Medieval love - PRS rollspelare och Emma07

Erezael log stort, det här var mycket mer än vad han hade vågat hoppas på. För även om han inte vågat visa det så kände han ju precis detsamma, och att få höra det här ifrån henne betydde otroligt mycket. Han vågade sig på att ta hennes hand i sin, letade efter rätt ord att svara henne med men fann inga bra nog. Istället bestämde han sig för att ta en liten risk, lutade sig istället närmare för att lämna en lätt kyss på hennes läppar.

Adelaine rynkade förvånat på pannan, hade inte väntat sig den reaktionen alls men hon klagade inte. Hon la försiktigt sin hand på hans kind och besvarade hans kyss lika lätt. Hon drog sig dock undan lika hastigt då hon hörde steg utanför. Hon släppte Erezaels hand och log smått då hon såg en av hennes bröder stiga in.

Bara att hon besvarade kyssen fick Erezael att le stort, även om han kanske anat det nu när hon sagt så innan. Kyssen var dessutom på alla vis magisk - hur länge hade han inte i hemlighet gått och hoppats på att just det här skulle hända? Han såg upp och drog sig lätt undan då en av bröderna kom in, log genast emot honom.
"Hej." hälsade han glatt.

Adelaine log smått och reste sig upp. Hon granskade Erezael lite snabbt innan hon harklade sig.
"Vi ses till middagen." log hon vänligt och neg innan hon skyndade sig ut från salen, lämnade sin bror med honom istället. John log smått och granskade den gamla bästavän.
"Jag är glad att se dig." sade han och satte sig där hans syster hade suttit innan.

Erezael log och följde henne med blicken, självklart efter att ha hälsat detsamma tillbaka. Han såg ju redan fram emot att få träffa henne igen. Men det fick vänta, nu fick han lägga sin koncentration på John istället.
"Jag är glad att få träffa dig också. Hur har du haft det?" frågade han nyfiket, se båda hade ju varit goda vänner och även om han helst var med Adelaine just nu så var det självklart roligt att träffa honom med.

"Bra, jag har förlovat mig med en av Spaniens prinsessor." sade han och ryckte lätt på axlarna. Han log smått och kliade sig i nacken. "Dudå? Hur har det varit? Vart har du varit?" frågade han.

Erezael log, hade hört rykten om det men hade inte kunnat skriva och fråga - i samma stund som han gjort det skulle han vara avslöjad innan han var redo.
"Jag har haft det tufft. Jag har varit hos pappas kusin, han bor vid kusten." sade han, de hade väldigt duktiga helare där vilket var en av de främsta anledningarna till att han ens satt här nu.

John nickade lite och la sin hand på Erezaels axel som tröst.
"Jag kan inte i mina vildaste fantasier förstå hur du mår, men när du tar tillbaka ditt rike så kommer jag stå vid din sida." lovade han och kollade på sin vän.

Erezael såg på honom och log lite, glad över vännens ord. Bundsförvanter skulle han definitivt inte få nog utav. Tufft hade han sannerligen haft det - han hade förlorat hela sin familj på en gång utan den minsta förvarning, och i princip kastats ut ur sitt hem. Att hitta dem så var minnen han skulle få stå ut med resten av livet, men han försökte åtminstone se det positiva - och att göra rätt för dem. På ett sätt var det här också en distraktion - med att koncentrera sig på det här så tänkte han inte lika mycket på allt det som var jobbigt.
"Tack." log han, lade huvudet lite på sned.
"Men du får berätta mer om den här förlovningen?" bad han nyfiket.

"Jag har inte mött henne än, men jag har hört att hon är otroligt vacker." sade han och ryckte på axlarna. "Hon kommer hit snart, du kanske hinner träffa henne innan du har ett eget rike att ta hand om." log han och kollade på honom.