Pirates! PRS Medi & Vidomina

"Ja så? Hon är ändå en fånge. Hade du legat och myst med henne om hon var kunungen av norden?" Han flinade och föste ner Kiliah och låste in henne.
"Ber om ursäkt men här är du säker från Romeo." Han flinade bara och satte sig ner.
"Han är så när han dricker. " Han log och såg på henne.
"Är du arg?" Hon nickade bara och sjönk ner i gammalt hö och slöt ögonen och snart hade hon somnat.

Ethan muttrade något åt sin idiot till vän och lämnade de för att gå till nedre plan. I ett av rummen hängde det hängmattor vilka besättningen använde som sovplatser. Han slängde sig upp i en utan att säga något till sällskapet som fanns därinne. Han var irriterad att Kiliah inte ville prata med honom, han var inte van att bli behandlad på ett sådant sätt. Efter några tysta svordomar och vändningar för att lägga sig tillrätta, slöt han ögonen och somnade sedan till skeppets gungande.

På morgonen vaknade Kiliah och kände sig illamående och hon vred sig av smärta.
"fy fan!" Hon såg på mannen som vaktat henne och hon reste sig.
"Kanh jag få komma ut?" Hon såg på mannen som vaknade till och gäspade.
"Ja det skulle du kunna få. Du kommer ingenstans så det går inte att rymma." Han öppnade dörren och lät henne komma ut och såg på henne.
"Är du illamående?"

Ethan vaknade av att någon knuffat honom ur hängmattan så att han föll till golvet. "Va fan..!", svor han och tog sig för pannan eftersom han fallit med ansiktet före. Han hörde en man skratta och Ethan vände på huvudet för att se åt hans håll. "Ha-ha. Jättekul.", sa han och rynkade pannan. han reste sig upp och borstade bort smuts från sin skjorta. Kände hungern och satte stegen mot matsalen en liten bit därifrån. Medan han gick tänkte han tillbaka på gårdagen och Kiliah. Kiliah hade inte varit vem som helst, tyckte han. Hon hade lämnat ett avtryck, vilket störde honom lite. Var höll hon hus någonstans? Och vem var hon?
Det var sådana tankar Ethan tänkte när han satte sig ner vid bords för att äta av något som liknade gröt till frukost, tillsammans med några andra ur besättningen.

Kiliah hade satt sig med en skål med gröt och åt sakta och såg på de andra. Så fort Ethan hade kommit in såg hon ner och drog upp axlarna och åt snabbt upp innan hon reste sig för att lämna skålen för diskning och hon vände sig om. Hon mådde redan illa.

Ethan hade inte sett henne till en början. Det var först när Kiliah var påväg ut från rummet som han synade henne och han for upp från sin stol så att de andra vid bordet kliade högt. Han hade slagit i bordet vilket medförde att maten och drycken runnit över och spillt på bordet. Han struntade i att be om ursäkt och skyndade efter Kiliah. "Kiliah!". Han var snabb nog för att komma ikapp henne och greppa tag i hennes ena arm. "Kiliah. ". Plötisligt hade han ingen aning om vad han skulle säga.

Hon vände sig om och såg på honom och lade huvudet på sned och lät blicken borra in i honom.
"Ja? Vad är det." Hon slet sig loss och lade armarna ikors medan hon iakttog honom.
"Ska du inte äta upp först?"

"Kiliah. Jag..". Han kom på sig själv att famla med orden. Han sträckte på sig och drog in luft i lungorna för att sedan placera händerna i ett grepp om sitt skärp. "Du har något där..", sa han och menade att hon hade smuts i ansiktet. Han andades in genom näsan igen och gick förbi henne för att gå ut på däck i det vackra solvädret. Det var en strålande dag igen, Ethan var egentligen lite less på hettan, men tacksam över att få vara hemma på vattnet igen.

Hon gorde inget mot smutsen och såg på honom.
"Och vad har det med mig att göra?" Hon såg efter honom och kom ut och satte sig vid trappan till som ledde upp till akterdäck och såg på honom.
"Du undrar vem jag är?"

Ethan snorde runt och blickade åt henne håll. Överraskad över att se henne igen. Kanske hade han nått fram till henne? Han lät sig inte glädjas över detta utan sträckte sig istället och såg på henne. "Ja. Vem är du?", sa han och tippade lite på huvudet till sidan samtidigt som han behöll blicken fäst på henne.