Unlucky charms [PRS]

”Jo precis, du kan vara alldeles lugn”, upprepade Tsukiya och log ett aningen fåraktigt leende. ”Jag har gjort det här hur länge som helst, så med mig som mentor borde du lära dig kontroll inom något år eller så”, fortsatte han och gnagde löst på sitt eget knä. För tillfället var tänderna mänskliga, vanliga och raka. Men snart skulle de inte vara det längre och då skulle han minsann inte kunna sitta och nafsa sådär på sig själv. Det hade hänt några gånger att han försökt, däremot hade det bara resulterat i en massa fula ärr här och var.
”Vi måste börja diskutera vart du ska vara under din första fullmåne..hemma är inte ett alternativ och det är för mycket folk på gatorna dygnet runt”, började sjuttonåringen trevande och kliade sig själv löst i nacken. ”Om du nu litar på mig föreslår jag att vi tar ett tåg ut på landet. Det borde ta runt två till tre timmar, så vi måste åka direkt efter skolan slutar..om du har några aktiviteter på eftermiddagen, vilket jag antar att du har, måste du avboka dem så snart som möjligt.” Rakt på sak, fortfarande en bättre taktik än att smyga omkring ämnet. Det var väldigt olikt Tsukiya att agera på det sättet, men hans alfa instinkter hade väl kickat in. Inte för att han var född till ledare, däremot hade det blivit så med åren. Han hade ju inte bara kunnat lämna sina stackars offer förblandandes på gatan utan att göra någonting för att hjälpa dem. Nu var de inte så många som överlevt attackerna, men de som gjort det hade lärt sig leva på nytt med sjuttonåringens hjälp. Dock var det inte samma sak med Ren - de hade känt varandra i närmare tusen år vid det laget.

Pratat om det med någon? Hur i helskotta skulle han ha kunnat gjort det? Inte ens föräldrarna visste och han talade generellt om allt för dem. Därför skakade Tsukiya på huvudet, som inte kunde undgå att känna sig lite nedstämd över de där uppspärrade ögonen.
”Nej, det är inte direkt något jag kan prata om med någon. Vad skulle jag säga? Att jag tappade kontrollen under fullmånen efter att jag förvandlats till ett monster och sedan gått på en killing spree?” Den yngre skrattade till och skakade på huvudet. Leendet på läpparna hade blivit bittert och han log absolut inte med ögonen. Usch, minnena var jobbiga att ta itu med, däremot hade det ju varit han själv som tagit upp det hela. Nåja, det hade mest varit för att försöka få Ren att förstå allvaret.
”Det är egentligen ganska dumdristigt av dig”, fortsatte han och lutade huvudet mot nackstödet igen. ”Men jag uppskattar det och lovar att hjälpa dig så gott jag kan.”

Uppenbarligen har de två ungdomarna väldigt annorlunda bild av vad snart är. Snart för lilla Renji är någon timme, kanske en vecka eller två. Inte ett helt år. Däremot tänker han då inte påpeka detta, om nu allt det här är sant gör den ett år yngre tillräckligt för honom redan. Med en djup suck knyter han upp sina kängor, och drar upp de smala, vältränade benen intill sin bröstkorg. Armarna virar han långsamt om dem, innan han griper et nytt tag om sin tekopp. Lite chockad? Kanske. Blicken har fastnat på månen än en gång, och nu verkar den inte vilja dra sig där undan. Han har fortfarande svårt att greppa tag om det hela, om han fullkomligt tror på det eller ej vet han inte. Kanske det är ett stort, stort skämt för att få igen kommer väl Tsukiya få ett gott skratt. Vilket han vid det här laget antagligen förtjänar. 
”Fullmåne är imorgon.” Påpekar han knappt hörbart, för koppen mot de illröda läpparna och tar några lugnande klunkar. Hur länge sedan var det han tagit det ledigt från skolan? Nu kanske han smitit ifrån under rasterna om modern ringt upp honom, eller om hon hamnat på sjukhuset, men annars har han haft toppen närvaro. Aldrig missat en lektion, trots hög feber eller utmattande symtom. Inte bara för att han vill hålla sig sysselsatt, utan för att han gillar de aktiviteter han har efter skolan, med människorna han träffar. Både kören och dansen ger honom sätt att uttrycka sig själv på när han inte kan förmå sig själv att prata med andra. Han behöver den delen av sin vecka, för att kunna stå ut med resterande timmar. Helt ärligt är det nog de små lektionerna som håller honom vid liv, och de människorna som han träffar på dem. ”Om jag måste så måste jag väl.” Med ett bittert leende begraver han ansiktet i sin halsduk, efter han tagit några små klunkar igen.

”Inte om det Tsukiya, jag menar om du pratat med någon om att du är en varulv.” Nej, att diskutera hur han förlorat kontrollen och dödat människor förstår han att den andre hållit sig borta ifrån. Ingen skulle nog förlåta något sådant om de inte varit med om att förlora kontrollen själva, fullt och hållet ”Då antar jag att vi båda är monster.” Han rycker på axlarna. Det är väl något han själv får vänja sig vid med tiden, att förvandlas till ett monster med stor hårväxt och brutala tendenser. Plus att lukta blöt hund. Många nya saker att vänja sig vid helt enkelt.

Tja, egentligen var det ju trots allt så att sjuttonåringen inte direkt kunde kidnappa den ett år äldre eleven. Eller han kunde nog göra det om han så ville, men skulle han göra det? Knappast. Så om Renji inte ville följa med skulle han inte direkt tvinga honom. Däremot betydde inte det att han skulle hålla sig ur vägen helt, absolut inte. Vem visste, artonåringen kanske var någon slags mirakelperson som inte affekterades av den totala förlusten av kontroll? Fast de chanserna var nästintill obefintliga och han ville inte riskera någonting. Det var ju just därför han bra gärna ville släpa med den föredetta vännen ut i vildmarken, där han inte kunde göra någon annan illa. Om sjuttonåringen haft den chansen hade han helt klart tagit den, speciellt med tanke på allting hemskt som hänt efter det att han inte ens fått den.
”Mhm, fullmånen är imorgon”, svarade Tsukiya och vände de mörka ögonen mot det upplysta klotet som hängde på den mörka himlen. ”Och du vet..” började han därefter tyst och vilade hakan mot sina upprivna knän. Jadå, han hade mycket riktigt gnagt hål i byxorna vid det laget. Fan, han skulle bli tvungen att köpa nya innan nästa arbetspass - en utgift han inte hade pengar till egentligen.
”Du måste inte följa med om du inte vill, det är mer ett nödvändigt förslag. Men om du väljer att stanna här och börjar slita folk i stycken kommer jag tvingas göra detsamma gentemot dig.” De där mörka ögonen svartnade en aning och han slöt ögonlocken med en djup suck. ”Ska jag vara ärlig vill jag helst slippa det faktiskt, tro det eller ej”, fortsatte han och begravde hela ansiktet i knäna istället. Usch, det där var också en såndär sak han helst inte ville tänka på. Nu hade de inte haft någon som helst kontakt under de senaste två åren, men ändå. Alla gamla minnen hade blivit väckta igen och det kändes som om de inte spenderat en dag ifrån varandra.

”Pratat om att jag är ett monster? Nej, det är något jag helst håller för mig själv”, konstaterade sjuttonåringen och borrade ner ansiktet ytterligare. ”Det finns några andra, folk som blivit bitna eller infekterade på annat sätt, men de har sina egna liv..de behöver mig knappast längre och jag vill som sagt inte tynga ner någon med mina problem”, förklarade han och tittade upp från knäna, fäste osäkert blicken på Ren. ”Hur mår du egentligen? Hur känns det? Är du rädd?” Frågade han fortsättningsvis och lade huvudet lätt på sned. Hade han själv blivit åhörare till sådan information, särskilt den om vad som skulle hända till en själv, hade han varit absolut vettskrämd. Smärta var ju någonting som vanligtvis brukade skrämma de flesta, men även bristen på kontroll och själva faktumet att man inte längre var sig själv.
”Du är inte ett monster, Rennie”, protesterade Tsukiya och satte ner fötterna på golvet igen, så att han kunde lägga händerna i knät istället.

Renji kan inte riktigt undgå att skratta till åt det där. Jösses, var det verkligen så lite den andre tänkte om honom? Ingen överraskning direkt, kanske han förtjänar det. När det kommer att välja mellan att missa några aktiviteter eller att slita sönder människor i stycken, ja då väljer han det första.
”Det är väl klart som fan att jag inte tänker göra det, tror du verkligen det?” Nej, om det är vad som kommer hände är det väl klart att han följer med. Han ställer ner koppen på bordet och skakar på huvudet. Nu borde han inte ta illa vid, det hade nog varit nödvändigt för Tsukiya att säga sådär, men ändå. ”Jag menar, tror du att jag skulle välja att hålla på med mitt när det finns chans att jag tar livet på någon?” Uppenbarligen finns det en liten del av den andra som tror så lite om honom, med tanke på hur hans blick börjar mörka och tonen på rösten förändrats. Det verkar som att de fått lite skeva bilder av varandra under tiden de varit ifrån varandra, för så självisk har Renji nog aldrig varit. Hoppas han åtminstone. Eller nej, han skulle då aldrig välja, om han har kontroll på det, att slita folk i stycken för att fortsätta med saker han tycker om. Det är väl ändå fullt förståeligt att bli sårad över en sådan anklagelse? Mer förståeligt än att ha blivit förolämpad av doften.

”Inte om att du är ett monster, utan att du behöver skifta varje fullmåne, precis som de andra som blivit bitna eller infekterade, precis som jag.” Rättar han med en liten grimas. Nu kanske det gör dem till monster, vem vet. Men om Tsukiya är ett monster, ja då är de alla det helt enkelt. Nu har han stirrat ut i tomma intet, upp mot månen och molnen som lägger sig som ett tjockt täcke över det.. men han tvingar bort den därifrån, låter den landa på den ett år yngre. Hur han mår egentligen? Det är en rätt bred fråga, den andre har trots allt missat en del under åren. Men han förmodar att frågan är riktad mot hur det är han mår just nu, efter all information. Inte någonting om hur livet varit eller sådär, vilket han påminner sig själv om. Han är trots allt i stor chock fortfarande.
”Jodå, jag är rädd… men jag har ju åtminstone dig, eller hur?” Så avskyvärt klyschigt, men så sant iallafall. Med ett litet, tacksamt leende mot barndomsvännen nickar han långsamt. ”Finns det vampyrer också eller något?”

”Det var inte så jag menade!” Skyndade sig Tsukiya att säga, med en röst som nästan var på gränsen till desperat. ”Jag tänkte mer..men typ att du kanske inte tror på mig och att allting jag sagt och säger är en massa bullshit. Jag försöker tänka utifrån hur jag själva skulle ha reagerat, Rennie”, förklarade han och flackade nervöst med blicken. Nejdå, han visste allt att den äldre aldrig medvetet skulle utsätta någon för fara, men kunde faran i det här fallet verkligen tas som seriöst? Hade han några bevis? Några tecken som tydde på att det sjuttonåringen sagt var sant? Utöver ärren som sträckte sig över kroppen och faktumet att han så gott som haft helt korrekt angående sitt antagande om vad som hänt den där kvällen och efteråt, fanns det inte mycket till bevis. Om någon kommit fram till honom med så absurda historier hade han nog skrattat och gått därifrån utan att tänka mer på det, tagit det hela som ett skämt. Samtidigt var de två helt olika individer, vilket den yngre på något sätt lyckats glömma bort mitt i allt kaos. Ren tänkte inte på samma sätt, han var mer ”pure of heart”.
”Du vet att jag är dålig på att uttrycka mig själv, det är därför jag aldrig haft några vänner utöver dig”, mumlade han skamset i samband med att axlarna sjönk ihop som på beställning. ”Förlåt, Rennie, det var verkligen, verkligen inte så jag menade”, fortsatte han viskandes. Tänk vad skönt det hade varit att sjunka ner genom golvet där och då, helt underbart faktiskt.
”Så..” började Tsukiya trevande efter en stund och sneglade långsamt upp från sina händer. ”Imorgon kommer jag och plockar upp dig vid din skola, går det bra?” Bäst att komma in på ett annat samtalsämne, försöka sudda ut skammen så snabbt som möjligt. Okej, inte sudda ut, men i alla fall måla över.

Jovars, varje fullmåne och ibland även lite till. Det där med skiftningarna var inget roligt alls. Först hade han avskytt dem så mycket att han valt att kedja fast sig själv i en övergiven källarvåning, någonting som i slutändan resulterat i att han lärt sig kontrollera den andra formen. Andra formen? Den kunde lika gärna vara hans riktiga form, då han fötts med förbannelsen i blodet. Det var lite svårt att skilja mellan dem ibland faktiskt, men på senare dar hade han lagt den tanken åt sidan.
”Nej, vem skulle jag prata med har du tänkt dig? Mina föräldrar? Mina katter? En lärare eller skolsköterskan? De skulle låsa upp mig på direkten förstår du väl?” Utbrast Tsukiya och ryste till. Tänk att bli inslängd i en bur på något okänt ställe, att få en massa nålar instuckna i huden och tvingas genomgå en massa tester. Fy fan rent utsagt.
”Jo, jag förstår att du är rädd, det hade jag också varit”, medgav sjuttonåringen efter några sekunder. ”Kommer du klara dig senare då? Jag menar om du vill ha mig där så kommer jag även finnas där, men förmodligen kommer du vilja gå vidare med ditt liv?” Hur skulle egentligen den här nya åkomman samspela med resten av artonåringens liv efter att några månader passerat? Hur samspelade den med hans mående som det var nu? Många frågor som säkert inte hade några definitiva svar.
”Vampyrer?” Tsukiya skrattade till, återigen ett såntdär älta skratt som nådde ögonen. ”Ingen aning, men troligen gör de det - håller sig gömda i skuggorna precis som oss varulvar.”

Nu hade Renji inte direkt trott på något av det den ett år yngre sagt om det inte varit för deras tidigare historia, eller för ärren som löper över hans överkropp. Efter alla år som de spenderat vid varandras sida har helt enkelt byggt upp ett stort förtroende för den andre byggts upp. Att inte lita på det som blivit sagt hade varit fullt förståeligt, kanske artonåringen är lite för godtroende, men det är en annan diskussion. Samtidigt har han helt glömt bort hur det kan gå lite si sådär att uttrycka sig själv för Tsukiya. Förut hade han inte haft något problem med att förstå vad det egentligen är han vill ha sagt, men den egenskapen verkar ha försvunnit efter de senaste två åren. Helt ärligt får det verkligen skuldkänslorna att komma tillbaka vid liv. Hur hade han kunnat glömma det? De två barndomsvännerna har aldrig tänkt låga tankar om varandra, alltid varit vid varandras sida och förstått varandra mer än någon annan.
”Inget att be om ursäkt över.. jag överreagerade i vilket fall som helst,” viskar han med ett magert leende. Blicken har verkligen låst sig på månen uppe i skyn, men fastbesluten i att möta den gamla vännens blick tvingar han den att söka sig efter den yngres ansikte. Förhoppningsvis kommer han att vänja sig vid det hela, och inte missförstå den andre hela tiden. Blir lite väl jobbigt.
”Javisst, hittar du dit?”

Okej, så kanske det varit en korkad fråga. För vem skulle vilja dela med sig av något sådant? Eller snarare, vem skulle våga att dela med sig något sådant?
”Du har haft den hemligheten i hela ditt liv, du kunde ha berättat för mig vet du..” Nu har han ingen aning om hur han själv skulle ha reagerat, men han hoppas innerligt att han varit till hjälp. Renji brukade kunna hjälpa till under alla sorters problem, eller åtminstone finnas där, men när det kommer till övernaturlighet. Nej, det skulle nog vara svårt att greppa tag om det om man inte sett det stora monstret som attackerat själv. Med lätt rynkade ögonbryn pillar de små fingrarna med de mörka kostymbyxorna. Som att det ska ge honom någon lugn och ro. Hur han ska hitta ro i ett läge som denna är däremot en väldigt bra fråga. Kommer han klara sig senare? Även en väldigt bra fråga.
”Jo, jag skulle vilja ha dig där. Om du vill, det vill säga.” Berättar han trevandes och putar lite med underläppen och rycker på axlarna. Hur det kommer att samspela med resten av hans liv är oklart, men först oh främst måste han klara av den första fullmånen, eller hur?
”Vampyrer är ju alltid så snygga, hur kommer det sig att jag inte blev en sådan istället.” Skämt, riktigt dåligt skämt.

Allt eftersom sekunderna tickade förbi verkade det som om Renji blev mer och mer fixerad av den nästan fulla månen. Det var inte speciellt konstigt egentligen, den skulle komma att bli ett ganska stort omen i artonåringens liv inom kort. Han kom själv ihåg hur det känts som om månen försökt dra honom till sig innan den första förvandlingen, hur han kommit på sig själv med att stirra på den under hela nätter. Då och då kunde han fortfarande sitta och göra det, men inte i samma utsträckning som innan.
”Du överreagerade kanske lite, men jag förstår att allting känns väldigt knasigt just nu”, svarade Tsukiya och började sätta på sig sina skor igen. Det började bli lite väl sent och de båda två behövde nog börja röra sig hemåt. Med en liten kraftansträngning kom han upp på fötter och plockade åt sig deras tekoppar och ställde dem på brickan som han sedan bar bort mot diskhon. Där diskade han snabbt och smidigt av allting och ställde det på torkstället. De kunde lika gärna stå över natten, så kunde den som öppnade använda dem på direkten. Lyckligtvis hade han inga arbetspass de kommande dagarna. Att jobba efter fullmånen var nästintill omöjligt, han var ofta tvungen att stanna hemma från skolan i minst en dag eller två. Främst på grund av utmattning men även på grund av den mentala stressen förvandlingen bidrog till. Det gjorde nämligen inte bara ont rent fysiskt, åtminstone inte som han själv upplevde det hela. Allting gjorde ont, psyket såväl som den nordliga kroppen.
”Jodå, jag hittar nog dit”, sade sjuttonåringen och väcktes därmed upp från tankarna. ”Se bara till att ta med dig ombyte och sådär så du slipper springa hem och hämta det”, fortsatte han och torkade av händerna på en av handdukarna som fanns bakom disken. Han slängde en hastig blick bort mot den äldre - kunde inte riktigt sluta undra hur den andres liv såg ut för tillfället. Men det var en konversation som kunde vänta, de hade båda två tillräckligt mycket att fundera över som det redan var.

”Åh, jag har inte vetat om det här i hela mitt liv”, sade Tsukiya och började lyfta upp alla stolar så att han kunde dra en snabbas med soppborsten under dem. ”Jag fick reda på det under min första förvandling”, förklarade han därefter och lyfte upp den sista stolen i shoppen. Han drog händerna genom håret och log blekt mot Ren. Någon förvarning hade han minsann inte haft och inte heller hade han haft någon aning om vad som höll på att hända inom honom. Det hade liksom kokat långsamt under flera år tills det kokat över.
”Den första gången jag förvandlades var för fyra år sen..det var även då jag inte kom till skolan på flera månader”, avslutade sjuttonåringen och började släcka alla lampor. Klockan började närma sig nio vid det laget och han behövde verkligen studera lite innan morgondagen anlände.
”Klart jag vill! Och ja, jag lovar att aldrig överösa dig med mina känslor igen”, lovade han och grävde ner händerna i byxfickorna, medan han väntade på att Renji skulle göra sig iordning. ”Snygga? Vad vi vet skulle de lika gärna kunna se minst lika hemska ut som oss varulvar”, fortsatte han med ett litet skratt och skakade sedan på huvudet. ”Nej, jag bara skojar med dig..du får väl försöka sniffa rätt på en vetja?”

Med tanke på all ny information som Renji fått slängd mot sig de senaste timmarna är det kanske förståeligt att han överreagerar. Han hade nog inte reagerat på det sättet om han inte fått in så många nya intryck, men det är väl lite förståeligt ändå? Att han inte vill att folk ska tro något liknande om honom, att han skulle välja sina dagliga aktiviteter trots att flera människor möjligtvis skulle förlora livet. Med blicken fortfarande fäst ut genom glaset noterar han i ögonvrån hur den ett år yngre börjar packa ihop. Utan att vända på blicken drar han på sig sina egna kängor, och knyter om dem hårt så att de inte ska gå upp. Halsduken har han redan ringad runt halsen, så efter det drar han på sig sin kappa. Den får honom att känna lite mer värme. Nu är det inte direkt kallt där inne, men efter all information har han faktiskt blivit lite frusen. Det är inte så att huvudet är fylld med olika tankar, eller att han behöver rensa skallen lite innan han fokuserar på deras samtal.. nej, det står mest still. Tystnad. Någonting huvudet knappast brukar få, tystnad.
”Nejdå, jag tar med mig något ombyte.” En liten del av hjärnan tvivlar fortfarande på det hela, det kan man väl förstå ändå? Tänk om han följer med Tsukiya under morgondagen, bara för att få reda på att det hela är ett stort skämt, som hämnd för det som hänt för två år sedan. Nu vet han egentligen att sjuttonåringen inte skulle göra något liknande mot honom, men pågrund av att det hela är så övernaturligt som det kan bli kan han inte undgå att göra det.

Korkat att Renji inte kunnat ana det hela, hur han inte lagt märke till det. Nu hade han mycket väl vetat att det varit något fel, och försökt att göra så gott han kan för att hjälpa, men han hade ingen aning om att det var på det här viset. Att det var så det låg till.
”Jag antar att jag har riktigt tur som har dig då, tack,” erkänner han med ett litet leende. Renji tar upp ett litet hårband ur sin väska, låter det vila mot pannan innan han drar upp det i håret, så att luggen slutar att kittla mot ögonen på honom. Efter det ställer han sig upp, och drar väskan över ena axeln. Kinderna kan inte undgå att bli lite rosiga av det som kommer därnäst. Det där med känslorna, det som sagts för två år sedan. Renji har försökt att inte tänka tillbaka på det så mycket, inte ett av hans stoltaste ögonblick direkt. Men han hade ingen aning om sin sexualitet på den tiden, än mindre var han redo för ett förhållande med någon alls. Han hade en rätt skev bild av hur relationer skulle se ut, tack vare modern som låg runt, ibland blev misshandlad.
”Du får gärna göra det, om du någonsin känner så igen Tsukiya. Jag kommer förhoppningsvis reagera bättre nu,” Nu tror han inte att den yngre kommer få några känslor för honom igen, men om. Med himlande med ögon går han fram mot dörren, kanske vampyrer ser hemska ut, kanske de ser alldeles fläckfria ut. Glittrandes som i twilight eller hur det nu var.
”Jag har inte så bra luktsinne, tyvärr.”

Det skulle bli skönt att komma hem efter en hel dag av arbete. Sjuttonåringen var alldeles utmattad men förstod naturligtvis att han skulle bli tvungen att ta tag i skolarbetet när han väl kom hem. Utöver det var han tvungen att meddela lagmedlemmarna att morgondagens lektion skulle ställas in. Några år tillbaka hade han tagit på sig rollen som coach för ett av skolans matematik lag. Matte hade alltid varit något han var bra på plus att han fick en hel del meriter. Förra läsåret hade de lyckats ta hem en första vinsten faktiskt och jösses, det hade känts väldigt bra.
”Bra, det borde räcka med ett ombyte och kanske en filt. Det brukar kunna vara kallt på kvällarna och om du inte vill förstöra dina kläder kommer du tyvärr behöva strippa”, mumlade han och drog på sig sin egen jacka. Den var ganska tunn med tanke på att sommaren närmade sig, däremot tillräcklig för att hålla gåshuden borta. Han var inte frusen av sig men föredrog ändå att bära jacka ända fram tills solens strålar värmde upp marken och omgivningen ordentligt. Luften kunde fortfarande vara kuslig när mörkret lagt sig.

Med en liten rysning öppnade han dörren och tog ett steg åt sidan, så att Ren kunde passera förbi honom. Det var först nu när de stod upp som Tsukiya märkte hur längdskillnaden blivit ganska märkbar mellan dem. Förut hade de varit jämnlånga, men nu var sjuttonåringen åtminstone ett halvt huvud längre.
”Tur? Kanske”, svarade han och drog jackan tätare kring sig. Inte för att han frös, mer för att månen fick honom att känna ett jävla obehag. Inte för honom själv den här gången, utan för stackars Renji. Den fick honom definitivt att känna sig illa till mods av många olika anledningar. ”Om du får chansen att skifta där inga människor rör sig kanske du inte tappar dig själv fullständigt? Jag kan ju inte lova något, men det borde i alla fall inte göra något sämre.” Han lät dörren falla igen bakom den äldre och vred om nyckeln i låset. Parkens träd svajade vagt på den andra sidan av gångvägen och månen lyste upp området tillsammans med gatlamporna. Det var ett väldigt lugnt kvarter med många små fil, mycket lägligt placerade intill den stora parken. På dagarna kunde man gå innanför grindarna och njuta av att sitta vid den lilla sjön eller slå sig ner på gräsmattan. Väldigt behagligt på somrarna.

”Fast jag kommer inte göra det”, försäkrade sjuttonåringen efter att de gått en bit. Han hade tänkt över orden noga och kommit fram till att han inte ville betunga Ren med något sådant igen. Deras vänskap hade inte ens börjat ta fart än och när den väl gjorde det, om det nu blev så, ville han hålla den vid liv den här gången. Inte förstöra den som innan.
”Hursomhelst..”, fortsatte han och riktade upp blicken mot månen, betraktade den under tystnad ett slag innan han så småningom fortsatte. ”Jag tror du underskattar ditt luktsinne. Det kanske inte kommer bli överdrivet bra den första tiden, men efter tillräckligt många förvandlingar kommer du säkert att kunna känna av dofter såväl som lukter precis som jag gör.” Sjuttonåringen ryckte på axlarna och svängde in på en liten gata som slingrade sig fram bland de låga husen. Det var sämre upplyst där, men månen spred ändå tillräckligt med ljus för att det skulle gå att se vart man satte fötterna.
”Ska du hem nu? Eller vill du följa med hem till mig istället?”

Nu är inte Renji fullständigt oskyldig, långt ifrån faktiskt. Men bara tanken av att strippa av sig sina kläder mitt ute i ingenstans är ändå ingenting som frestar honom, tyvärr. Åtminstone inte med den ett år yngre som sällskap, kanske under andra situationer. Det får helt enkelt rodnaden att öka i styrka, och envist gömmer han ansiktet i sin engelskt röda halsduk. Med slutna ögonlock och ögonfransarna snuddande vid kinderna tar han in den friska luften. Fortfarande lite för kyligt för den stackars kroppen, men det är hanterligt. Däremot låter han inte sig själv stå sådär länge, utan halar upp mobilen ur jackfickan för att skriva ett meddelande till sin nära vän, som grundade dansgruppen tillsammans med honom. Han kan inte direkt bara skippa att dyka upp på aktiviteterna, nej han måste då förmedela dem. Därefter skickar han ett ytterligare meddelande i gruppchatten, för att sedan dela med sig av informationen till kören. Fingrarna blir alldeles iskalla där ensamma i luften. Det är inte ens särskilt kallt, bara små vaga vindpustar. Men självklart är Renjis kropp lika känslig som en bebisfågel.
”Kommer du att förvandla imorgon också?” Frågar han efter en kort tystnad, och vänder upp blicken mot den ett år yngre som låser dörren efter dem. Om det här visar sig vara ett stort skämt, ja då kommer han känna sig som ett riktigt fån som gått på det så lätt… men än en gång, han hoppas verkligen att han känner Tsukiya så bra som han tror, och att han egentligen inte behöver fundera över det där. Detta kommer han däremot bara få svar på under kvällen imorgon.

”Det var jag som förstörde vår vänskap, inte du, det förstår du va?” Undrar han med lätt rynkade ögonbryn. Nej, han hade kunnat agera på ett bättre sätt, men han hade varit en förvirrad sextonåring som inte ens kunde skilja vänster från höger. Med modern, skolan och sin storebror var ett förhållande med någon verkligen inte en prioritet. Kanske han egentligen känt samma sak som Tsukiya, men varit för feg eller omogen för att riktigt förstå det där och då. Hur som helst är det värdelöst att stå och grubbla över det, de kan inte direkt gå tillbaka i tiden och ändra på det hela. Det skulle ändå inte bli något av det.
”Kommer jag känna av när jag själv luktar som en blöt hund då?” Med ett litet skratt skakar han på huvudet åt sig själv. Egentligen hoppas han nästan det, så att han kan göra ytterligare jobb för att verkligen få bort det. Sen är Renji väldigt överkänslig för många saker, att få ett känsligt doftsinne kanske inte skulle göra honom gott. Vem vet. De mörka ögonen granskar det bekanta ansiktet bredvid sig, noterar hur lång han är i jämförelse. Han hade sett det innan, men det förvånar honom fortfarande.
”Hade tänkt försöka stanna på biblioteket när de stänger.” Tragiskt egentligen, att försöka gömma sig där för att slippa gå hem, sova på en hård soffa. Men han har gjort det många gånger innan. ”Vill inte direkt störa mer än jag redan gjort.”