Shadowhunters x2 PRS Emma07 och wolfy

Philip lät höra ett lätt skratt åt hennes kommentar, hennes försök till träningen var väl kanske inte nån guldstjärna på men det var iallafall bättre än ingenting så han tänkte inte envisas med att hålla kvar henne längre. Hon hade ju iallafall försökt igen när han bett henne.
"Strippa? Du har inte sett mycket om du tror det är vad jag håller på med. Eller är det önsketankar?" kunde han inte låta bli att retas med ett flin på läpparna, visserligen hade han tyckt hon varit otroligt irriterande i början men det hade lugnat sig. Nu tyckte han snarare det var roligt att det gick att retas med henne och att hon faktiskt gav svar på tal.
"Var i hela friden har du fått såna konstiga idéer ifrån?" retades han med ett flin, även om hon blivit bättre skulle han aldrig komma på tanken att faktiskt erkänna något sådant katastrofalt. Han gick mot kanten för att plocka undan lite, drog återigen på sig sin tröja och snappade upp koftan han hade haft med sig dit.
"Men jobba på. Det tar sig åtminstone", sade han med ett litet leende, att hon åtminstone blivit bättre kunde han ju erkänna åtminstone.

"Dröm vidare." Aubrey räckte ut tungan mot honom, han fick nog strippa för någon annan i såfall så hon slapp få mardrömmar. Hennes undermedvetna kunde inte låta bli att viska att hon knappast skulle ha något emot att se honom med mindre kläder på kroppen, men den rösten låtsades hon inte höra. Hennes undermedvetna visste inte vad hon talade om. Aubrey spände käkarna då han förstås inte ens kunde tänka sig tanken att berömma henne, men något annat hade hon förstås inte kunnat tänka sig. Hon sa hejdå innan hon lämnade träningssalen för att istället styra stegen mot sitt rum för att där ta en välbehövlig dusch. Då hon fått på sig rena kläder gav hennes mage ifrån sig ett missnöjt morrande ljud.
"Ja ja," mumlade hon för sig själv, frukosten var rejält försenad idag eftersom hon bestämt sig för att träna med Philip tidigt på morgonen. Det hände inte mycket intressant för hennes del under dagen. Andra skickades iväg på uppdrag men hon fick inte följa med. Hon skulle inte få följa med förrän Philip talade om för Alec att hon var redo och än hade han inte gjort sig mödan att göra det, trots att hon själv ansåg sig vara redo.
På eftermiddagen var det tomt i kontrollrummet då hon kikade in. Hon skulle precis gå därifrån då hon fick syn på en röd prick på skärmen, vilket betydde att nätverket känt av en demons närvaro. Det här var ju ett ypperligt tillfälle för Aubrey att visa vad hon kunde. Hon tryckte på en knapp som fick en dörr att öppnas, hon skulle ju behöva vapen att försvara sig med. Efter ytterligare en titt på kartan för att veta var någonstans demonen befann sig lämnade hon institutet och började springa.

Philip hade inte jättemycket för sig under resten av förmiddagen, han stack iväg och åt nästan med en gång och ägnade en bra stund åt att prata med William och några andra vänner där. Vid middagstid någon gång hade han varit iväg på ett mindre uppdrag tillsammans med några andra, men var tillbaka i ganska god tid. Han hade då tänkt försöka leta upp Aubrey för att se ifall dem kanske skulle träna en stund igen - han ville faktiskt ägna en stund till med henne, även om han självklart skulle skylla på att det vore bra för henne med att träna igen. Dock lyckades han inte hitta henne någonstans, vilket började oroa honom lite - vart skulle hon ens ha tagit vägen? Han hittade heller ingen som sett henne det sista, trots envist utfrågande ifrån Philips del. Han kom sig för att kolla också i kontrollrummet, fick syn på den röda pricken och snart trillade poletten ner vad hon måste ha gjort. Han svor tyst, hämtade genast ett vapen åt sig för att sen ge sig av dit pricken visade sig - att hon försökte ge sig ut på uppdrag på egen hand var det enda han kunde hitta på som hon kunde ha hittat på. Vilket skrämde honom mer än han ville erkänna själv, han blev genast riktigt orolig för vad som hade kunnat hända. Visserligen hade hon blivit skickligare, men han hade ingen aning om hur kraftig demonen var och hon hade ingen erfarenhet i fält ännu.

Aubrey stannade upp utanför ett hus. Ytterdörren stod på vid gavel och hon försökte lyssna efter ljud. Men något annat än den livliga New York-trafiken kunde hon inte höra. Var det här verkligen rätt ställe? Hon närmade sig dörren och såg sig om. Trots att hon för ett ögonblick sedan tvivlat på om hon läst av kartan rätt, så var hon nu bergsäker på att hon kommit rätt. Demonen hade verkligen ställt till med oreda i huset. Speglar hade slagits sönder och glasbitar låg utspridda på golvet och möbler låg omkullvälta.
"Var är du din.. dåre?" muttrade hon för sig själv, hade hoppats på att hon skulle komma på ett lite bättre skällsord än så men dåre fick duga. Hon passerade köket och såg i ögonvrån något svart. Hon reagerade inte genast på det utan insåg först efter några sekunder att det måste vara demonen, men då var det också för sent. Monstret kastade sig fram för att attackera henne, och hon ramlade omkull på mage. Luften pressades ur henne av det överraskande fallet, men hon ålade sig ändå framåt och rullade in i rummet bredvid köket. Naturligtvis hade hon i fallet tappat sitt vapen men hon hade ett annat gömt i sin stövel då hon ansett att det någon gång kunde komma till användning. Demonen hade dock försvunnit upp i rök igen vilket gjorde henne arg. Hon ville ha det hela överstökat nu. Så fort som hon lämnat rummet såg hon sig om efter varelsen, insåg att den lurade uppe i taket och nu var på väg att hoppa ner mot henne. Hastigt backade hon in till köket men träffades ändå av demonens fot som med ordentlig kraft sparkade till henne så hon flög bakåt. Huvudet slog i en skåpdörr men den dova smärtan hade hon inte tid att tänka på nu. Aubrey öppnade skåpdörr efter skåpdörr i jakt på något bättre hon skulle kunna använda som vapen än den lilla kniven hon höll i för tillfället, slet tillslut ut en stekpanna som hon drämde till demonen med. Den gav ifrån sig ett förskräckt tjut innan den morrade till - nu var den arg.

Philip hade genast skyndat sig till det ställe på kartan där den lilla pricken hade visat sig, och för varje steg kändes det som om oron växte ännu mer för att han skulle riskera att komma för sent. Visserligen trodde han faktiskt att hon nog skulle kunna klara av en demon vid det här laget, för vare sig han ville erkänna det eller inte så hade hon blivit mycket duktigare och skicklig. Men han var ändå otroligt orolig - det kunde vara nån mer kraftfull demon, hon var ju på egen hand och det fanns en mängd scenarion som spelades upp i hans huvud på vägen dit, som kändes enormt lång trots att han skyndade sig allt han kunde. Han fick bara innerligt hoppas att han kom dit i tid. Väl framme skyndade han sig genast in, hörde ganska snabbt oljud ifrån köket och följde det. När han väl kom dit och såg de båda gick han direkt fram, lade en hand vid Aubreys midja för att dra bak henne bakom sig istället för att själv ge sig på demonen. Han handlade egentligen mest instinktivt, han brukade väl tänka efter först efter att han gjort något - och det här hade väckt en massa känslor inom honom. Han hade genast dragit sitt seraph blade, rörde sig snabbt undan demonens utfall för att snart lyckas få in en bra stöt som fick demonen att gå upp i stoft. Han vände sig snabbt om emot Aubrey igen, förvånansvärt med ren och skär oro - och nästan nån slags rädsla - utan ett spår av ilskan man hade kunnat vänta sig för tillfället.
"Är du okej?" frågade han oroligt.

"Släpp taget om mig ditt äckel," utbrast hon irriterat då demonen greppat tag om hennes fötter för att långsamt dra henne närmare sig. Hon slog till den med stekpannan allt vad hon orkade för att sedan slita sig loss. Aubrey lät blicken vandra runt i köket i hopp om att få syn på något mer som hon skulle kunna använda som vapen, men det var verkligen att testa gränserna då hon hade ett ursinnigt monster bakom sig som hon behövde skicka tillbaka till helvetet så fort som möjligt. Från ingenstans dök plötsligt Philip upp. Han drog henne bakom sig innan han själv attackerade demonen, och inom loppet av några sekunder så hade demonen gått upp i stoft.
"Jag hade det hela under kontroll!" utbrast hon och slog ut med händerna, kunde inte låta bli att känna sig lite irriterad. Inte på Philip direkt utan snarare att hennes chans att bevisa att hon dög till någonting liksom demonen hade gått upp i stoft. Hon kom dock av sig en aning då hon såg hur orolig han verkade. Det var något nytt - hon hade aldrig sett honom så förut. Aubrey särade på läpparna men fick inte ur sig ett ljud så hon nickade bara lite.

Philip ignorerade hennes första ord, hon kanske tyckt det men det hade inte sett ut så. Men han valde att inte säga något om saken - hon verkade ju ändå ha klarat sig relativt bra dittills, och han var alldeles för lättad över det för att starta något tjafs med henne om huruvida hon haft det eller inte. Istället drog han blicken över henne, som för att inspektera att hon verkligen var okej och inte bara ville ge honom intrycket utav det. Då han gjort det övergick han istället till att ta upp det vapen han fått syn på och räknat ut att hon måste ha tappat innan, räckte över det till henne. Vilket i sig väl betydde lite även om han inte sade något - hade han varit arg hade han väl knappast låtit henne ha det igen, men hon hade ändå skött sig relativt bra. Och att hon ens gett sig iväg på egen hand var bevis på att hon var modig, vilket var en bra egenskap - och sanningen att säga hade Philip lika gärna kunnat göra samma sak som henne. Så det var väl nån slags tyst gest att hon var godkänd, samtidigt som hon ändå tycktes ha gett honom en halv hjärtattack.
"Ge dig inte iväg själv igen", rekommenderade han.

Aubrey tog emot serafsvärdet han räckte henne och studerade det tillgjort intresserat. Hon kände sig lite skamsen och ville inte riktigt möta hans blick. Skamsenheten övergick dock snart till besvikelse. Han hade inte sagt något. Han hade inte berömt henne för att hon varit modig och dum nog att ge sig av på egen hand, eller det faktum att hon inte blivit skadad. Om man bortsåg från att demonen kastat henne mot en skåpdörr. Han skällde inte ens ut henne. Aubrey var ju medveten om att han inte direkt brukade dela ut komplimanger och det hade hon vant sig vid, men vissa gånger var det svårare att förstå sig på än andra.
"Om jag fick delta i uppdrag med alla andra hade jag inte behövt ge mig av ensam." Aubrey gick förbi honom ut och började gå tillbaka.

För en gångs skull hade Philip kanske pratat lite för lite, vilket han insåg nu först efteråt. Visserligen hade han redan innan börjat inse att han gillade henne lite väl mycket, men rädslan han känt över att förlora henne hade väl fått det att till sist sjunka in ordentligt. Och i chocken nu efteråt kändes det lite som om han missat en chans när hon gick förbi honom så - även om det vore dumt att tänka så. Det fanns ändå inte en chans att hon skulle tänka något liknande ens om honom. Han gav henne en lång blick för att sen börja gå efter henne.
"Nej, inte ifall jag skulle tala med Alec och förklara att du skötte det bra", sade han, han var mer övertygad om att hon klarade det nu. Hela hans sätt var för stunden annorlunda - han brukade vara ganska intensiv, men nu var han snarare underligt tankfull och tyst. Kanske tack vare den tankeställare han fått sig.