Medieval undercover PRS Emma07 och wolfy

Han fick vänta något på sitt svar, och självklart gjorde det honom nervös men samridigt hade han väl heller inte väntat sig något annat. Det var ju inte direkt underligt att man ville ha lite betänketid ifall man just blivit erbjuden att en dag bli drottning. Nu skulle det förhoppningsvis dröja tills dess, och bara fram tills att de gifte sig skulle det med största sannolikhet dröja lite också. Eller ja, inte så mycket - alla hade ju väntat på att han skulle gifta sig, och när han nu till sist skulle det så skulle de säkerligen vilja skynda på det så han inte skulle få en chans att ändra sig eller något i den stilen. Inte för att han hade några planer på det. Han hade också lite dåligt samvete över att han bad om en sådan sak när de båda nyss träffats - men det var sånt hans liv var, och det var ju av densamma anledningen som han velat prata med henne nu. Att hon plötsligt befann sig så nära intill honom påverkade honom mer än vad han ville erkänna, fick honom genast att vilja närma sig det sista och kyssa henne. Samtidigt tvingade han sig att tänka lite vettigt - de hade nyss träffats, det skulle knappast vara välkommet och det var ju galet av honom att redan känna på det här viset. Nu fick han allt skärpa sig.
"Tack." han sprack upp i ett leende, fattade åtminstone tag om båda hennes händer och kramade dem.

Attraktionen gick inte att förneka. Micha var en stilig ung man och det var inte alls konstigt att flickor svärmade kring honom likt bin runt en sockerbit. Det skulle de göra även om han inte vore prins. Hennes undermedvetna ifrågasatte med en djup suck vad hon egentligen hade gett sig in på. Hon hade knappt spenderat ett dygn där men redan hade hon hunnit tacka ja till en förlovning med kronprinsen. Frågan var nu hur hon skulle lyckas hålla upp fasaden. Förr eller senare skulle hennes samvete göra sig påmind och därefter var det bara en tidsfråga innan sanningen kom fram. Men det var inte dagens problem. Om hon tog ut problem i förskott skulle hennes uppdrag gå åt skogen innan hon ens kommit igång. Hon sneglade ner på hans händer som hade fattat tag om hennes innan hon sökte ögonkontakt med honom igen. Kanske det inte vore så fel att dra nytta av situationen? Hon kände sig dragen till honom och det var uppenbart att Micha kände det samma för henne. Hon ställde sig på tå för att låta sina läppar snudda vid hans, lät honom bestämma hur han ville styra kyssen.

Hans händer hade väl mest varit en försiktig gest om ett tack och om ett försök till en ömsint gest till henne, för han drogs ju onekligen till henne på ett kanske lätt olämpligt sätt. Eller ja, olämpligt och olämpligt - inte ifall de nu faktiskt skulle vara förlovade. Tydligen var inte heller hans önskningar över gränsen, eftersom han strax befann sig i en kyss delad med henne - något som fick honom att le emot hennes läppar och besvara den. Samridigt som han släppte hennes ena hand för att istället lägga sin hand mot hennes midja. Kan hända att han speciellt som prins inte borde ägna sig åt sånt här tills de på sin höjd var officiellt förlovade och helst av allt vänta tills de var gifta enligt konstens alla regler, men allt det där med regler var inte alltid Michas starka sida. De var ibland alldeles för tråkiga, och han skulle ju ljuga om han påstod att han aldrig ägnat sig det minsta åt sånt här.

Efter en stund avslutade hon kyssen. Inte för att hon tröttnat på hans läppar eller misstyckte, utan för att de stod mitt i en korridor och chansen att någon skulle komma på dem var stor. Trots allt låg ju så gott som allt fokus på den unge prinsen under kvällen och gästerna hade säkert redan hunnit lägga märke till hans frånvaro. Det var dags för dem att återvända. Rundturen fick vänta till senare. I och med att de skulle offentliggöra förlovningen redan ikväll, räknade hon med att hon skulle få ett eget rum på slottet att flytta in i. Då skulle hon ha gott om tid att upptäcka slottet på egen hand.
Nisrina flätade samman sina fingrar med hans och gav honom en nick innan hon styrde stegen i riktning mot balsalen. Det skulle vara trevligt att se de andra damernas snopna miner.

Visserligen hade han gärna kysst henne längre, men han kände sig inte besviken för den saken - det var smartast att inte stå här och kyssas och bli upptäckta, samtidigt som de behövde tillbaka. Istället kände han sig bara nöjd över att kyssen ens ägt rum, men det var lite sån han var - det var inte ofta han surade länge över saker som inte skett, utan försökte istället gilla läget och koncentrera sig på det som hade hänt. Han ville iallafall tro att man inte kände sig lika missnöjd på det viset. Han log lite och kramade hennes hand något, för att styra stegen tillbaka emot balsalen och folket igen. Väl där inne gick det inte att ta miste på damernas missnöje - deras arga blickar emot deras sammanflätade händer var minst sagt roande, och han valde att inte ens säga något om vad de gjort iväg - det var desto roligare att låta dem fantisera om det själva.
"Jag tror minst hälften av alla adelsdamerna här förklarat dig till fiende bara tack vare att du sagt ett enkelt ja." flinade Micha lätt, dels var han ju road av allas reaktioner samtidigt som han också var på gott humör efter stunden de delat - både samtalet och kyssen.

"Å, det tvivlar jag inte på." Nisrina motstod lusten att himla med ögonen. Istället behöll hon det lilla leendet på läpparna och det växte sig en aning bredare då hon fick ögonkontakt med de andra damerna. I tur och ordning såg hon på dem innan hon knyckte på hakan. Givetvis skulle de vilja befinna sig i hennes skor.
"Men dessa damer kommer alla att försöka ställa sig in hos mig så fort förlovningen är officiell," tillade hon. Nisrina tvivlade inte på att damerna skulle fjäska för henne. De skulle bara slösa sin dyrbara tid genom det - hon litade inte på någon av dem. Trots att hon knappt pratat med dem så hade det inte undgått henne att de alla var falska. De skulle inte tveka att sätta en kniv i ryggen på henne om de bara fick tillfälle för det. Det tog väl en oren själ för att känna igen en annans.

Micha skrattade lätt, kunde inte annat än att hålla med. Visserligen hade han alltid varit i den här positionen, men det gick ju ändå inte att ta miste på hur folk ålade sig för att ställa sig in hos dem i samma klass med honom själv.
"Du har så rätt så." han kunde då och då vara dålig på att läsa av folk, och ofta önskade han att han hade haft egenskapen att se och höra vad folk egentligen menade eller tyckte. Att han kunde läsa av dem bättre. Men men, han kunde inget annat än att försöka jobba på det. Han lade snart märke till sin fars frågande blickar och insåg att han nog redan väntat tillräckligt länge med att prata med honom.
"Kom." bad han henne och drog med henne emot sin far, som log vänligt emot de båda.
"Far, det här är Nisrina. Som du kanske förstår har jag bestämt mig." sade han, hoppfullt och på nåt vis nervöst - hans far var någon han ständigt försökte göra stolt, vilket nog märktes mer än han själv visste om.
"Jag började nästan tro att du skulle ta dig ur det idag med. Vad heter du mer?" frågade fadern, det första leendes emot sonen och resten vänligt till Nisrina.

Lydigt följde hon med Micha till kungen som väntade på dem. Hon sjönk ner i en djup nigning inför den äldre mannen och höll handen mot sitt hjärta.
"Ers majestät," hälsade hon, bannade tyst sig själv för att hon inte förberett sig bättre. Till hennes försvar hade hon inte ens i sina vildaste drömmar kunnat tro att hon skulle befinna sig i den här situationen. Trots att hon alltid hade haft drömmar så krävdes det också att man tänkte lite realistiskt. Hade någon under gårdagen talat om för henne att hon idag skulle vara förlovad med kronprinsen, hade hon fått sig ett gott skratt.
"Silveros." Nisrina kände sig som en idiot men hon tillät sig inte att se ut som en. Hon ansträngde sig för att hålla en neutral, avslappnad min. Hon hade ingen koll på rika, adliga familjer i det här riket men hade hon turen på sin sida så skulle hon lindrigt komma undan.

Det kändes på ett vis rätt overkligt att han till sist var förlovad. Visserligen hade han ju haft den här kvällen som deadline, han hade vetat om att han med allra största sannolikhet skulle vara förlovad innan kvällen var slut, men ändå var det en udda känsla. Att det dessutom var någon han verkligen kunde tänka sig att leva med, och trodde att han skulle älska - han tyckte redan mer gott om henne än han trodde han skulle göra om sin fästmö samma dag som han träffat henne. Han hade bara väntat sig att vara med någon han kunde leva med, och inte någon han faktiskt gillade på det viset. Men det han kände för henne, det var verkligen en dragning och ärligt talat ville han gärna vara ensam med henne så snart som möjligt igen. Faderns blick på henne var i det närmaste beräknande - Micha själv kunde inte komma ihåg att han hört Silveros förut, men fadern hade också bättre koll än honom.
"Nå, ifall Micha nu bestämt sig är det bäst att vi finner dig ett ställe att vara. Jag förvarnar tjänarna, så blir du tilldelad ett rum innan kvällen är slut." log han vänligt, varpå han nickade lätt åt de båda vilket Micha tolkade som att hon iallafall var godkänd. Fadern slog ihop händerna för att locka till sig folks uppmärksamhet, och då de hade den höjde han rösten betydligt för att deklarera de båda förlovade vilket iallafall orsakade ett hurrande även om han misstänkte att många inte var nöjda med det. Micha var väl van vid all sån här uppmärksamhet, rent uppfostrad till det, men han visste inte alls vad Nisrina tyckte om saken. Då folket tappat lite intresse för dem drog han henne än en gång mer åt sidan.
"Ursäkta ifall det kanske blir mycket på en gång, men all den publiciteten är nog något du får vänja dig vid." sade han med ett lite beklagande leende.