inte ville att någon skulle se.
"Kanske när det är mörkt." mumlade hon sedan för hon ville verkligen lära sig simma och någongång måste hon.
"Men du får gärna, jag kan titta på." log hon och de gick ut över gräsmattan mot poolen och på andra sidan herrgården kunde hon skymta skogen. Gräset kittlade mot hennes barfota fötter och hon log snett.
"Kan doppa fötterna i alla fall." sa hon tillslut, det var en stekande het dag och hon var redan varm, men ville inte klä av sig den stora hoodien och de stora byxorna.

Säga vad man vill om President Snow, men han visste hur man skapade en ett vackert landskap. Trädgården på herrgården var enorm, med en vacker pool i mitten. Den var inte den vanliga rektangulära poolen utan den hade en mer snirklig form. Vattnet var turkost och doftade av salt, förmodligen för att imitera havsvatten så mycket som möjligt. Ava tittade på Tasha och nickade förstående. Hon började lägga ihop ett och ett med Tashas kläder och hennes nattliga uppgifter. Ava kände sig också förnedrad och äcklig av vad hon gjorde, men hon försökte att inte få det att påverka henne, även om det självklart gjorde det. Hon försökte dock behålla sin bekvämlighet med hennes egna kropp, hon behövde inte mer saker som slogs om hennes hjärnas uppmärksamhet. Hon hade haft tio år på sig att öva, trots allt.
”Nattliga simövningar blir det då, nattsim är något av det bästa som finns” sa hon med ett leende.

Hon vände sig mot poolen, och kastade det långa, röda håret bak på ryggen. Hon drog av sig sin tröja och byxor. Hon klev ur dem och gick fram till kanten av poolen. Hon hade på sig ett par ljusblåa trosor med matchande BH, något som också matchade vattnet i poolen. Hon sträckte på armarna och tittade bak på Tasha.
”Lektion ett: det viktigaste när man dyker är att toppen av huvudet träffar vattenytan först, inte ansiktet” sa hon med ett leende och tog ett graciöst hopp upp i luften. Hon böjde sig i en vacker båge och landade i vattnet. Hon kom under ytan och alla ljud runt omkring henne blev dova. Hon öppnade ögonen och tog ett par simtag under ytan. I vattnet var hon friare, det fanns inga kameror här. För ett par sekunder kunde hon tillåta sig själv att tänka på saker som hon inte kunde göra framför kameran. Scarlet. Finnick. Hennes mamma. Ångesten som byggdes upp inom henne.

Ava tittade upp och såg solen bryta sig genom vattenytan. Hon simmade upp mot ytan och slöt ögonen när hennes ansikte bröt ytan och solens strålar träffade henne. Hon vände sig och tittade på Tasha med ett leende.
”Det är fantastiskt skönt, men det är nog ännu vackrare i månljuset” sa hon, mest för att uppmuntra att Tasha ville lära sig simma. Hon rörde på armarna hela tiden för att hålla sig själv ovanför ytan. Poolen var för djup för att kunna stå i den, Ava kände inte ens bottnen med tårna. Hon bytte position och flöt på ryggen. Hon blundade och lät solens strålar vila på hennes ansikte.
”Det är så vackert väder idag” sa hon med helt normal röst, som att småprata.
”Jag undrar hur väderleksrapporten ser ut för imorgon. Jag vet att det ska regna ikväll, jag hoppas inte det håller i sig tills imorgon” sa hon, fortfarande med ögonen slutna. Det var enda sättet för dem att kommunicera om vad som skulle hända i huset, och Ava hoppades att Tasha skulle plocka upp hennes vädersamband.

Tasha nickade och satte sig vid poolkanten. Hon drog upp byxbenen och stoppade ner fötterna i poolen. Det var en härlig och sval känsla mot hennes varma fötter. Hon såg Ava klä av sig och hoppa i, vad hon önskade att hon hade haft en sådan självsäkerhet. Nog för att hon visste att kamerorna skulle filma deras simtur, men det var i alla fall inte närvarande ögon.
Hon skrattar lätt till och ser på Ava som klyver vattenytan efter hon dykt i.
"Vi kanske kan börja lära mig simma innan jag börjar dyka." flinar hon och böjer sig fram och sköljer ansiktet med vatten.
"Jag och Johanna har faktiskt övat en del hemma, men det är en liten sjö mitt i skogen och man bottnar ganska lätt." säger hon menande.
Tasha lägger sig sedan mot och känner kaklets nu solvarma yta mot kroppen. Hon blev varm, svettades och förstod att de som drev spelet ville få av henne kläderna. Något av hennes spelnerver visade sig och hon låg lugnt kvar trots värmen om hon så skulle få solsting på köpet.
"Det blir nog jättevackert i månljuset." svarar Tasha och sneglar mot Ava samtidigt som hon plaskar lätt med fötterna.
"Det känns som om det blir finväder imorgon och vi får nog en molnfri natt imorgon. Så jag tror nog att simning passar perfekt." svarar Tasha lätt, men hon förstod vad Ava menade. Men kände hon Snow rätt ville han även ha simning i månljuset för det kunde vara underhållande. Romantiskt med om de skulle spela på det kortet.
Tasha skrattar lätt till och tänker på huvudstadens befolkning och vad de skulle älska det.

Det var lugnt en lång stund innan hon ser segraren från distrikt 2 stappla mot dem, eller snarare mot poolen. Han såg extremt påverkad ut. Han vacklade till och Tasha kom snabbt upp på fötter för att förhindra att han ramlade, eller snarare dränkte sig själv om det var tanken. Men han var på andra sidan av poolen.
"Ava" ropade hon till att hon skulle vara beredd medans Tasha springer runt poolen. Hon hinner precis fram innan segraren ramlar i poolen med ett plask och far ner mot botten.
"Ava" ropar Tasha till igen.
"Får du upp honom tror du? Så drar jag upp honom vid stegen." säger hon snabbt. Ava var tvungen att dyka efter honom.
"HJÄLP, FINNICK!" skriker hon in mot huset och drar samtidigt av sig tröjan och kastar den åt sidan för att den inte skulle vara i vägen. Hon gör sig beredd vid stegen för att ta emot honom och dra upp. Det var det enda hon kunde göra, men hon var säker på att Ava kunde hjälpa dem som fått vatten i lungorna då det säkert hänt i deras distrikt.
Just här och nu tänkte inte Tasha på att hon stod i enbart bh inför alla blickar. Hennes adrenalin var påslaget, likt som i spelen gällde det liv och då tänkte man inte på sådana saker.

Ava log, fortfarande blundandes med ansiktet mot solen. Det var verkligen en bra idé att simma, det var väldigt varmt och skönt att svalka sig i vattnet.
”Låter som en helt okej väderleksrapport efter midnatt” sa Ava utan att öppna ögonen. En simtur kanske var precis vad som behövdes efter ett uppträdande. Vanligtvis brukade Ava avreagera sig tillsammans med Finnick eller med piller, men simma kanske var en idé. Vattnet var också lugnande, speciellt när hon var under ytan, bort från kamerorna.

Plötsligt hörde hon hur Tasha sa hennes namn. Hon öppnade ögonen och det tog ett par sekunder för henne att registrera vad som hände. Hon hörde plasket och reagerade.
”Jag har honom!” ropade hon och simmade fram till den avsvimmade segraren. Hon höll honom om nacken och höll upp huvudet ovanför ytan. Hon hörde hur Tasha ropade på Finnick, och Ava kom fram till stegen. Plötsligt var Finnick där, och tillsammans kunde de få upp honom från poolen. De lade honom på rygg och Finnick och Ava tittade på varandra.
”Andning” sa de nästan samtidigt och Ava var den som reagerade fortast. Hon satte sig ner på knä och lutade sig framåt. Hon tryckte på mannens bröst med sina händer, försökte få hela sin kroppsvikt på honom vid varje tryck. Hon knep ihop hans näsa och lutade bak huvudet. Hon öppnade munnen och lutade sig mot hans ansikte och täckte hans mun med sin egen. Hon andades två djupa andetag och kände hur hans bröstkorg höjdes vid varje andetag. Sedan började hon om processen.

Ava fortsatte och efter ett tag kände hon en hand på sin axel.
”Ava” hörde hon Finnicks röst säga, men hon var alldeles för fokuserad på att rädda segraren att hon inte hörde.
”Ava” sa han mer tydligt, och hon tittade upp. Han skakade på huvudet. Ava visste vad det betydde, men hon ville inte tro det. Hon tittade på segraren, som blundade. Det såg ut som han sov.
Han är död. Han dog förmodligen av droger eller hjärtproblem innan han träffade vattnet. Scarlets röst tystnade och ersattes av ett ljud som jagade Ava i hennes mardrömmar än idag. Ljudet av en kanon. Ljudet som berättade för alla tributer att en av dem inte längre andades.

Tasha hjälpte till att dra upp honom och i nästa sekund kom Finnick och hjälpte till, de hade fått upp honom på marken och Tasha drog sig undan. Vad de än skulle göra så kunde Ava och Finnick det, inte Tasha. Men i nästa nu ville Tasha protestera då Ava kysste honom, Tasha var chokad. Men med en blick på Finnick så verkade han inte vara det, utan han var djupt koncentrerad på det som skedde. Kunde man kyssa liv i någon? Kyssa tillbaka luften?
Men sen klarnade det i hennes huvud, luft han hade slut på luft.
Det var som man skulle rädda någon som fallit från hög höjd, träd och luften gått ur en. Tasha hade aldrig gjort det, men hon hade sett och fått tränat någon gång.
"Åh." kommer det ett ljud från henne då det hela uppenbarar sig för henne. Men även hon inser att det är för sent då Finnick ropar på Ava. De hade alla sett döda människor och segrarens ansikte hade för en gångs skull fått ett lugn som hon aldrig sett på honom.
Det som i nästa stund fick henne livrädd och hoppa till var skottet, skottet de alltför väl kände igen. Tashas händer går snabbt till öronen och hon blundar hårt för att inte förlora kontrollen.
Han dog en naturlig död, inget spel. försökte hon upprepa som ett mantra. Men hon visste att det inte stämde, nu mer än någonsin var det tydligt att det var ett spel.
"De har installera kanonen, ljudet." sa hon med kvävd röst och stirrade på Ava och Finnick." De hade installera ljudet, kanonen vilket betydde att de planerat att folk skulle dö, att detta var ett spel. Nog för att Tasha anat detta, men nu visste hon det och skulle de inte spela sina kort rätt skulle de vara näst på tur.
Försiktigt går Tasha fram och ser på den döde, det såg ut som han sov.
"Kanske vi kan ge honom lite blommor? De andra kanske kan hjälpa till." sa hon lågt med tårarna glänsande bakom ögonen. På något sätt ville hon att han skulle få en värdig begravning innan de hämtade honom med svävaren.
"Jag hämtar de andra." sa Finnick med en nick och sprang iväg.
"Stannar du här och vilar? Du har ju nyss dragit upp honom det tar på krafterna." sa hon mjukt och menande åt Ava. Fanns det en människa i närheten skulle de inte kunna hämta honom och Tasha gick iväg för att hämta blommor.

Ava kände hur luften gick ur henne för en sekund. Ljudet av kanonen ekade i hennes huvud och hon utstötte ett gurglande ljud. För en sekund förändrades segrarens kropp till en ung mans, med ljusbrunt hår och ett spjut genom kroppen. Ett spjut som Ava själv hade placerat i hans hjärta. Hon kippade efter andan och blinkade, och kroppen var segrarens igen. Hon tittade upp till vänster och mötte Finnicks blick. Hon såg att han ville dra henne till sig, men att han lade band på sig själv. Alla kameror var riktade mot dem just nu, det visste de.
”Jag stannar här” sa Ava med en relativt stadig röst. När Finnick gick för att hämta de andra gick han bakom henne, men så pass nära att hon kände hans ben mot sin rygg. Det var det närmaste de kunde komma varandra just nu. Allt för att Snow inte skulle få något att använda.

Ava blev ensam kvar med kroppen, och tittade på den. Hon visste inte ens vad han hette. Han var äldre än hon själv med minst femton år, men trots det hade hon aldrig sett honom i Huvudstaden innan. Kanske han var för drogad, och att andra segrare blev mentorer istället. Hon strök bort en av hans blöta hårslingor som hade lagt sig över hans ansikte och försökte få honom att se fin ut, för hans vänner och familj. Om han hade några kvar, vill säga. Hon tittade upp mot solen och kände hur håren på hennes armar ställde sig upp trots att det inte var kallt. Det var hela situationen som var osmaklig. Skulle de alla nu dö, en efter en? Nej, det kunde de väl ändå inte göra. De vill inte döda segrarna, det var ju segrarna som Huvudstaden levde för.

Ava rycktes ur sina tankar när hon hörde steg från höger. Finnick gick i spetsen med de andra segrarna bakom. De alla såg chockade ut. Någon grät till och med. De alla gick fram och samlades runt kroppen, ställde sig i en ring med den döde segraren i mitten. Det var som ett tyst ställningstagande, en tyst protest. En mur kring en av deras egna, en av de andra som också led dagligen för vad de hade utsatts för. Ava reste sig upp och ställde sig bredvid Julia och Daniel, segraren från Distrikt 12. Hon flexade sina fingrar och tittade på kroppen. Blommor skulle göra det vackrare.

(Hej, skulle vilja fortsätta om du vill Aphrodite )

Tasha gick sin väg, drog på sig tröjan och darrande började hon rycka upp blommorna ur rabatten utan en tanke på att hon ryckte upp med rötter och allt. Tasha hade tankarna på annat håll, tankar som ljudet av skottet fick uppbringa.
Hon var så inne i sina tankar att hon inte märkte att hon längre inte var ensam försen e hand låg på hennes arm.
Tasha skrek till, tog tag i armen och vred om. Men armen tillhörde ingen spelare som ville döda henne, ingen låg död vid hennes fötter. Det var endast Hannah 11ans deltagare.
"Åh, förlåt." sa Tasha och släppte den gamla kvinnan. Kvinnan som säkert var äldre än alla dem andra, runt de 60 hon hade långt silvervitt kort och var säkert två huvuden kortare än Tasha.
Hannah ser ömt på henne, som den mormor Tasha aldrig haft och tar ifrån henne blommorna och drar bort rötterna. Sedan börjar hon snabbt och flinkt att göra en krans medans Tasha plockade övriga blommor, nu med mer tankar närvarande.
"Förlåt, skotten fick mig åter in i spelen." mumlade Tasha varpå Hannah gav henne en lätt kram och de gick till de andra som samlats vid 2ans kropp. Tasha lägger blommor om honom och i hans famn. Hannah lägger kransen på hans mage. Sedan backar de båda tyst in i cirkeln bland deltagare. Detta var deras tysta protest mot spelen, mot regimen, mot alls. Protest för att visa att 2an var mer än en pjäs i deras spel.
Sakta stämmer Hannah upp i en ålderdomlig melodi. En melodi från innan distrikten fanns och de var samlade. Många stämde in liksom Tasha, det hade börjat mörkna och Tasha visste att de måste gå tillbaka nu för att byta om till kvällens bestyr.

Ava kände hur hon andades tungt. Skottet från kanonen ekade i hennes huvud och vägrade tystas ner. Hon blinkade flera gånger, och varje gång ögonen blundade och öppnades igen såg hon olika platser. Skogen hennes spel hade tagit plats. Havet i Distrikt 4. Scarletts ansikte när hennes ögon slocknade, scenen hon skulle stå på ikväll. Och så tillbaka till hennes Spel. Ava tog ett djupt andetag och kände hur hon kom tillbaka till verkligheten. Finnick stod bredvid henne, men rörde henne inte. Kamerorna var definitivt på dem nu, vilket betydde att de inte kunde visa någon som helst affektion mellan dem. Ava avskydde det, för det enda hon ville just nu var att krypa ihop till en boll och lyssna på Finnicks lugna andetag intill henne. Istället fick hon stå kvar här, i väntan på att de skulle få ge den döde tributen någon form av avskedsceremoni.

Både Ava och Finnick tittade upp då Tasha och den äldre tributen, Hannah, kom tillbaka med blommor. De lade dem runt kroppen så det såg lite bättre ut. Om man inte tittade för noga kunde man tro att han sov. Tributerna ställde sig i en cirkel runt honom, och Ava tittade ner i marken. Hon hörde hur Hannah började sjunga, och hur andra stämde in. Ava gjorde inte det, utan fortsatte att titta ner i marken. Finnick stod bredvid henne, hon kunde känna hans fingrar som bara var ett par millimeter från hennes. Hon låtsades att hon tog tag i dem, höll dem i sin egen hand och fick styrka genom sin fantasi.

Långsamt började tribut efter tribut gå därifrån, tillbaka mot huset. Det var dags att släppa den döde tributen, låta spelledarna hämta honom. Finnick snuddade vid Avas hand när han gick därifrån, och Ava följde efter honom. De gick i tystnad in på rummet, och Ava kände hur Finnick blev mer och mer spänd ju fler steg han tog mot rummet. Båda blev påverkade av vad som skulle ske ikväll, men Finnick var definitivt den av dem som mådde sämst. De hade pratat om hur han kunde göra det lättare för sig själv, men än hade det inte kommit på något bra.