Chlodon/Chleric [PRS]

Herregud. För mycket snyftningar och tårar. Han brydde sig inte om sminkfläcken på hans svarta tröja, men tårarna var bara... Nä, han kunde inte hantera sånt. Nackdel med att växa upp i en känslokall familj, typ. Man blir socialt efterbliven. Eller i alla fall i vissa situationer. Just nu var en sådan situation. Herregud.
”Du är inte alls dum”, kontrade han snabbt. För det var viktigt att poängtera. Chloe var inte alls dum, inte överhuvudtaget. Chloe var perfekt och det hoppades att hon själv också insåg. Trots att det var sällan att människor insåg det om sig själva. ”Du har bara mycket just nu, okej? Du är perfekt, helt perfekt Chloe.”

Om han bara visste. Då hade det nog låtit annorlunda.
”Du är bäst”, mumlade hon in mot den andres bröstkorg. Som sagt kändes det tryggt där, med de starka armarna runt sig. Kanske var det värt att försöka ta sig tillbaks? Att verkligen gå in helhjärtat för att hitta tillbaka till det där nykära. Inte hålla på med någon annan. Ja, där och då bestämde sig Chloe för att fullhjärtat försöka. Att ge Chodon ett nytt försök. Berätta behövdes väl inte? Nej. Och isåfall kunde det vänta. Nu ville hon bara fokusera på nuet.
”Kan jag sova här inatt?”.

Sova här inatt? Win. Stor, otroligt stor, vinst. Ännu ett pinsamt stort leende växte fram över hans läppar. Nu kunde Chloe turligt nog inte se det, när hon hade kurat in sig vid hans bröstkorg.
”Självklart”, svarade han och placerade sina händer på Chloes kinder, som för att få bort hennes ansikte från sin bröstkorg, så att han skulle kunna möta hennes läppar med sina egna.
Nu kändes det bra. Inte helt hundra, för dåliga veckor satte sina spår, men kanske nittio. Chloe hade förklarat sig, gråtit ut lite och nu skulle de sova tillsammans. Back to usual. Förhoppningsvis.

Okej. Bra. Det var väl typ ett steg i rätt riktning. Kanske. Jösses, osäkra människa. Chloe besvarade kyssen. Det kändes bra. Inte klockrent, men okej. Tillräckligt för att försöka umgås som innan allt annat. Hon drog sig undan och torkade bort tårarna med ena handen. Mascaran hade lämnat svarta ränder på de släta kinderna, och det blev inte bättre av handen. Hon log tacksamt.
”Du har kvar alla mina saker, va?”, undrade hon. Ja, övernattningar var inte direkt något nytt. Hon hade en övernattningsväska i en av Brandons garderober. Där fanns bland annat tandborste, tandkräm, ombyte och så sminkborttagning, vilket var hennes fokus just då.

De där mascararänderna var inte att skoja med. Hm, Brandon förstod inte sig på smink. Om det kunde flyta ner över kinderna så lätt, varför kunde inte hennes händer ta bort det precis lika lätt? Nej, whatever. Det var inget att fundera över. Inte då i alla fall.
”Nej, jag gav dem till Margot för en vecka sen när du ignorerade mitt tredje samtal”, svarade han med en sarkastisk underton. Och insåg kort därefter att nej, det där var alldeles för too soon och nog inte okej att skämta om än. Äh, han kunde inte ta tillbaka det. ”Allt är kvar i garderoben.”

Ouch. Den sved. Eller inte jättemycket egentligen. Det hade ju kunnat vara sant. Men det gjorde det svårare att ignorera det faktum att hon betett sig som skit under flera veckors tid och att det knappast gick att förlåta på någon sekund. Det var nog ingen vits med att svara i alla fall, så hon bara satte sig upp och lät fötterna falla till marken. Därefter reste hon sig upp för att gå fram till garderoben. Öppnade den och plockade därefter ut väskan och började rota. Padsen låg dock i ett sidofack, insåg sjuttonåringen halvvägs igenom. Nåväl. Hon fann sin väg till en spegel och efter att allt smink var borta kastade hon padsen i papperskorgen.
”Du behöver en ren tröja”, påpekade Chloe med ett snett leende. Och styrde återigen tillbaks till garderoben. Ställde tillbaks väskan och drog sedan av sig tröjan. Jupp. Brandon hade redan sett henne avklädd så blyghet var mest fånigt. Istället för den tidigare tröjan drog hon istället en av Brandons svarta hoodies över huvudet och slängde en vit på Brandon, innan hon kastade sig på sängen igen. Jösses vilket spring.

Okej. Ingen blev upprörd. Det var bara som att en svidande känsla svepte över rummet för en sekund men det var ingen vidare fara. Chloe verkade inte bry sig. Kanske ville han att hon skulle lämna en diskret ursäkt men det gjorde hon i alla fall inte. Och hon hade ju förklarat att hon hade haft mycket att göra så det krävdes ingen ursäkt. Whatever.
Den korta stund som Chloe var utan tröja var som en välsignelse. Vadå? Äh, kom igen, han hade inte sett henne utan kläder på ett bra tag. Trots att han ville vara mer än så var han bara en tonårskille. Låt honom vara lite!
Han tog emot den vita och drog av sin smutsiga, svarta t-shirt.
”Behöver jag verkligen det?” svarade han med ett snett flin och dröjde med att dra på sig hoodien.

Chloes leende blev genast bredare och kinderna rosa. Brandon hade definitivt en poäng. Den där kroppen var inget att att gömma. Snarare visa upp. Det var väl mer att det kunde bli lite svalt, fast det här huset var ju väl uppvärmt så...
”Vid närmare eftertanke...”. Hon drog skämtsamt bort hoodien från den andre. Slängde den på skrivbordet ett parmeter bort. Missade. Den landade på golvet. Aja.
”Nej”. Chloe rullade över på mage...på Brandons mage. Och därefter pressade hon sina läppar mot den längres.

Puh. Chloe hade egentligen kunnat dissa honom och det hade kanske blivit stelt. Mest för att de inte legat på ett tag och att få ett nej så fort han gjorde ett närmande skulle vara allt annat än bra för hans otroligt fragila maskulinitet. (Hur många gånger går det att påverka att hans maskulinitet var fragil? Ha, inte tillräckligt.)
”Bra”, svarade han kort innan han nafsade tag i hennes underläpp. Lät sina händer slinka in under hennes (hans) svarta hoodie och tog tag kring midjan. Men inte allt för länge. En kort stund senare var hans händer ute igen och han tog upp sin mobil. Satte på musik i högtalarna (tacka gudarna för bluetooth!) för att vara säker. (Ps. var det livets ironi att låten som kom på var Selena Gomez?) En gång hade han inte satt på någon musik och då hade Seb ’konfronterat’ honom. Kanske roligt i framtiden, men hemskt då. ”Jag säger till mamma att du och Chloe gör sånt som man kan titta på på datorn!!!” (Gulligt. Kanske. Men en tioåring som vet om vad pornografi är? Herregud. Brandon ville dränka sin lillebror i holy water.)
”Är du säker på att du behöver denna?” frågade han sedan och drog menande i hoodien.

Det pirrade till i magen när de större händerna slank in under hoodien. Oklart om det var Brandon eller det som möjligtvis var påväg att hända som orsakade det. Men trevligt var det.
Skulle de alltså ha sex nu? Det var flera veckor sedan sist. Men allt tydde ju på det. Musiken. Kläderna som åkte av. Typ allt. Hon kunde ju säga nej. Fast det ville hon inte. Borde då? Jo, troligtvis. Men nu var det som det var och blev som det blev.
”Hmm, vad tycker du?”, mumlade hon till svar och pressade snabbt läpparna mot den andres, innan hon drog sig undan igen. Förväntade sig givetvis att bli av med tröjan, men ett litet ’nej’ var för lamt. Lite action krävdes, hallå.