Privatroll mellan Masato och Vidomina

Arwen fnissade då de efter en stund som hon såg bron som ledde över vattnet och red ut på den.
Det var en hög bro över vattnet och hade inga räcken så föll man ner här så drunknade man med säkerhet.
Men Arwen red säkert över medan hon sa.
- Min far brukar vara rätt upptagen,, ja de kallar mig väl prinsessan antar jag.

Adelaide var häpen. Prinsessa...! Hennes ögon blev stora, men hon samlade sig genast. Hon ville inte visa sig så. "Wow.", sa hon igen och svalde.
När de red över bron tittade hon mot vattnet och insåg hur högt upp de var. Det var en vacker utsikt och förvånansvärt nog övertog det rädslan av att falla ner. Hon iakttog et vattenfall på långt håll och lade märke till hur träden liksom samarbetade med stadens uppbyggnad och verkade växa runt den, vilket fick staden att se välkomnade ut. Hon hoppades på att få träffa fler folk från byn, men sa inget om det till Arwen. "Får jag se hur du bor?", frågade hon sedan.

Arwen nickade och sa.
- Ja, det får du.

De kom nu mer in i byn och hon såg två vakter gå förbi dem och de stirrade på den nya flickan och Arwen bara gav dem en blick och de fortsatte gå.

Adelaide hoppade av hästen och följde efter Arwen. Hon såg sig om där hon gick vilket fick henne säkert att sticka ut i mängden. När de passerade vakterna tittade hon mot Arwen, men när hon avfärdat deras menande blickar kvävde hon ett fniss när hon förstod vilken inverkan Arwen hade på de. Hon kikade mot de fantastiska byggnader som de passerade, på de människor, men gissade att de var alver, som de passerade och kände sig ivrig på att se mer. "Det är jättefint, Arwen.", sa hon och tittade sedan mot byn. "Varför har jag inte sett er by tidigare?", frågade hon sedan och blickade mot Arwen för att invänta hennes svar.

Arwen gick framför henne och sa lugnt.
- Många av er sort går inte så här långt in i skogen.
Många förväntar sig inte ens att det ska finnas en by inne i skogen.
Det finns flera vägar hit, en den väg vi kom ifrån, och en är via grottor, men de är så lätta att gå vilse i att många alver till och med undviker de vägarna.
Det är bara min pappa som helt hittar igenom de utan att gå vilse.

Hon såg alverna som sålde vanliga drickor och alkohol, men alkhoholen var för människorna eftersom alverna inte påverkades och alven sa.
- Är du hungrig?

"Aha.", svarade Adelaide och följde efter henne. Hon föreställde sig grottorna och komihåg att de passerat höga berg på vägen till byn. Kanske var de i de bergen en passerade genom för att ta sig till Rivendell. När hon berättade om hennes pappa nickade Adelaide. Hon tyckte att han lät som en modig man och undrade ifall han var någon slags jägare eller liknande eftersom han rörde sig i eventuella farliga miljöer.

När Arwen sedan frågat henne ifall Adelaide var hungrig slog det henne att det visst var hon. Hon hade inte ätit sedan tidigt imorse. "Ja, det är jag.", svarade Adelaide och tittade mot Alverna som verkade sälja mat. "Finns det något värdshus vi kan sätta oss i?", fråga Adelaide och tänkte för en sekund på det värdhus som fanns i hennes inga by. Den var inte särskild stor, men sällskapet var alltid trevligt och det fanns god mat för en rimlig peng om en så ville.

Arwen nickade och sa.
- Ja, i vanliga fall kostar det pengar att äta, i vårt värdshus, men nu när du är med mig är det helt gratis.

Hon började gå mot värdshuset som inte alls var långt borta.

"Fantastiskt.", svarade Adelaide Arwen när hon berättade att hon inte behövde betala. Sedan följde hon efter henne till värdshuset som verkade vara byggnaden härintill. När hon upptäckte skylten till huset som beskrev det som ett värdshus svalde hon. Hon kände hungern och tog sig för magen. "Det ser mysigt ut.". Hon tyckte sig höra musik och log då hon insåg att musiken kom inne ifrån. Adelaide älskade musik och kände genast en känsla av glädje och intresse igen. Hon skyndade på stegen till byggnaden, men stannade, då hon tyckte att Arwen var den som först skulle gå in i byggnaden.

Arwen log då hon stannade och klev in i byggnaden och sa.
- Alla mat står på två språk, ert språk och vårt eget språk.
Människor kan lära sig vårt språk men om de aldrig ens har hört det så kan de inte prata det heller.

Hon kollade upp och såg listan på mat som serverades.
Hon såg även att andra människor var här från andra byar.

Adelaide följde med i tystnad. Hon var upptagen med att granska insidan av värdshuset istället för att svara Arwen. När hon kommit in möttes hon av musik och hon blev genast glad. Det var högt i tak, med flera bord, stolar och något som säkert skulle fungera som en bar. Det var både människor och alver där. Öronen, men framförallt sättet de rörde sig på, tyckte Adelaide, var det som avslöjade de som alver. De rörde sig mer graciöst, fram, tyckte hon.
Adelaide granska rummet och upptäckte någon med huva sitta en bit längre bort. Hon tittade på Arwen och funderade på om hon hade sett personen. Han verkade inte vilja bli upptäckt eftersom huvan skymde hans blick vilket gjorde det svårt att identifiera honom. Men samtidigt satt han med i rummet, blad alla varelser, och smakade på en pipa. Adelaide tittade tillbaka på Arwen igen. Personen gjorde henne en aning illa till mods. Hon kände sig iakttagen.