Välkommen till en gratis, svensk Harry Potter-community

F5

PRS Vidomina & Lupple

Forum > Quidditchplanen > Rollspel > PRS Vidomina & Lupple

1 2 3 4 5 ... 27 28 29
Bevaka tråden
Användare Inlägg
Vidomina
Elev

Avatar


"Stannar vi tillräckligt länge, så lovar jag, att det blir musik.". Han höjde på ögonbrynen en aning när han sa detta och tog ett nytt bloss av pipan. Vid hennes kommentar om hennes senaste miljö, nickade han. Nog hade han gissat rätt. "Värdshus är vanliga i städer. Det kan se olika ut, men de bedrivs alla på liknande sätt.", sa han och såg mot hennes håll. När hon sedan frågade om han själv harklade han sig. Astral var inte van att någon frågade om honom och vanligtvis kände folk till honom, eller att de åtminstone hade hört rykten om hans vandringar. "Jag vandrar, ja.", sa han och tryckte med tumme och pekfinger i pipan för att släcka glöden i den och på så sätt kunna sätta den tillbaka i fickan, utan att det skulle tända eld på något. "Jag går dit jag behövs. Eller oftast dit jag vill.", sa han och tänkte på den belöning han skulle få när han hämtat föremålet kungafamiljen så önskade återfå.
När hans senaste ord lämnat hans läppar kom en servitris fram med varsin tallrik och bestick åt de. På tallrikarna ångade det från den varma maten. Astral satte sig genast tillrätta för att hugga fatt i gaffeln och sedan ta en tugga av maten. "Vi dröjer oss inte länge.", sa han och tog ännu en tugga. "Vi måste till andra sidan gränsen. Det är där vi kommer närmare vårat mål.", sa han med mat i sin mun som han sedan sköljde ner med drycken de fått serverat. "Om du inte föredrar att sova i en säng förstås.", sa han sedan och harklade sig för att sedan ta ännu en smakbit av maten.

18 jan, 2020 21:44

Lupple
Elev

Avatar


"Låt oss då stanna tillräckligt länge för att höra den ljuva musiken." Sa hon hoppfullt och studerade honom.
Lyssnade på det han berättade det var oerhört intressant för henne även om andra kanske fann samtalsämnet om värdshus ganska tråkigt.
Han gick dit han behövdes, men mest dit han ville. Hon höjde frågade på ögonbrynet.
"Så du vill till detta mål och om du inte skulle vilja så skulle du inte gå?" Frågade hon nyfiket.
"Vad står högst, dina order eller din vilja?" Frågade hon fundersamt.
Melanie studerade maten som de blev serverade, den var varm.
Hon studerade gaffeln, den var oerhört främmande. Senast hon vandrat i städerna hade de enbart haft sked.
Hon tog tag i den, studerade den för att sedan föra den mot maten och tog en bit och stoppade det i munnen.
Det var gott.
"Andra sidan gränsen?" Sa hon frågande och tittade bakom sig. Vad då gränsen?
Hon såg på honom och skrattade till vid hans fråga.
"Vem pratar du med? Jag föredrar att sova bland mina träd." Sa hon ärligt för att sedan återgå till maten framför sig.

i solemnly swear that I am upp to no good ;)

18 jan, 2020 22:09

Vidomina
Elev

Avatar


Astral höjde på ögonbrynen av hennes kommentar. Musik verkade vara intressant för henne. Han nickade. Just nu var han för trött för att övertyga henne att de hade bråttom eller behövde skynda sig. Nog kunde stanna ett tag. Då kunde han vila lite och de tackade han inte nej till då hela kroppen värkte av trötthet från all vandring.
"Om jag inte skulle vilja gå, då hade jag inte gått.", sa han och visste inte om det gjorde henne nöjd med svaret. "Jag får belöning för detta uppdrag.", sa han sedan i tro att hon skulle förstå varför att han gett sig på uppdraget. Han iakttog henne. När hon smakade maten andades han ut i ett ohörbart skratt. Det sätt hon rörde sig i skvallrade om att sådan mat inte var vanlig för henne. Men leendet försvann genast då hon frågade om gränsen. Givetvis menade han gränsen där kungariket inte längre regerade. "Utanför kungarikets gränser", sa han och hoppades att det var svar nog på hennes fråga. "Jag gissar att du inte har vandrat mycket utanför landets gränser.", sa Astral, mer som en fråga, och kände nyfikenheten växa i honom igen. Han nickade då hon berättade om träden. Jodå, nog hade han en skogsvarelse i sitt sällskap.

18 jan, 2020 22:18

Lupple
Elev

Avatar


Melanie nickade sakta, så hans vilja stod högst? Då måste han vara av hög rang. Hon studerade honom med ännu större nyfikenhet.
Hon la huvudet på snedden av hans ord, belöning? Hon visste självklart vad det var men fann det oroväckande.
Vad för belöning gjorde det värt att riskera sitt liv? Det var en sak hon aldrig riktigt förstått med människor.
Deras vilja att göra det mesta för någon belöning. Hennes belöning var att se träden växa.
Att se skogen må bra och frodas.
" Belöning." Upprepade hon tankfullt och tog lite mer av maten.
Utanför kungarikets gränser? Hon rynkade lite på pannan. Vilket land? Nog hade det funnits land när hon vandrat också men det hade då inte varit några gränser.
Bara vissa ställen mer farliga än andra.
"Denna gräns, vilka bor där?" Frågade hon fundersamt. "En karta skulle vara hjälpsam." Sa hon efter en stund och såg på honom.
" Det beror på vart denna gräns är." Sa hon som svar och tog upp bägaren för att smaka av det de fått och druckit och nog var det gott.


i solemnly swear that I am upp to no good ;)

18 jan, 2020 22:29

Vidomina
Elev

Avatar


Astral drog in ett nytt andetag när han tagit sista tuggan samtidigt som han lät betsticken falla mot tallriken. Han suckade. Så svåra frågor, skulle hennes nyfikenhet vara hennes död? Astral såg upp mot henne och nickade. Nog förtjänade hon att veta resan, ifall hon skulle med och dessutom nu visat sig väldigt skicklig gällande naturens vägar och gång. Något Astral alltid själv sett sig som, men Melanie var en av skogen. "Låt mig visa då.", sa han igen och sköt undan tallriken för att göra plats på bordet. Ur en väska, som han just nu hängt på ryggstödet, plockade Astral upp en ihoprullat papper. Pappret var nött i kanterna vilket skvallrade om att det var gammalt. "Se här.", sa han medan han rullade upp pappret på bordet och placerade varsin hand om papprets ända för att förhindra det att rulla ihop igen. "Där är fienden. Det är dit vi ska.", sa Astral kort, lät en aning trött. Han visste inte om hon förstod kartan, dess linjer och streck var dessutom suddiga efter åren. Penseldragen lite skeva, men med en skrap blick kunde en urskilja namnen på landet och städerna i landet. Staden de befann sig i nu var bara några mil ifrån gränsen. Han släppte en hand för att peka på staden över gränsen. "Där.", förtydligade han samtidigt som han höll ett grovt finger på den miniatyrstaden som märkte ut staden där fienden bodde. När han läste dess namn svalde han. Astral kände avsmak för deras förräderi. En gång i tiden hade kungariket och nu fiendens land varit allierande. Men inte längre. "Förstår du?", sa Astral sedan och kikade upp mot Melanie. I bakgrunden kunde han syna hur några plockade fram sina instrument. Snart skulle det bli musik.

19 feb, 2020 18:43

Lupple
Elev

Avatar


Hon studerade det han tog upp med stor nyfikenhet. Nog var det gammalt. Hon rörde försiktigt vid pappret och lyssnade på det han sa noggrant och tittade på det han visade.
Där han pekade, det som var fienden kände hon igen. Hon kände igen namnet men en fiende var inte det rätta ordet- inte vad hon kände dem som. Hon kände till det andra också, det var människospråk, med människonamn på länderna och städerna men på hennes språk hette det inte alls så men det var långt borta i hennes minne nu. Hon försökte söka efter det i sinnet men kunde inte greppa tag om det.
"Det var ett vackert land Astral. Skogen var fridfull, kraftfull. Det fanns väldigt goda vänner till mig där." Viskade hon lågt och drog med fingret över kartan.
"Är det vackert idag?" Frågade hon och såg forskande på honom.
" Deras ängar..." Började hon för att sedan tystna. Hon mindes att människor inte alltid uppskattade naturen som hon själv och att prata om det hela tiden var ofta tradigt för dem.
"Jag förstår." Viskade hon och drog tillbaka sina händer till sig och åt lite till av maten och drack lite av det i bägaren men slutade helt när musik började spelas.
Hon sken upp och vände en nästan förtrollad blick mot ljudet, det var vackert.

i solemnly swear that I am upp to no good ;)

19 feb, 2020 21:37

Vidomina
Elev

Avatar


Astral drog in luft i sina lungor för att ta ett nytt andetag. Han hade lyssnat noggrant på hennes ord. Att höra om hennes vänner och naturen fick honom att inse att hon hade en annan syn på landet. Så länge, eftersom han varit så trogen sin kung, hade han trott att allt ont fanns där. Men vänner.. En våg av sorg skjölde över honom och han harklade sig som för att ta sig tillbaka till verkligheten. Bestämt såg han upp för att möta hennes blick. "Ja.", harklade han sig sedan. "Ja, det är fint där än.". Hans ord var tunna. Han svalde på nytt och kände en lättnad då musiken fyllde i rummet. Ett leende syntes på hans skäggprydda ansikte. På nytt tog han fram pipan igen och tände den för att sedan ta ett bloss.
"Melanie..", började han och blåste ut rök. "Råkar det vara så att du vet en genväg? Nu när du sett kartan, kanske det finns en kortare väg?".
Tanken han precis slagit honom. Kanske hon visste en väg, en mer säker väg som skulle ta de snabbare närmare målet? Astral drog lite på läpparna igen då han upptäckte hennes extas över musiken. Kanske hon inte hade hört sådana ljud innan? Han visste inte. Han rullade ihop kartan igen och satte ner den i sin väska. Han var rädd om den, den fick inte försvinna.

21 feb, 2020 22:15

Lupple
Elev

Avatar


Att det fortfarande var fint gladde henne, då kunde det inte vara ont. Han måste ha missförstått informationen. Om naturen var vacker var den inte ond. Det var ett som var säkert.
Om det fortfarande var vacker, om skogen fortfarande stod där förstod hon inte varför hon var ensam i sin skog. Hennes vänner hade ju kommit på besök ibland, men det var ett tag sen.
Hon greppades av en otrolig sorg. Hade nått hänt? Hon försökte söka i minnet, hur länge sen var det? Men allt kändes grumligt och hon förstod inte alls.
Musiken var vacker och hon försökte behålla sina tankar där för att undvika att svara på hans fråga men hennes oro tvingade henne att möta hans blick.
Han frågade om en genväg, han frågade om en kortare väg och nog visste hon en, det hade funnits en. Men den var helig. Den var en väg för henne och hennes folk. Människor vandrade inte där.
Hon brottades i tanken över honom, var han ärlig och någon att lita på? Skulle hon berätta eller skulle hon fortsätta vara tyst?
"Vem är kung?" Frågade hon i en viskning och lutade sig över bordet för att komma närmare honom.
"Vad söker vi? Vad är det du söker? " Sa hon lite skarpare och spände blicken i honom.
" Beskriv det." Viskade hon i en fortsatt skarp ton.

i solemnly swear that I am upp to no good ;)

22 feb, 2020 15:17

Vidomina
Elev

Avatar


Astral hade försjunkit i ett lugn till musiken. Han drogs med i de ljuva, livliga tonerna och fascinerades över att se hur andra bjöd upp till dans och rörde sig till dess toner. Något han aldrig själv skulle göra eller hade gjort. De hade pågått under en kortare tid att han missat Melanies oro, men hennes ord drog honom tillbaka till verkligheten igen. "Hm?". Han harklade sig, mest för att han svalt den giftiga röken fel. Han slog sig själv på bröstet, som att det skulle hjälpa och förde ner pipan på bordet. "Melanie, min kung..?", sa han och visste först inte vad han skulle tro, var hade hon fått oron ifrån. Men när Astral mötte hennes oroande blick förstod han med ens att hon var allvarlig.
"Min kung, Melanie..", började Astral och satte sig tillrätta på stolen. Det var tydligt att Astral hyste respekt för mannen som gett honom uppdraget. "Kung Ingham.", sa han sedan i ett andetag och verkade en aning misstänksam i blicken. Vad hade hennes oro eller misstankar kommit ifrån? Men så fort tanken slagit honom ville han inte fortsätta spekulera, han ville höra det från henne och inte gå efter aningar. Ville tänka nyktert. När hon sedan frågade om jakten blickade han över rummet, över hennes huvud, mot baren, boren runt om de, ifall det var någon som hörde på. Trots allt var ju uppdraget hemligt.
"Melanie, du frågar mycket.", sa han och sjönk ner igen i sin hängiga position. Att sitta rakryggad var inte det vanligaste för Astral.
"Jag söker ett föremål som besitter magiska krafter, ett föremål som egentligen inte..", han tvekade för en ögonblick, sänkte blicken och såg upp igen mot henne. "...Som egentligen inte tillhör människorna.". Han hade inte vågat säga exakt vad det var. Kanske han redan nu sagt för mycket. Astral hoppades iallafall att han slapp förklara igen, ifall någon hörde på. "Vad skrämmer dig?", frågade Astral sedan och greppade tag i sitt glas för att slänga i sig det sista ur glaset.

5 mar, 2020 21:26

Lupple
Elev

Avatar


Melanie studerade honom, studerade varenda rörelse han gjorde från varenda blinkning till hur han skiftade position. Musiken var ett minne blott, hon hade avskiljt den från sina sinnen och fokuserade till hundra procent på honom- mannen framför henne. Astral. När han talade om kungen så verkade något märkligt hända, något hon inte riktigt förstod. Varför hade han behövt säga det tre gånger?
Hon lyssnade på namnet och nästan smakade på namnet i sina tankar. Ingham- hon var inte bekant med namnet. Det var helt främmande för henne.
Hon slöt sina ögon och sökte i sitt medvetande.
"Men det ska ju vara Kung Edmund." Viskade hon förvirrat och slog upp sina ögon.
"Jag förstår inte." Viskade hon och skiftade med blicken åt alla håll innan hon vände ned den mot bordet och skylde sitt ansikte med händerna i ett försök att plocka fram alla minnen- försökte få rätsida på det men hon fann ingen ro.
När han började prata om föremålet så slog hon upp sina ögon och lät sina klara ögon borra sig in i hans.
Magiskt föremål som inte tillhörde människorna. Minst fem stycken dök upp i hennes huvud såhär på rak arm och de alla vara klara i hennes minne- som solen. Men de alla var skyddade, de var skyddade av mäktigt folk.
Hon greppade tag om Astrals handled och flyttade sig närmare henne. " Det finns anledningar, orsaker till att människor inte har rätten till vissa saker." Viskade hon lågt men med en kylig ton.
Om hans kung, den där Ingham hade skickat ut honom på detta uppdrag så var det klart för henne att kungen inte var ärlig.
Hennes folk, hennes skogar de alla hade ett långt minne och hon förstod varför naturens krafter hade beslutat att hon skulle möta just honom.
" Astral, allt skrämmer mig. Ditt uppdrag, du har inte all information." Viskade hon men vid benämningen av uppdraget så sänkte hon sin ton ytterligare.

i solemnly swear that I am upp to no good ;)

5 mar, 2020 21:41

1 2 3 4 5 ... 27 28 29

Bevaka tråden

Forum > Quidditchplanen > Rollspel > PRS Vidomina & Lupple

Du får inte svara på den här tråden.