Vikings PRS Emma07 & wolfy

Audun skulle inte gå så långt med att påstå att han ville ha den där kvinnan, han skulle först behöva vänja sig vid att hela tiden få svar på tal. För det var definitivt något av en specialitet hos Darelle - den saken hade han redan haft äran att lägga märke till. Han var mer intresserad av att se till att hon förblev i gott skick. Ju bättre hon mådde, desto bättre skulle hennes familj vara beredda att betala för att få tillbaka henne. Och då skulle Audun vara en rik och glad man. Pengar och rikedom älskade väl varje man, och det var ju till viss del vad hans namn betydde också.
"Nu måste jag pissa," suckade han och knep ihop ögonen några gånger, precis som om det skulle hjälpa honom att se bättre, innan han gick iväg. Då han uträttat sitt behov letade han sig tillbaka till byggnaden. En öl till hade han bestämt sig för innan det skulle få räcka. Det var också vid bordet han sedan lyckades somna.

Även om han kanske skulle vilja påstå det, så däckade också Harek inte långt därefter. Vilket inte var särskilt konstigt egentligen, kvällen hade varit väldigt livad och festlig och han hade ändå klarat sig rätt länge in på kvällen trots flitigt supande. Då han följande morgon vaknade vid bordet - inte långt ifrån Audun - hade han huvudvärk, men faktiskt inte så väldigt illa efter omständigheterna, det hade varit värre. Kan hända att det inte var det bästa sättet, men i huvudsak fanns det väl två varianter av hur de tog hand om bakfyllan - en del tog ett kallt bad och ägnade dagen åt att muttra irriterat åt allt och alla, men Harek brukade snarare föredra den versionen där en öl eller två botade huvudvärken och fick en på betydligt bättre humör på samma gång. Han gäspade stort och drog sig upp, borde egentligen försöka ta sig hemåt då han inte varit där på hur länge som helst. Samtidigt som han borde ordna med kvinnorna, nu när han fått med sig Audun på det.

Då Audun följande morgon vaknade, så var han inte på det bästa möjliga humöret. Han tillhörde dock inte männen som ägnade dagen åt att vara sur på allt och alla. Den svaga huvudvärken han kände av gick att leva med och gav honom ingen orsak att bete sig alltför ohyfsat mot andra. Han reste sig upp från bordet för att leta sig ut. Han doppade huvudet i närmaste tunna med kallt vatten - om inte annat så kände han sig mer levande efteråt. Audun skakade på huvudet åt sig själv då han kom ihåg vad han gått med på under kvällens gång. Det var väl i sig inte en fruktansvärt dålig idé utan en av Hareks bättre. Kvinnorna skulle inte klara sig oskadda i skjulet mycket längre tid. Eftersom han ändå planerade att ge sig av hemåt för att med egna ögon se efter att hans hus stod kvar där det skulle, så kunde han lika gärna ta med sig Darelle. Därför stegade han iväg till skjulet och klappade i sina stora händer. Hade flickorna inte varit vakna innan så var de definitivt det nu.
"Du följer med mig. Nu." Audun nickade åt Darelle. Han lät sedan blicken vandra över till den andra tjejen. Det gick inte riktigt att tyda hennes blick men hon såg inte ut att ha särskilt ljusa tankar om sin framtid. Audun hade det inte så lätt med ord, särskilt inte tröstande ord, så han sa ingenting utan klappade bara i händerna igen för att uppmuntra Darelle att sätta fart på. Han klev ur skjulet och väntade med att låsa tills hon kommit ut innan han stegade iväg igen, antog att hon hade tillräckligt med förstånd för att begripa att hon skulle följa efter.

Darelle ryckte till och kom snabbt upp på fötter då någon kom in, fick blinka till några gånger innan hon såg vem det ens var i motljuset. Att hon skulle följa med fick henne både förvirrad och orolig - hon borde nog också bli ganska rädd, men han hade åtminstone kvällen innan ha verkat vara något bättre än de andra. Hon gick osäkert efter ut, hade inte en aning om vad som skulle hända - och var inte heller säker på att hon ens ville veta.
"Vad händer?" frågade hon, som vanligt kunde hon inte hålla tyst. Dock följde hon genast efter honom, hade åtminstone vett nog åt det - kanske gick vettet dit istället till att hålla tyst.

Harek själv fastnade en stund extra i samtal med några av de andra männen där, men då den lilla samlingen ebbats ut bestämde han sig för att följa Auduns exempel och få med sig den där kvinnan hem. Det var på tiden att han begav sig hem till sig. Han styrde stegen mot skjulet för att låsa upp där och bege sig in, där blicken nästan genast landade på henne. Mycket riktigt hade Audun redan tagit med sig den andre.
"Upp med dig." bad han. Eller bad och bad, det var väl lite mer av en order men han kunde ju alltid be utan att vara otrevlig även om hon inte skulle ha mycket till val.

Då dörren till skjulet öppnades igen så tittade hon upp. Den här gången var det Harek. Hon såg på honom under några ögonblick innan hon reste sig upp. Trots att Ceolwyn var nyfiken på vad det var som egentligen pågick, så avstod hon från att fråga. Med tanke på att han kommenterat hennes tonfall under gårdagen så var förstås hennes attityd inte uppskattad idag heller.


Audun svarade inte på hennes fråga utan marscherade vidare med stora och långa kliv. Han var faktiskt ivrig på att få komma hem - det var ändå en tid sedan han senast satt fot i huset. Då de äntligen var framme vände han sig mot Darelle.
"Du bor här från och med nu. Du är min tjänare, slav eller vad du nu vill kalla det för." Han skulle behandla med henne respekt men han ville att hon skulle visa honom samma respekt. Annars skulle det inte fungera och då skulle hon åka tillbaka till skjulet. Han tänkte inte bli förolämpad i sitt egna hus.

Harek nöjde sig med att inte säga mer än så om det hela, utan istället gå emot sitt hus och först halvvägs dit börja ta till orda igen.
"Du kommer bo hos mig, som en slags tjänare eller slav. Du är fortfarande inte fri att ge dig av härifrån, men åtminstone lite mer fri än innan - och säkrare ifrån männen." förklarade han, var snart framme vid huset han bodde i för att kliva in och nöjt se sig omkring så att allt var som det skulle. Hur mycket han än gillade att vara iväg på äventyr, längtade man ändå då och då hem och det var riktigt härligt att vara tillbaks igen.

Darelle fick nästan småspringa för att hålla jämna steg med honom då han hade desto längre ben än henne, och det kunde väl vara smått irriterande att han hade så bråttom men hon slog bort det. Det var inte värt att ta upp, även om det skulle bli en riktig utmaning att hålla inne med allt hon i vanliga fall bara skulle ha sagt utan att tänka efter. Hon såg tveksamt på honom av hans förklaring, det lät väldigt bra i jämförelse med det där skjulet vilket var en lättnad men hon förstod inte helt varför.
"Och vad innebär det?" frågade hon, syftade mest på vad hon skulle göra - inte av att hon inte ville det, utan snarare mer nyfikenhet. Just nu skulle hon nog vara nöjd med vad som helst förutom det där skjulet.

Ceolwyn svarade honom fortfarande inte. Fortfarande till viss del för att hon var sur över att inte få säga vad hon tyckte, men mest för att hon inte upplevde att hon hade något att säga. Att bo i hans hus var en betydligt trevligare tanke än att stanna kvar i skjulet. Hon hade ingen aning om varför han gjorde det här - oavsett orsak var hon tacksam. Hon stannade upp utanför huset och betraktade det en stund innan hon fortsatte in. Vad hennes uppgifter skulle vara återstod att se: någonting förväntade han sig garanterat.


"Vad det innebär? Det som tjänare brukar göra förstås." Med tanke på att de skulle bo under samma tak, att hon skulle bo i hans hus, så fick hon faktiskt göra nytta för sig. Att laga mat och tvätta kläder var ju en fin början. Det var inte långt ner till sjön. Till vardags var det gott med fisk, han skulle ta sig in till skogen och jaga då han hade tid.
"Du sover där," fortsatte han och pekade i rätt riktning innan han vände sig om mot dörren, "jag går och hugger ved." Audun hade inte spenderat många minuter i hennes sällskap men han hade redan hunnit bli trött. Det skulle bli en utmaning och han hoppades att Harek visste att han var skyldig Audun en björntjänst för det här.

Harek kunde inte riktigt avgöra ifall hon var sur, rädd eller bara allmänt tyst av sig - men det kändes inte som om det spelade någon roll, inte just nu iallafall. Hon borde väl ändå vara nöjd med tanke på vilken uppgradering det var ifrån det där skjulet till jarlens hus, hon skulle vara betydligt säkrare här. Både hon och hennes vän - om de nu var vänner, han hade ingen aning - då han litade fullt på Audun, och även om han inte kanske var helt överlycklig över det så skulle han klara av det. Vem vet, en kvinna som tjafsade emot kanske skulle vara riktigt bra för honom - Harek verkade inte få riktigt lika mycket mothugg ännu, vilket var en lättnad.
"Där borta blir ditt hörne." deklarerade han med en nick emot den del av huset som hon kunde hålla sig mer i.
"Dina uppgifter blir egentligen rätt enkla. Städa, laga mat och sånt där." fortsatte han med en enkel axelryckning.

För några veckor sedan skulle Darelle ha protesterat högljutt emot att användas som tjänare, men på de här veckorna hade verkligen allting ändrats. Nu var hon tvärtom glad, konstigt nog. Men det var långt bättre än de där skjulet, och uppriktigt sagt var hon glad över något att göra istället för att bara sitta där och inte veta något.
"Jag kan ju inte veta ifall era tjänare gör andra saker här." kunde hon inte låta bli att slänga ur sig, deras kultur verkade ju minst sagt annorlunda än hennes egen. Dock hann hon inte säga mycket mer förräns han tydligen tänkte ge sig iväg, varpå hon bestämde sig för att gå och undersöka det ställe hon tydligen skulle få sova på.

Ceolwyn kastade en blick mot hörnet som tydligen var hennes. Charmigt. Hon riktade sedan blicken mot Harek igen då han talade om hennes uppgifter. Var det vad hon behövde göra för att få bo under samma tak som honom, få sova på något mjukare och varmare än kall mark, så gjorde hon det med glädje.
"Jag förväntar mig att du lär mig slåss också." Vågade han skratta henne i ansiktet så skulle hon en vacker dag klösa ögonen ur honom.
"Eller någon annan, ifall du anser dig vara för bra för det." Att bo tillsammans med jarlen hade säkert sina fördelar men han skulle inte alltid vara där. Hon behövde kunna försvara sig mot män som ville henne illa.


Audun satte sig ner på en stubbe utanför och skakade på huvudet åt sig själv igen, det kändes som om han inte gjorde mycket annat. Han satt en lång stund innan han gick efter yxan för att börja hugga ved. Med tanke på att de gick mot vintern och det redan var kyligt ute, så skulle de behöva gott om trä för att tända brasor och få värme. Då han var klar gick han in: ville med egna ögon se efter om Darelle gjorde någon nytta av sig eller bara satt och glodde. Det skulle inte hjälpa henne mycket om hon var lat. Hon hade kanske inte behövt göra mycket hemma i England men nu hade hon blivit tilldelad nya kort.

Harek höjde genast på ögonbrynen åt hennes förfrågan - den förvånade honom uppriktigt, och han kände först en tendens att skratta tills han insåg att han inte direkt hade någon anledning till det. Även om det var mer ovanligt, fanns det trots allt kvinnor som var riktigt bra krigare och det kunde ju bli en rätt rolig sysselsättning att se henne försöka sig på honom.
"Du förväntar dig? Du har en del krav för att vara tjänare. En plats det är bäst för dig att du anpassar dig efter." sade han, gillade inte den tonen hon hade vad han än tyckte om att lära henne slåss.
"Men det kan gå att ordna." tillade han sedan, ärligt talat vore det bäst om han skötte det - eller möjligtvis Audun, men han trodde inte han skulle få med honom på mer sånt här nu - så han fick väl göra det i mån av tid.

Darelle hade ägnat tiden åt att se sig om lite i huset, var alldeles för trött på att sitta still vid det här laget efter allt sittastillande på båten och sedan det där skjulet. Då hon fått en någorlunda bild av hur det såg ut hade hon övergått till att inspektera köket - hon var rejält hungrig vid det här laget, och att försöka ordna någon mat lät som en strålande idé. Hon hade iallfall lyckats hitta någorlunda för att börja göra iordning något, hade Audun några invändningar om det fick han gott ha det. Han hade trots allt sagt att hon skulle vara tjänare, då fick han glatt låta bli att klaga då hon också gjorde sånt.