Någonstans i Sverige

Karl-Fredrik stod i duschen och lät det iskalla vattnet väcka hans kropp till liv. Gårdagens bedrifter gjorde sig påminda i huvudet idag och idag skulle även allvaret börja.
Han torkade sig och drog handduken om midjan innan han gick ut till de andra i rummet. Några hade långsamt börjat vakna och han ruskade i Henrik för att han ska komma upp.
"Kom igen nu sömntutor, vi måste komma i tid i alla fall första dagen." sa han muntert och gick till sin säng och drog på sig byxor och försökte fixa det korta håret medans överkroppen ännu var bar.
Han sneglade mot Aaron och log snett.
"Hur är det med dig då? Huvudvärk från igår?" frågar han leende. Hade egentligen velat fråga mer, men inte inför de andra.

Aaron vaknade rätt tidigt följande morgon, med en huvudvärk som ändå inte var så farlig med tanke på gårdagen. Men tankar om gårdagen hade han minst sagt, önskade nästan att han hade druckit mer så att han istället inte skulle komma ihåg någonting utav den. Men nej, han lämnades här med en rörig skalle fylld med tankar, ångest och samvetskval efter det. På ett sätt hade han nästan hoppats att det skulle bli lite mer ordning på honom här i militären, att han skulle bli av med alla de där tankarna. Men nej, tvärtom var det här vad han hade ägnat sig åt första dagen där. Bara anblicken av honom med bar överkropp var nog för att väcka en del till liv igen, även om han genast desperat försökte tränga undan alla tankarna och slå undan blicken. Han fick inte tänka så, och det faktum att han bara föll mer och mer för honom var skrämmande. Han var rädd, det var en ganska bra beskrivning av honom just nu - rädd för vad som skulle hända om det avslöjades, rädd för vad Karl-Fredrik tyckte och tänkte, rädd för ifall det skulle förstärkas - men också rädd för att de inte skulle svalna av, vilket ju var vad han hoppades på. Visserligen hade det varit fantastiskt att kyssa honom föregående kväll, men han var alldeles för rädd för konsekvenserna.
"Inte så farligt faktiskt." svarade han enkelt, var vid det här laget väldigt osäker hur han skulle agera i hans sällskap - han ville av hela sitt hjärta vara mer med honom, men samtidigt var han livrädd och osäker och trodde att han kanske, kanske kunde göra det bättre på nåt vis med att hålla sig undan.

"Vad bra då, för nu är det frukost." log Karl-Fredrik och drog på sig tröja och jacka. Såg man honom nu var han oklanderlig, olik den som föregående dag satt på tåget, någon som rättat in sig i leden.
Han kastade en blick på Aaron, men sa inget även om tankarna flög han hade velat ta det hela längre om de inte blivit avbrutna igår.
I samla trupp gick de sedan till matsalen där de satte sig ner för att äta. Infarande strax efter dem kommer någon Karl-Fredrik känner igen men inte förväntat sig här.
"Christer" hälsar han och vinkar till sig honom.
"Tåget försenat." muttrar Christer till svar.
"Men har lämnat sakerna hos er." Karl-Henrik nickar, något förvånad att se honom av alla där. Om Karl-Henrik inte var typen som passade in här var Christer verkligen inte det. Lång och tanig var han och i all hemlighet dragshowartist.
"Christer Lindarw." presenterar han sig för de andra och ler.

(Kollade vilka som är födda 53 och kunde gå med dem, även Kjell Begkvist kan det xD https://sv.wikipedia.org/wiki/1953#Födda )

Aaron hade försökt jobba snabbt med att klä på sig och ge sig ut till frukosten, tätt inpå dem andra - han hade ingen lust att bli lämnad ensam med Karl-Fredrik och riskera något prat på det som hänt kvällen innan. Han visste inte ens själv hur han skulle reagera på det, och än mindre hur det skulle påverka honom i efterhand. Han blev därför lättad då han snart kom in i ett samtal med några av de andra killarna vid frukosten, försökte göra vad han kunde under morgonen för att undvika honom - å ena sidan ville han det inte, utan ville umgås så mycket som möjligt med honom, men å andra sidan var det för farligt. Det gick också rätt bra, särskilt då de snart ändå fick fullt upp under dagen med den träning som genast började. Då han ett bra tag senare var den första som återvände till sovrummet igen, kände han sig helt slut både psykiskt och fysiskt - dock kanske utav mer än bara träningen.

Karl-Fredrik kände sig slut som människa efter dagens slut och allt berodde inte på träningen. Förvisso var han muskulös, men han var inte van vid denna hårda träning. Dessutom så undvek Aaron honom av någon anledning. Hade mannen ångrat det som hänt? Var det bara för att han var full? Karl-Fredrik var nervös. Tänk om han helt missbedömt Aaron och han hade tänkt att anmäla honom.
Men Karl-Fredrik låtsades att allt var som vanligt och kom skrattandes in med Christer i rummet och ja, de hade självfallet haft en historia tillsammans.
Christer var rädd att han inte skulle klara det och bli hemskickad, men han hade han hade stödjande familj därhemma.
De tog ombyte och gick tillsammans in till duscharna, för att duscha. Det var ingen annan där och bara Aaron i rummet intill så Christer passade på att ge Karl-Fredrik några kyssar.
"Jag har saknat dig." viskar han och Karl-Fredrik ler, han hade inte precis saknat honom, även om han trivdes i den andres sällskap. Karl-Fredrik var rädd att binda sig och tankarna gick dessvärre till Aaron när de nu i duschen utbytte kyssar innan de gjorde sig klara och klev ut i rummet då fler hade anlänt.

(Tänker att Aaron kanske såg/hörde dem och blir avundsjuk tillpåköpet xD)

(hahah Karl-Fredrik gör det inte lätt för Aaron alltså xD)

Aaron blev inte direkt på bättre humör av hur genomskinligt det var vad Karl-Fredrik och Christer pysslade med. För han ville vara den som stod där och kysste honom istället, men det där gav honom ju svart på vitt att Karl-Fredrik tydligen bara kysst honom igår på grund av fyllan och inget annat. Varför skulle han annars stå och kyssa någon annan nu? Vilket självklart sved rejält när han själv fallit så för honom, men samtidigt så beskyllde han väl på nåt vis sig själv. Vad annars väntade han sig när han var sån här, att han skulle hitta någon? Det skulle vara som att leta efter en nål i en höstack och en barnslig dröm. Dock kunde han ju självklart inte låta bli att känna sig både sårad, svartsjuk och kanske till och med löjlig. Han försökte sitt bästa med att hålla sig undan och tyst resterande delen av dagen, gick till sängs tidigt - skulle det nu vara såhär mycket problem kunde han sannerligen behöva sömnen.

(Haha, nä xD)

Några veckor senare hade de åter fått en kväll ut. Eller ja de som var kvar, alla klarade inte det som krävdes i armen. Christer hade sänts hem och Bengt som tydligen hade problem med fotleden och inte kunde springa.
När Christer hade lämnat var Karl-Fredrik åter orolig, nu fanns det ingen att roa sig med och tankarna gick åter till Aaron som låg där under honom.
Karl-Fredrik ville inte erkänna det för sig själv, men Aarons avståndstagande gjorde honom skrämd och orolig och något ledsen, känslor som gjorde honom orolig och åter låg han i sängen med en tänd cigarett och drog djupa andetag medans han väntade på att de andra skulle göra sig klar.
Egentligen handlade det bara om att duscha, uniformen gick bra hem hos damerna och ingen ville då ta bort den.
När alla var klara gick de i samlad trupp till närmsta krog för att dricka och roa sig.

De senaste veckorna hade varit tuffa, men inte outhärdliga. Det var utmanande, vilket var något Aaron gillade - det skulle ju vara alldeles för tråkigt ifall man inte utmanade sina färdigheter. Så på det viset passade han väl här, och trivdes - men på andra sätt inte. Det var otroligt svårt att hålla sig undan ifrån Karl-Fredrik - trots hur envist han försökte tränga undan de här känslorna som han väckt, hade det inte fungerat det allra minsta. Han kände sig ändå hopplöst förlorad till honom vad han än försökte göra, men hade ändå bestämt sig för att hålla sig undan - att förstå hur han och Christer ägnat sig åt varandra hade sårat, och det var ingen idé att ljuga om att Aaron misstänkte han bara kysst honom för att roa sig och inget annat.
Det gjorde väl att han såg fram lite emot den här kvällen - det skulle bli en lättnad att kanske få glömma sånt för en stund, kanske bara få roa sig och släppa all oro och ångest för en stund. Väl där var han inte sen med att få i sig ett glas nästan med en gång - det kunde sannerligen behövas ifall han skulle slappna av.

Karl-Fredrik tog ett glas, svepte och blev sedan uppbjuden av en kvinna vilket han glatt svängde om på dansgolvet. Här och nu gav han sig till kvinnan som klängde på honom så full hon var. Slutligen gick de till baren för att språka och Karl-Fredrik drack ytterligare. Han lyssnade inte på kvinnan utan betraktade Aaron istället. Mannen hade undvikit honom, inte ens pratat med honom sedan den kvällen, han hade undvikit dem flesta. Vad var hans problem?
Kvällen gick och Karl-Fredrik hade fått i sig mycket. Tillslut svepte han sitt glas tog tag i Aarons handled och drog honom ut.
"Behöver luft." mumlade han åt de andra och släppte inte Aaron försen de hade blivit ensamma ute.
Han tände sin cigarett och drog ett djupt andetag och blåste ut för att lugna sina nerver.
"Vad är fel?" frågar han.
"Tänker du anmäla mig för vad jag är? För gör det nu i så fall orkar inte ha det såhär." säger han behärskat lugn och möter hans blick. Aaron kunde lätt anmäla honom för att ha en avvikande läggning.

Aaron ägnade den mesta tiden i baren, hade snart kommit in i ett samtal med några av de andra killarna - men hans plan om att tänka på annat under kvällen fungerade inte vidare bra. Istället gjorde väl spriten att hans kontroll blev mindre och mindre och han kom på sig själv med att bara tänka mer och mer på Karl-Fredrik. Fan. Det här gick verkligen inte som planerat. Dock blev han väldigt förvånad då just han kom och drog med honom ut, och hans första fråga fick han först leta efter ett bra svar på - för vad var egentligen fel? Felet låg väl i att han gillade honom, alldeles för mycket. Vilket dels var så fel det kunde bli och dels så tvivlade han starkt på att det var besvarat. Han var på vippen att svara då hans andra fråga kom, vilken verkligen förvånade honom - den tanken hade inte ens slagit honom.
"Vad? Nej." sade han direkt, suckade och skakade lätt på huvudet även om det kanske mest var för sig själv.
"Jag har hållit mig undan i hopp om att kunna bli av med den hopplösa kärleken till en man som närmast verkar ligga runt med alla." sade han till sist, hade aldrig avslöjat så mycket och så lätt ifall det inte var för spriten. Men helt avslappnad där var han definitivt inte, långt ifrån - bara att vara så nära honom fick honom att vilja så mycket, men samtidigt visste han hur idiotiskt det hoppet var med tanke på hur snabbt han övergått till att vara med Christer istället.