A wolf among kings PRS Emma07 och wolfy

Nathan var uppriktigt nyfiken på varför hon hjälpte till, varför hon riskerade så mycket för honom - han hade fattat tycke för henne, men han utgick ifrån att hon inte kände detsamma. Om inte annat kunde hon väl knappast tycka gott om honom sedan hon fått reda på vem han var, han antog att hennes far säkert talat en hel del dåligt om honom. Han nickade och följde henne genast, men stannade till vid dörren till de andra cellerna och vände sig om emot henne.
"Jag kan inte tacka dig nog. Inte bara för att du hjälper mig, utan också för den här kvällen. Jag har haft det trevligare med dig än vad jag haft på länge. Du fick mig att minnas gamla tider" sade han med ett vänligt leende, nickade som ett slags avsked till henne för att därefter börja gå ner längs raden av celler på jakt efter sina föräldrar.

Adele himlade med ögonen åt hans ord. Visserligen var det fina ord men vad det låg för motiv bakom dem var en helt annan sak. Utan nycklar skulle han inte få ut sina föräldrar ur cellerna, så hon följde efter honom trots hans avsked. Halvvägs stannade hon upp för att vinka till sig en vakt istället. Han fick se till att de tryggt kom ur slottet, efter det var de tvungna att klara sig på egen hand. Hon vände sig om för att lämna fängelsehålan, behövde leta reda på sin far och uppehålla honom tillräckligt länge innan han fick nys om vad som pågick och ställde till med mer trubbel.

Nathaniel var väldigt tacksam över hennes oväntade hjälp, det besparade honom en massa problem och jobb. Och inte minst uppskattade han att hon var så godhjärtad och gjorde det.
Det dröjde inte länge för honom att finna sina föräldrar, och det var långt värre än vad han förväntat sig. Det skar i hjärtat att se dem båda i sådant skick, och han hade saknat dem båda enormt vilket gjorde det värre. Men det var samtidigt otroligt att äntligen få träffa dem igen. Det var ett ganska känslosamt möte, men de hade ingen tid att förlora och de var snabbt påväg ut igen.

Puff

Allting hade ändå rullat på relativt bra för Nathaniel - både han och föräldrarna hade lyckats ta sig hem oskadda, och där blivit välkomnade nästan över förväntan. Visserligen hade de förstås mött motstånd från de män som Westrons kung hade där, men de hade överraskats av att ha ett väldigt stort stöd ifrån folket vilket kommit att hjälpa dem enormt mycket. Folket ville ha tillbaka sin egentliga kung, och Nathan skulle göra allt han kunde - och så även hans far - för att få dem fria ifrån Westrons grepp igen. Och än så länge verkade de vara en bit påväg. Han tvivlade inte på att det skulle bli svårt, men de hade stöd och den egentliga rätten till det. De hade talat om den förhandlare som skulle dyka upp, och han måste säga att han var nervös för det - hans far hade satt honom som huvudansvarig för förhandlingarna, och det var svårt att säga hur det skulle gå. Ifall de ens skulle kunna komma fram till en fredlig lösning, och bara vetskapen om att det låg i hans händer var väl nog för att bli rejält nervös.

Adele klev ur droskan då dörren öppnades. Hon knäppte händerna framför sig och studerade slottet som tornade upp sig framför henne. Vakterna spred sig runt henne och hon himlade något roat med ögonen.
"Slappna av, vi är inte på väg att marschera in i krig," uppmanade hon dem vilket övertygade majoriteten att slappna av. Några verkade dock skeptiska och tyckte att det var säkrast att vara på sin vakt, ingenting fick hända kronprinsessan. Hon stannade upp några meter ifrån droskan. Det var ju inte som om hon bara kunde promenera in till slottet utan det var ju meningen att kungaparet, eller åtminstone prinsen, skulle komma ut och möta upp henne.

Nathaniel var ackompanjerad av två vakter, en på var sin sida, då han gick ut emot slottets ingång efter att ha nåtts utav budet att deras besök kommit fram. Inte för att han var rädd för en fälla - han trodde inte de skulle vara dumma nog att göra det här, där de var omgivna av Lorothens soldater - utan snarare av ren formalitet. Och hur skulle de ens se ut ifall han dök upp där utan några vakter? Det gick inte för sig. Han behövde egentligen inte möta dem redan på utsidan, men han hade beslutit sig för att ändå ge dem ett varmt välkomnande. Väl där ute blev han lätt förvånad över vem han fick se där - men också glad.
"Vi verkar ha fått riktigt finbesök. Välkommen till Lorothen", hälsade han med ett leende.

Den rättmätiga kungen, eller drottningen för den delen, av Lorothen hade uppenbarligen inte velat ta emot henne utan istället hade de skickat deras son. Vilket inte direkt var henne emot eftersom hon ju var bekant med honom.
"God dag," hälsade hon med ett litet leende på läpparna, ganska avvaktande. Med tanke på vad han hittat på under balen i hennes hem i Westron, så visste hon inte riktigt var hon hade honom för tillfället. Var de hade varandra. Nu hade hans lilla påhitt inte varit riktat mot henne utan mot hennes far men det hade ju oavsett påverkat henne och gästerna. Hela Westron för övrigt på ett eller annat sätt.

Nathan lade märke till den slags vaksamhet som verkade vara över henne, och det var inte särskilt konstigt. Visserligen hade han börjat tycka gott om henne på balen, men han förstod helt och fullt ifall hon kände sig vaksam emot hur han betett sig där. Även om det inte alls haft med henne att göra - att han varit med henne hade varit av genuint intresse. Han log vänligt tillbaka, såg ingen anledning att inte vara vänlig mot henne som han ändå fortfarande tyckte gott om.
"Följ med" bad han och sträckte ut en arm mot portarna som för att visa vart de skulle och erbjöd henne sin andra arm. De kunde inte stå här ute hela dagen.
"Har du haft det bra sedan sist vi sågs?" frågade han, av ren nyfikenhet egentligen.

Nyfiket lät hon blicken vandra runt. Det här var faktiskt hennes första gång i Lorothen. Hon hade aktivt följt med hur miljön förändrats sedan hon gett sig av från slottet hemma i Westron. Det var ett väldigt vackert ställe hon kommit till, och åtminstone naturen skulle hon njuta av under sin visit om ingenting annat. Adele tog armkrok med honom för att sedan börja gå vid hans sida. Vakterna följde efter, dock hade två av dem börjat gräla med två av Nathans soldater. Hon log för sig själv - tänkte inte avbryta tjafset än eftersom det var underhållande att tjuvlyssna till deras trams.
"Vardagen har flutit på som vanligt," svarade hon på prinsens fråga, hade inga planer på att gå djupare in på ämnet än så. Hon hade trots allt inte kommit dit för att diskutera sig själv eller hur hon mådde, trots att hon mycket väl begrep att frågan var ställd av ren artighet.
"Och hur är det med dig då?" fortsatte hon sedan.