Love beyond limits PRS Emma07 och Vidomina

Emily blev minst sagt paff då hon blev kysst, så pass paff att hon inte kom sig för att besvara den förräns det var för sent. Kinderna blev omedelbart flera nyanser rödare än tidigare, kunde knappt förstå det här - han gillade alltså henne också? Hon hade inte vågat tro det innan, men nu hade han både sagt och visat det tydligt. Ett brett leende växte sig snart fram på läpparna, hörde att han sade något om att de borde ge sig av men tog inte riktigt in vad hon sade ordentligt - allt hon kunde tänka på var kyssen och vad han sagt. Istället för att svara så sträckte hon på sig med samma breda leende, lade försiktigt en hand om hans nacke och kysste honom igen - det borde otvivelaktigt vara svar nog på hans första ord.

Aeris blev först paff då hon lagt en arm om honom, men lät sig närma sig henne för att besvara hennes kyss. Han lade en hand om henne igen och en hand mot hennes kind för att föra den genom hennes hår försiktigt. Han drog sig in i kyssen och glömde för ett ögonblick allt annat. Efter ett litet tag backade han undan. "Så kul.. jag trodde..", han hade svårt att finna ord. Hur skulle han förklara att han också gillade henne? Det var ju tydligt. Men det var ovant för honom, han kände inte igen känslan. "Jag gillar dig.", sa han sedan och drog på läppen i ett litet leende. Sedan lossade han sig från henne.
"Men vi har ont om tid. Om vi ska överleva det här måste vi ge oss av nu.", sa han och lät genast mer allvarligare. Aeris tänkte på kungens armé och den beskrivning han fått av Emily om varulvarnas situation. Det såg mörkt ut för de. Han backade ett steg och såg sig om. Aeris hade inte lagt märke till någon annan i staden.

Emily kunde inte ens sudda bort leendet ifrån läpparna - men sen ansträngde hon sig inte heller för att försöka göra det. Det var en väldigt positiv överraskning att också han verkade tycka om henne, och hade hon då inte all anledning att få vara glad?
"Jag gillar dig med" svarade hon mjukt, fortfarande med ett lika mjukt leende på läpparna men tvingade sig tillbaka till verkligheten igen då han började prata om allvaret med den situation de var i. Hon visste att han hade rätt, hur gärna hon själv än ville slåss tillbaka så var deras säkerhet viktigare tills de åtminstone hade några fler allierade redo som kunde hjälpa dem i ett eventuellt till anfall.
"Jag vet, vi måste försöka agera snabbt. Jag kommer försöka få med mig alla så snart det bara går", sade hon uppriktigt.

"Okej, vi måste meddela ditt folk genast om att ge sig av med detsamma.", sa Aeris och såg mot Emily igen. Aeris placerade en hand på hennes arm och mötte hennes blick med en allvarlig min. Han var glad att hon tyckte om honom med, men just nu hade en oro sökt sig i honom och tankarna på att ge sig av tog över. "Ska vi ha någon chans att överleva måste vi ge oss av nu. Var är närmaste gömställe?", frågade Aeris henne och lät handen falla till sidan igen. Aeris kände stressen överta och han andades in för att på så sätt försöka lugna sig litet.

Emily hade själv nästan blivit förvånad över hur pass snabbt de lyckats få med sig alla varulvarna på att gömma sig. Hon hade trott att de skulle möta mer protester, att fler skulle vilja stanna och slåss, men de flesta höll istället med om att de behövde gömma sig och samla ihop fler innan de kunde stå emot kungens styrkor. Vilket bara var logiskt, de var långt ifrån tillräckligt många för det. De hade försökt hålla så låg profil som bara möjligt - att även om de packade ihop det allra nödvändigaste för att gömma sig, så lämnade de i största tysthet och bara små grupper för att inte läggas märke till, och endast i skydd av mörkret.
Ändå hjälpte det inte. Det var omöjligt att säga varför - de kunde ha blivit upptäckta av en vakt eller någon som skvallrat, eller så kunde någon ha sagt någon oförsiktig kommentar som avslöjat dem. Även om det inte vore avsiktligt - det fanns ju även en del barn med dem. Nästan alla hade hunnit fram till gläntan då anfallet kom, då det börjat skymma och var halvdunkelt. Vilket visserligen inte bekymrade Emily - varulvsdelen av henne gjorde att hon såg relativt bra i mörker emot vad en del andra arter gjorde. Hon var en av de som fortfarande var kvar mer i utkanten, men en av de första som överrumplades av soldaterna - och det fick hon också sota för. Hon hade genast försökt trycka armen emot det större såret i sidan, hon hade hamnat en bit ifrån resten vilka soldaterna också hunnit fram till så det var ingen idé att ropa på hjälp och riskera att dra dit soldaterna igen. Än så länge höll hon sig på benen, men det skulle inte vara länge till - också armen hade redan hunnit bli redigt blodig och det hade börjat snurra framför ögonen. Mycket riktigt dröjde det heller inte länge förräns benen vek sig under henne.