BxB PRS countess & Emma07

Jordi kände sig något besviken då det dök upp ett gäng elever, hade gärna haft mer tid bara med Oliver - men han fick väl försöka trösta sig med tanken på att de skulle ha tid på sig senare istället. Förhoppningsvis skulle de få vara ifred, hade de tur skulle hans föräldrar inte ha kommit hem ännu. Han tvingade sig själv att dra undan blicken ifrån honom och istället lägga in saker i sitt egna skåp för dagens första lektion, vilken kändes som om den gick otroligt långsamt. Hela skoldagen kändes som om den varade i en evighet, men det var nog mest för att han längtade tills den var slut och han fick vara med Oliver igen. Då den äntligen var det fick han nästan tvinga benen att gå och inte springa till skolans utgång för att ställa sig där och vänta på honom med ryggsäcken slängd över ena axeln, minst sagt ivrig att få tillbringa resten av dagen ihop med honom.

Skoldagen gick långsamt framåt. På lektionerna satt Oliver och stirrade upp mot klockan och varje minut av dagens långa timmar kändes som en evighet. När den sista klassen äntligen tog slut var han först ut från klassrummet och väl vid skåpet dök Mia upp vid hans sida.
”Jag ska bara hämta min jacka så kan vi dra sen..”, sa hon muntert och trots gårdagen såg hon häpnadsväckande pigg ut.
”Va..?”, sa Oliver förvirrat och såg hur hennes leende snabbt dog ut. Och då slog det honom att han hade lovat att göra henne sällskap hem. För ett ögonblick stod det still i hans huvud, men snart kom han med någon dålig lögn om att de skulle få främmande på besök och att han behövde skynda sig hem. Han ursäktade sig, hängde väskan över axeln och lämnade Mia vid skåpet – avskydde att han tvingades ljuga för sin vän, men skuldkänslorna försvann i samma stund som han såg Jordi stå och vänta vid utgången.
”Förlåt för att du fick vänta”, sa han med ett leende när han kommit fram till honom.

Jordi började för varje sekund som gick oroa sig att han inte skulle dyka upp, att han skulle ha glömt bort det eller ännu värre ha ångrat sig och inte längre ville följa med. Kanske hade han trots allt fått honom att ångra sig med att dem inte kunde avslöja någonting om det dem kände för varandra? En massa sådana tankar flög igenom hans huvud, men var som glömda direkt han fick se Oliver komma gående emot honom - bara den synen fick hjärtat att slå snabbare.
"Det är ingen fara." log han med en lätt huvudskakning, nu i efterhand kändes det inte som om det gjort något alls. Han började leendes att gå, misstänkte att han skulle ha väldigt svårt att ta bort det där leendet från läpparna med honom i närheten. Han började nästan bli orolig att hans föräldrar skulle märka av något - men han hoppades sannerligen inte det. Det var han definitivt inte redo för ännu, inte med deras syn på sånt.
"Du är ju här nu iallafall. Det är inte långt hem härifrån, det tar typ fem minuter ifall man går segt." fortsatte han.

Oliver gick tyst vid hans sida och kvävde flera gånger en impuls att vilja ta Jordis hand. Det gick nästan att ta på spänningen som fanns mellan dem och och ju närmare de kom huset, desto mer nojig började han känna sig. För tänk om Jorids föräldrar inte tyckte om honom? Inte ens som Jordis vän? Och vad skulle hända om de fick reda på hur de egentligen kände för varandra? Oliver hade själv förlorat sin far på grund av sin läggning – han ville inte ens föreställa sig hur Jordis föräldrar skulle reagera om sanningen kom fram.
”Om jag hade vetat att jag skulle få träffa dina föräldrar hade jag klätt mig i något snyggare”, sa han och gav ifrån sig ett lätt nervöst skratt.

Jordi kände sig mer och mer nervös, men förhoppningsvis skulle allt gå bra. Han fick bara försöka att inte säga något fel eller agera konstigt, så borde det gå bra - men just nu kändes det lättare sagt än gjort. Han märkte dock snart att också Oliver verkade nervös, och kunde inte låta bli att skratta till lite han med - inte minst för att han var så gullig.
"Du är redan snygg nog som du är." sade han med ett litet leende, han var utan tvekan den snyggaste han sett. Än en gång fick han verkligen kämpa emot impulsen att hålla hans hand, vågade inte göra det här.
"Men det kommer säkert gå bra." han visste inte riktigt ifall han mest försökte lugna Oliver eller sig själv med de orden. Det dröjde mycket riktigt inte länge förräns de kom fram till huset, vilket var upplåst - alltså var föräldrarna hemma redan. Då de kommit in genom dörren drog Jordi genast av sig skor och jacka och log uppmuntrande innan han ropade in på rapp spanska att han var hemma, fick ganska snart svar ifrån sin mamma som kom ut i hallen.
"Vem är det här?" frågade hon nyfiket, bytte genast till engelska ifrån spanskan då hon upptäckte att sonen hade någon mer med sig.
"Oliver, en vän ifrån skolan. Vi har prov på tisdag så vi tänkte plugga ihop." sade han, hoppades innerligt hon gick på det - vilket hon också verkade göra, då hon log vänligt emot honom.
"Vad trevligt. Din bror kommer förresten hem till middag sen, så vi har redan mat till många om du vill stanna. Men jag ska lämna er till plugga då", sade hon vänligt, på lite halvkass engelska innan hon återvände bort emot köket igen.

Oliver kände hur det hettade till om kinderna när han fick komplimangen. Orden fick honom att slappa av en aning och när de väl kommit in genom dörren möttes han av ett behagligt matos. Hans blick rörde sig nyfiket från den ena till den andra sidan av hallen. Det kändes varmt och hemtrevligt och han fick genast känslan av att de bodde fler i huset än det gjorde hemma hos honom där det bara var han och hans mamma kvar. Oliver följde Jordis exempel och tog av sig skorna – lämnade dem prydligt på golvet. När hans mor dök upp kopplade han på sitt vänliga leende och hälsade artigt. Efter allt som Jordi berättat väntade han sig en sträng och otrevlig kvinna, men hon verkade faktiskt riktigt vänlig.
”Din mamma verkar snäll..”, sade han när hon försvunnit in i köket igen och kände hur all nervositet sakta försvann.

Jordi log stort emot honom, glad att det än så länge gått såhär bra - att hans mamma tog det så bra var en lättnad. Det hjälpte honom att slappna av, fast å andra sidan var det kanske inte helt ovanligt att han tog med sig någon hem för att plugga då han var ganska social utav sig. Hans familj hade dessutom alltid varit ganska sociala utav sig dem med och ofta haft folk hemma på middag eller liknande - på så vis hade han märkt en stor skillnad när de flyttat hit.
"Ja, dem är båda väldigt snälla och trevliga så. Men också väldigt måna om familjens heder och så. Det är väl pappa som jag är mest orolig för." sade han med ett smått leende, han visste med sig att han skulle vara mer nyfiken. Men det fick bli ett problem vid middagen - det verkade som om hans far ännu inte hunnit hem från jobbet iallafall. Han hoppades att maten ännu inte skulle vara klar på en stund, för det gav honom en chans att få vara ensam med Oliver innan dess. Han log smått och gick in mot sitt rum, stängde dörren efter dem och tvekade lätt innan han låste också - han hade ingen lust att hans mamma skulle komma in när som helst ifall de skulle ägna sig åt varandra. Vilket han hade planer på. Smått leendes tog han hans hand, kunde äntligen göra det efter att ha väntat och längtat så länge.
"Tack för att du ville följa med hit och så, trots att jag inte ville säga något om vad jag tycker om dig", sade han med ett mjukt leende.

Oliver tittade sig nyfiket omkring i rummet och kunde plötsligt höra hur Jordi vred om låset på dörren. De var äntligen ensamma – och nu kunde varken vänner eller föräldrar störa dem. Han vände sig långsamt om och såg hur Jordi närmade sig, tog hans hand i sin, och värmen från hans hud fick Oliver att dra efter andan.
”Jag kan fortfarande inte fatta att jag är här… Och med dig.”, nästan viskade han fram och kramade Jordis hand lite extra. Det fanns så mycket han ville fråga nu när ingen kunde höra dem, men samtidigt var han rädd för att höra svaren. Ville inte förstöra det som sakta höll på att byggas upp mellan dem.
"Så.. betyder det här att du vill fortsätta träffa mig?”, fick han fram till slut.

Jordi kände sig överlycklig över att äntligen få vara ifred med honom, och bara att hålla hans hand i sin fick hans hjärta att slå volter av glädje. Han log stort av hans ord - det var så härligt, nej fantastiskt, att få höra att han var glad över att vara här med honom. Själv ville han inget annat än att få vara här med honom hur länge som helst. Han flätade ihop deras fingrar, obeskrivligt glad bara av den känslan. Han nickade ivrigt, kanske lite väl ivrigt.
"Ja! Jag menar, jag vill jättegärna fortsätta träffa dig", log han med ett nästan lite skuldmedvetet leende över att ha blivit så glad och ivrig av hans svar.
"Och du gillar mig alltså verkligen?" frågade han, ville på något vis försäkra sig om det.

Ett lätt skratt lämnade Olivers läppar. Jordis ivriga svar och skuldmedvetet leende gjorde honom knäsvag.
”Om jag gillar dig?”, sa han och ett leende drog i mungiporna. Oliver tittade ner på deras sammanflätade fingrar. Tyckte att de gled ihop så enkelt, så självklart. Han rörde sig långsamt närmare tills de stod helt vända mot varandra och tittade då upp i Jordis ögon igen. Åh, va han älskade de där mörka ögonen.
”Kommer du ihåg den där handbollsturneringen som vi hade i skolan för över ett och ett halvt år sen? När våra klasser spelade mot varandra? Det var första gången jag såg dig och jag har inte kunnat släppa dig sedan dess..”, svarade han ärligt, utan att släppa blicken från honom.