a tale of two seekers [PRS Emma07 & boknörd_]

Cytherea märkte att hennes kinder nästan värkte av att hon hade lett så mycket. Hennes uppmärksamhet hade varit på Hamion hela tiden, och han hade varit i hennes närvaro konstant, så det kändes kusligt tomt när han försvann för att hämta något att dricka åt dem. Hon granskade sina fynd i den lilla väskan hon köpt billigt; en (otroligt sällsynt) bok åt Nienna, ett armband med små obsidianberlocker åt Eldarion, ett halsband åt Hamion (det var än så länge något hon gömt undan från honom) och en tjocktröja åt Arien. Dem hade hon alltid köpt saker åt, och hennes föräldrar fick småsaker de kunde bära med sig under resor och minnas henne.
De vackra tonerna från sångarens röst och de olika instrumenten ändrade plötsligt takt till något mycket mer fartfyllt. Paren i folksamlingen tog tag i varandra och dansade, medan de andra, som Cytherea, klappade händerna. En alv från Mörkmården bjöd upp henne, men hon tackade nej och letade med blicken efter Hamion. Han hade två drickor i händerna och såg ut att prata med... Arien? Vad tusan gjorde han där? Cytherea höjde på ögonbrynen. Varför ville hennes blonda vän tala med Hamion? Och varför såg han så otrevlig ut? Hade det inte varit för trängseln hade hon skyndat fram till dem och utfrågat Arien. Ansiktsuttrycket han bar var något hon bara sett honom ha den gången han och hans far hamnat i en kraftig dispyt. Deras relation hade allt varit frostig, men där och då hade fadern tydligen korsat gränsen rätt rejält och talat illa om Ariens mor, som gått bort för ungefär åtta år sedan. Cythereas uppmärksamhet drogs snabbt bort från männen när melodin återigen ändrades. Denna gången var det en kvinna som sjöng vackra ord om Moria. Cytherea blev gripen direkt. Det kändes som om orden, som sjöngs på Sindarin, rörde henne djupt i själen. Det förundrade henne - hon hade aldrig besökt gruvorna, och hon tvivlade på att sångerskan själv ens hade gjort det.

Hamion hade inte handlat särskilt mycket egentligen - han hade hittat en bok åt sin mor, och faktiskt ett smycke åt Cytherea. Han brukade egentligen inte köpa mycket presenter åt sina föräldrar, utan det var mer ifall han hittade något han tyckte skulle passa dem såsom nu. Det strålande humör han var på dämpades dock utav den där Arien som dök upp - han hade släppt tankarna på honom efter att Cytherea tidigare avfärdat det hela, men nu insåg han att han nog släppt det alltför lätt. Att han bara hade mage att komma fram på det där viset. Hamion brukade i normala fall väldigt sällan förlora lugnet, men denna gången var han för ovanlighetens skull riktigt fräck tillbaka - det var olikt honom, men det var väl också tack vare de känslor han så galet snabbt fått för henne. Han brydde sig inte ens om att lyssna på vad han kunde tänkas svara, utan gick istället vidare fram till Cytherea igen och sträckte fram drickan åt henne med ett litet leende.
"Förlåt att det dröjde lite." ursäktade han och såg sig omkring, på alla de som dansade och ville sluta upp med dem ihop med henne. Men de fick väl dricka upp först. Sången var vacker, så mycket förstod han, men han förstod inte vad som sades - han misstänkte att det var på Sindarin, men han var inte helt hundra säker då han inte talade något av alvspråken.

"Det gör inget", svarade Cytherea snabbt, tackade honom så mycket för drickan innan hon svepte i sig den. Den var honongslen mot tungan, var sådär jättesöt men ändå syrlig och hade en himmelsk eftersmak.
Det hade börjat skymma vid det här laget, och skuggorna som kastades över Hamions ansikte fick det att suga till i magen på henne. Sången verkade få en annan betydelse i den ljumma, dunkla eftermiddagsluften. Hon lade märke till att Hamion verkade lite underligt sammanbiten. Det fick henne att undra, ännu mer, vad Arien sagt till honom.
Än en gång ändrades musikernas toner. Den här gången var det ingen låt hon kände igen, men den var långsam. Det var som om något magiskt låg i luften.
"Får jag lov?" frågade hon, helt plötsligt blyg. Det kändes så.. hon kunde inte sätta ord på känslan, men det kändes som om hon slitit ur hjärtat ur bröstkorgen och räckte det åt Hamion. Hon visste inte varför; varför var det här så annorlunda jämfört med att småprata och hålla honom i handen? Cytherea hade ju redan avslöjat så mycket. Hon visste att det här var sista långsamma dansen innan fyrverkerierna, eftersom att traditionen var densamma varje år. Sedan var det fart och fläkt.
Det enda som var annorlunda nu var Hamion. Vanligtvis var det Arien som hon dansat med, men det här var så annorlunda. Hon hade aldrig känt sig så lätt. Det var som om hon svävade. Hela kroppen kändes fjäderlätt.

Hamion log än en gång, en blandning av lättnad över att hon inte var tog så hårt på det och ren och skär glädje över att vara hos henne igen. Han fick i sig också sin egen dricka, för att sedan låta blicken bara vila på henne och försöka ta in alla de där fina detaljerna i ansiktet som han fastnat så för. Det som väckte honom ur hans lilla dvala var hennes fråga, som både förvånade och gladde - och lockade fram ett brett leende hos honom.
"Gärna." att dansa med henne var en chans han aldrig ville missa. Bara att hon ville dansa med honom fick honom ju att vilka dansa av ren glädje. Han hade svårt att ta in hur någon så vacker och härlig person ville vara så mycket med honom - hon kunde ju välja att vara med precis vem hon ville, och ändå stod hon här bredvid henne. Han kände sig en aning osäker, eller snarare nervös, då han försiktigt lade armarna omkring henne för att börja dansa. För stunden förlorade han sig helt åt henne - det kändes helt magiskt att få dansa där med henne, och han struntade för tillfället blankt i att han antagligen nästan stirrade på henne. Men han kunde inte slita blicken därifrån, hon var alltför vacker och han kände det som om de lika gärna kunde ha dansat på små moln.

Det kändes som om allting runtomkring saktade ned när Hamion lade handen på hennes midja och greppade hennes med sin fria. Hon hade sin ena hand på hans axel och de stod nära, så nära. Allting i hennes medvetande fylldes av honom; hans doft, hans leende, hans lugnande röst, de gröna ögonen som verkade skimra i mörkret, innehöll löften om allt hon någonsin velat ha. Och för den magiska stunden glömde hon bort allt annat. Vad Arien kunde ha sagt, och att hon skulle fråga om det senare. Dessutom så hade längre några krav på henne, hon var ingen prinsessa. De var bara Cytherea och Hamion. Hamion och Cytherea. Tanken fick henne att le sådär drömskt mot honom. De var så nära varandra nu, och det enda hon kunde fokusera på var hans läppar. Om hon bara hade lutat sig mer framåt, så...
Förtrollningen bröts när musiken tystnade och Cytherea tackade för dansen och hennes ansikte påminde säkert om en tomat med tanke på hur det brände i kinderna. Hon blundade, försökte ta sig samman. Tänk om allt gick för fort? Tänk om det skulle sluta med att hon inte fått något andrum? Det slutade alltid illa, men hon försökte tränga undan de elaka tankarna när hon än en gång flätade ihop sina fingrar med Hamions. Det kändes så naturligt, helt plötsligt.
"Snart börjar fyrverkeriuppvisningen", sade hon andlöst, när de drog sig undan och gav plats åt de par som fortfarande ville svänga med i de nu snabbare tonerna. "Hur har du haft det?"

Dansen de delade var milt sagt magisk. Han kände det som om han inte längre befann sig här i folkmassan, utan som om de två var dem enda som existerade och allt han kunde fokusera på var bara henne. Hon var så vacker, så perfekt, och han ville aldrig att den här stunden skulle ta slut. Ändå gjorde den det som allt annat, och han gissade att han var minst lika röd i ansiktet som henne. Men även om han var generad så, så blev han mer och mer säker - att hon ens velat dansa och nu rodnade måste väl betyda något, eller? Han ville åtminstone tro det, det gav honom modet att hålla kvar blicken på henne med ett stort leende. Ett leende som blev ännu lyckligare då han kände hennes hand i sin - bara det var ju en otroligt härlig känsla.
"Jag har haft det underbart. Hur har du haft det?" nästan viskade han knappt utan att kunna ta blicken ifrån henne.
"Kom, så hittar vi något bra ställe att se fyrverkerierna ifrån." log han och började dra henne med sig, lite längre bort ifrån folksamlingen och mer upp på en mindre höjd längre bort där de skulle få bra utsikt. Då han väl stannat till igen drog han än en gång blicken till henne, ville säga så mycket men visste inte vad han vågade.
Men samtidigt visste han inte ifall han ens skulle få chansen att säga det någon annan gång.
"Tack för den här dagen, det har varit magiskt att få vara med dig. Du är rolig, härlig, och helt fantastiskt vacker, och jag.." han tystnade, visste inte hur eller vad han ens skulle säga. Det skulle vara lättare att bara visa det - det var så lockande, men ack så skrämmande ifall han skulle bli avvisad. Till sist beslöt han sig för att det ändå var värt risken, och gick försiktigt närmare för att låta sina läppar möta hennes.

Det Cytherea förväntade sig att Hamion skulle avsluta meningen med var att han skulle vara tvungen att rida hem eller något, men så kysste han henne. Bara sådär, försiktigt, som om han var rädd för att hon skulle dra sig undan och skratta honom i ansiktet.
Men nu exploderade Cytherea verkligen inifrån, samtidigt som färgerna smällde på himlen. Det kändes som om hennes insidor fattade eld och hon kunde inte annat än att kyssa Hamion tillbaka med allt hon hade. Hennes händer var flätade i hans silkeslena hår och hans hand kupade hennes kind och allt kändes bara så, så perfekt. Hon kunde inte minnas den gången hon senast känt sig såhär... hel. Inte hade hon trott att kvällen skulle kunna avslutas på det mest fantastiska sättet.
När de tillslut var tvungna att dra sig ifrån varandra var det pågrund av syrebrist. Cytherea kunde inte hinna det lyckliga skrattet som lämnade hennes läppar och hon lade armarna om hans nacke för att kunna dra sig upp på tår och kyssa hans panna.
"Det var.." Cytherea fann inte orden, men det gjorde någon annan. En harkling bakom dem fick Cytherea att sno runt. Hon stod öga mot öga men ingen mindre än sin far. Hon fick nog ändra adjektivet. Ett intressant slut på kvällen, skulle det minsann bli.
"Oväntat", avslutade Aragorn meningen. Cytherea ville verkligen att marken skulle sluka henne då. "Trevligt att råkas, Hamion. Det var inte igår."

Kyssen var obeskrivlig. Han fann den helt fantastisk och perfekt - han hade knappt vågat tro att hon skulle besvara den, och nu när hon gjorde det kände han sig sprudlande lycklig. Han skulle inte för allt i världen vilja befinna sig någon annanstans för tillfället, utan skulle kunna stå här och kyssa henne hur länge som helst kändes det som. Ja, förutom att han behövde hämta lite luft då.
Då hon avslutade den av vad han misstänkte var just den anledningen, kunde han inte låta bli att stämma in i hennes skratt och lägga armarna om hennes midja. Han hade heller ingen aning om hur han skulle beskriva den, men en sak var säker och det var att han var lyckligare än på väldigt länge. Han hade den lyckliga blicken vilande på henne, hade just tänkt säga något då han istället ryckte till av den plötsliga manliga rösten. Han hade bara haft ögon för Cytherea och inte alls märkt att någon annan kommit dit, och nu när han såg upp och fick syn på Aragorn bleknade han först för att sen antagligen bli illröd i ansiktet. Han kom dock strax på att han nog borde svara något, även om han inte hade en susning om vad. Det verkade tvärtom bara stå helt still i huvudet.
"Öhm, ers majestät. Förlåt, jag.." började han men avbröt sig, dels för att han antagligen lät som en förvirrad höna - en dessutom generad höna isåfall - men också för att han inte hade någon ursäkt. Nej, nu fick han allt ta att samla sig lite. Han tvingade sig själv att dra ett djupt andetag.
"Jag är rädd att jag inte har någon annan ursäkt än att du har en fantastisk dotter." Det var väl knappast det smartaste att säga, men hans nykära hjärna tänkte inte långt nog för det.

Cytherea var hade inte förmågan att avgöra om Aragorns gråa ögon innehöll misstänksamhet eller lättnad. Kanske var det en blandning mellan båda? Han var antagligen lättad över att det var åtminstone någon han litade på. Svaret Hamion sedan gav hennes far färgade kinderna djupt röda - det var ett under att hon inte överhettats med tanke på hur mycket hon rodnat under kvällen. Aragorn skrattade lätt, skakade på huvudet åt dem. Cytherea lade märke till att hans ögonbryn nästan nuddade hårfästet; en överraskning var det nog allt. Hon släppte taget om Hamion och försökte släta ut rynkorna på klänningen, mest för att händerna skulle ha något att syssla med.
"Det gläder mig att höra det, och jag instämmer", skrockade Aragorn. Sedan återtog hans ansikte en allvarligare min. Han såg nästan lite skrämmande ut med den stormiga blicken och spända käken. Att han dessutom verkade torna över dem ökade bara läskighetsfaktorn. "Men jag varnar dig, unge man, var försiktig."
"Pappa", varnade Cytherea, ville helst av allt borra in ansiktet i Hamions bröstkorg för att dölja sin genans. "Du skämmer ut mig, sluta."
Hennes far log snett, liksom halvhjärtat, såg ut som om han hade mer att säga, men önskade dem godnatt och bad Hamion hälsa till sin far. Sedan gick han, och Cytherea andades ut luften hon inte ens vetat att hon höll inne.

Det här gick väl sådär, om Hamion fick säga det själv. Det var ju långt ifrån det optimala att Aragorn skulle dyka upp just där och då - visserligen tog han väl ner de båda ungdomarna mer till verkligheten, men Hamion såg det för tillfället inte som något alldeles positivt. Ändå gick det ju betydligt bättre än vad det hade kunnat göra, han verkade ju ändå ta det relativt bra - förutom varningen då, som ärligt talat skrämde Hamion lite. För han tvivlade inte en sekund på att han verkligen menade vad han sade. Men å andra sidan, vad väntade han sig - att han skulle kunna förälska sig i en sådan fantastisk person utan att stöta på minsta problem eller nåt? Fast å andra sidan så ville han ju göra sitt allra bästa för henne och hade inte de minsta planer på att missköta sig. Tvärtom kändes det helt fantastiskt att det var besvarat.
Då han klivit iväg riktade han blicken emot Cytherea igen, något generad ännu efter att ha blivit påkommen.
"Förlåt." sade han med ett nästan lite urskuldrande leende, insåg att han skulle få höra mycket om det här när han kom hem - antagligen skulle ju hans far veta om det redan innan han hann hälsa till honom ifrån Aragorn.