Ett nytt liv PRS Vidomina & Medi

"Kan du gömma undan paketet? Jag har så ont i händerna." Hon log sorgset och slog sig ner och slöt ögonen.
"Jag har haft ont rätt länge och jag ville inte oroa någon. Caspian vet om det och samma med Alexander." Hon log svagt och kved.
"Men herregud vad ont det gör."

Mary kupade sina händer om Rubys. "Men vännen, vad säger du?", sa hon och lär orolig. Hon drog Rubys händer intill sitt ansikte och gav de en liten puss. "Självklart, låt mig hjälpa. Det såg ut att vara tungt det där, vad är det för något?", frågade Mary och gick fram till paketet och lyfte in de till ett skafferi och stängde dörren igen efter det. Hon gick till baka till Ruby igen. "Sätt sig. Caspian kan kolla din händer- visst?". Sista frågan var riktad till Rubys man som suttit kvar vid bordet och verkat läsa något från ett blad han hade i handen. Han måste haft med sig det, för Mary kände inte igen det. Caspian tittade då upp och nickade och sköt ut en stol åt Ruby. "Kom, sätt dig.", sa han och klappade med en hand på sitsen.

"Åh det är något som Lisa kommer uppskatta." Hon såg på henne och såg på sin make och log mjukt.
"Ska doktorn ge mig mer bedövande igen?" Hon satte sig på stolen och lade händerna på bordet och såg på honom och log svagt.
"Det här gör vi varje dag. Jag vill att Jules ska kunna göra det ifall du har andra ärenden." Hon såg upp på honom.
"Jules kanske kan framställa ett botemedel med."

Mary såg efter Ruby när hon sjönk ner på stolen vid Caspian och nickade. Ruby var så varmhjärtad, tyckte hon. Det var garanterat något Lisa skulle gilla.
Mary lämnade de för att återgå att stöka med maten. "Kom, Alex. Nu måste vi fortsätta med maten. Hur går det med att hacka?".

Caspian tog sin frus händer i sina. Han granskade de noggrant, så som hon gjorde på andra undersökningar med sina klienter. Han masserade hennes knogar med sina tummar. "Gör det ont?", sa han utan att slita blicken ifrån de. När Ruby sedan berättade hur hon kände att Caspian skulle känna sig till besvär stannade han i en rörelse. "Nej, tro aldrig det. Jag gör det gärna.". han släppte en av hennes händer för att stryka hennes över kinden med sin egen hand. Sedan återgick han för att massera Rubys händer igen. "Jag ska prata med Jules. Han är experten.. efter Sherman.". sa han och en bild av Sherman dök upp i hans huvud.

Alexander gick efter och började skära upp grönsakerna och såg på Mary och log mot henne.
"Jag är så nervös."

Hon nickade och grimaserade.
"Hela handen gör ont Ända upp till handlederna." Hon såg på honom och log ömt.
"Jag saknar honom med. Han var udda men han var som en far för dig." Hon log och masserade sin hand lite och grimarserade mera.

"Inget att vara nervös för, Alex.", Sa Mary och blinkade med ena ögat till honom skämtsamt. Det var inte för att retas. Hon hade sett att han spänt sig och verkade disträ, men Mary var säker på att det bara var nerver.

"Hjälper det att vila? Ska jag fråga Jules om botemedel?", frågade han henne och sökte med blicken efter Jules.
Jules kom in i köket i samma stund och Caspian ropade honom till sig. "Jules, Rubys händer och handleder gör ont. Kan du hjälpa henne?". Jules närmade sig och satte sig ner på huk för att komma ner på deras nivå. Han granskade henens händer noggrannt så som Caspian hade gjort, men utan att röra de. "Hm..", sa han och såg ut att fundera. "Har du ätit något du inte tål?", frågade han Ruby utan att slita blicken ifrån de.

"Jag vet men det här är viktigaste frågan att fråga. Hur ska jag säga?" Han svalde.
"Jag övade med mamma. Det var så pinsamt."

Hon skrattade.
"Jag äter det jag brukade. Jag har bara fruktansvärt ont. " Hon log ömt.
"Caspian brukar bara lätta på smärtan med sprutor. Kanske det skulle fungera till ikväll. Det är nog bäst dessutom på grund av vad som ska hända."

Mary stannade upp i en rörelse. "Du gjorde vad?!". Hon vickade huvudet bakåt och skrattade. Sedan såg hon mot honom. "Vad svarade hon då?", ska Mary som fastnat i sitt skämtsamma beteende. Jules blickade åt det från bordet och Mary förstod vinken. Hon kunde inte låta sig avslöjas om Lisa skulle komma in i rummet. Hon harklade sig och återgick till att se efter maten. "Säg bara vad du känner, sen frågar du henne bara.", sa hon sedan och lät genast mer lugn.

"Hmm..". Jules såg fundersam ut. Han höll hennes hand nära, granskade hennes fingrar bara några centimeter från hans eget ansikte. "Jag tror det är en allergisk reaktion mot något. Om det är inte är något inifrån, det vill säga maten, så kanske det är något utifrån.". Han ställe sig upp och körde händerna i fickan. Han hade insett att han inte kunnat göra något i stunden. "Har du varit i någon ny miljö?". Han tittade sedan mot Caspian som hade lyssnat på Jules ord. Caspian nickade mot Jules och såg sedan mot Ruby. "Om det känns bättre för dig, Ruby, så får du sprutorna bara.". Han tog en liten paus. "Jules och jag kan vi något tillfälle hjälpas åt att hitta ett botemedel åt dig".

"Hon sa inget. Jag ville bara få fram det." Han log och såg på Mary.
"Jag hoppas hon säger ja." Han stoppade ner grönsakerna i kastrullen och fyllde den med vatten.

"Verkligen? Jag har ömmande leder så det har inte varit mat förut. Jag tror det är för jag jobbar med små saker. Det kan vara det som Lisa ska få i present. Det tog kanske för mycket kraft av en gammal tant som jag." Hon log mot sin man och log.
"Det gör ont när jag böjer händerna.

Mary gick fram till en låda för att dra fram en kökskniv och hamnade nära Alex. Då lutade hon sig över för att säga med en låg röst "vi får se.". Sedan fnissade hon litet och drog kniven för att skära upp något som såg ut som färska kryddor.

"Det är en överansträngning, tror jag.", sa Jules sedan och andades ut. Han log mot henne och lade sedan en hand på hennes axel som för att visa att det inte var någon fara, att det skulle bli bra igen.

Lisa visade sig i rummet igen. Hon verkade glad och nyfiken, kände på stämningen, kanske att det var högtidligt. Han hade kört ner händerna i fickorna på sin klänning och gick fram till Mary för att se på när hon lagade mat. Hon böjde sig fram. Mary fnittrade då hon såg henne Lisa höjde på ögonbrynen oförstående, men Mary sa inget till svar. "De kommer om bara några timmar. Kan jag hjälpa till med något?".
Mary andades in. "Nja, jag tror vi har det här, eller hur, Alex?".