Love or not - PRS botilia1 och Emma07

På ett vis var han nästan lite besviken, med tanke på att deras relation utvecklats mer hade han hoppats på att kunna få någon slags tröst ifrån henne men det hade väl snarare vara varit tvärtom. Han suckade lite och nickade tyst.
"Jag känner inte det minsta för det, men något får vi väl hitta på före middagen", sade han och tog hennes hand för att sedan resa sig upp, höll kvar den då han började gå ut ur huset igen.

Hon flätade samman deras fingrar och drog lätt på sig sin kappa och gick ut i deras stora trädgård innan hon försiktigt stannade och ställde sig framför honom.
- du kanske inte vill prata om det men kom ihåg att du alltid kan komma och prata med mig om du vill, okej? Jag finns alltid här och lyssnar sa hon försiktigt och la mjukt armarna om honom och kysste hans kind. Hon ville verkligen att han skulle veta om det även om han kanske inte ville prata om det.

Matthew stannade till då hon gjorde det och suckade tyst, lade armarna också om henne och var tyst lite innan han ens hade en aning om vad han skulle säga.
"Tack. Men jag är osäker. Jag vill på ett vis prata om det och få ur mig lite, för jag kan inte med ord beskriva nog hur jobbigt det är. Men med hur nere jag redan är vågar jag inte det ifall samtalet bara går över på att det är jobbigt och svårt, att bara få höra det riskerar bara att få allt att kännas sämre", sade han uppriktigt, samtalet dem haft innan hade bara haft den inverkan.

Hon nickade mjukt och såg på honom.
- jag menar absolut inte att du måste prata om det, jag vill bara att du ska veta att jag finns här för dig sa hon. Såklart hon inte visste alls om hur det var att förlora en nära familjemedlem men hon kände att han samtidigt behövde prata med henne för att hon skulle ha en chans att förstå och kunna hjälpa till på det lilla sätt hon kanske kunde.
- jag är kanske inte en så bra rådgivare eller alltid särskilt smart men jag lyssnar om du någongång verkligen vill prata om det la hon till.

Matthew lyckades få fram ett svagt leende som inte nådde ögonen över huvud taget, någon egentlig glädje hade han svårt att känna just nu även om han var lite glad av att hon ville hjälpa till.
"Tack. Man måste inte vara smart eller vara en bra rådgivare för att trösta någon", sade han uppriktigt, det kunde räcka med bara tröstande ord eller gester, det var de små sakerna som gjorde skillnad. Han suckade igen och drog in henne i en mer ordentlig kram, gav henne en puss på pannan.

Catherine kände en liten värme i kroppen när hon såg Matthew le, det var kanske inte särskilt mycket glädje i själva leendet men det var fortfarande en stor sak. Hon besvarade kramen medan hon lutade huvudet mot hans bröst och nickade sakta.
- det är väl tur att jag har en smart man som kan komplettera mig lite mumlade hon mjukt mot hans bröstkorg samtidigt som hon lyssnade på hans hjärtslag. Visst var livet inte alls perfekt men hon var samtidigt glad att hon kunde dela det med Matthew.

Matthew suckade och höll om henne, önskade att han bara kunde få glömma allting med pappan för en stund. Få tänka på annat och slippa oron och sorgen för en stund, det hade varit guld värt. Men han fick åtminstone försöka tänka på annat, även om han inte kunde släppa tankarna på sin far helt och hållet.
"Läste du i tidningen imorse, att dem fortfarande inte fått någon ordning på bråken nere i Tyskland", sade han i ett tappert försök att prata om något annat. Kanske inte mycket gladare ämne, men ändå något annat. Bråken hade satt fart, men än så länge levde hoppet om att man skulle kunna lösa det snabbt och enkelt, utan en aning om att det skulle krävas ett långt krig.

(ska vi spola tills han får reda på att han ska ut i kriget?)

yes
--

Catherine satt i den stora soffan och läste en bok medan regnet smattrade mot rutorna. I princip alla i staden de bodde i var nu mera rädda. Ett enormt krig hade satt igång och folk var rädda att deras stad skulle attackeras på något sätt. Men det var inte bara det som skrämde folk, nej staten hade börjat kalla in unga män som kunde hjälpa till i kriget och ingen ville ju att deras son, man,pappa eller vän skulle bege sig ut i krig och kanske mista livet. Men Catherine var egentligen inte riktigt orolig, hon och Matthew hade pratat om det och båda var ganska säkra på att de inte skulle ta in någon av de rikare förrän det var absolut kris.

Matthew hade fått brevet tidigare samma förmiddag, men hade använt ursäkten att han haft fullt upp med arbete för att ännu inte ha sagt något till Catherine. Han hade försökt intala sig att dem inte skulle bli inkallade i första hand, åtminstone försökt säga det till henne för att inte oroa henne - men antagligen behövde de alla friska unga män de kunde få tag på, honom inräknat. Och han kunde inte längre dra ut på att berätta för henne, hon behövde veta och han gjorde inget bättre med att ljuga för henne och inte säga något. När han väl kom in igen så fann han henne snart i vardagsrummet, gick in och satte sig ner - han verkade ganska allvarlig vilket kanske var en föraning till vad han hade på hjärtat.
"Vad läser du?", frågade han, ville inte med en gång dra upp det värsta utan lade istället en arm om henne. Vad han önskade att han istället kunde få vara kvar här med henne, med sin älskling.
"Jag fick ett brev idag", började han sedan.

Catherine vände upp blicken när hon såg honom komma och började le, men hennes leende försvann snabbt när hon såg Matthews ansiktsuttryck, något måste hänt. När han frågade vad hon läste förstod hon att det var allvarligt, hon visste att han alltid ville slingra sig ur svåra situationer så hon svarade inte på frågan utan såg istället upp på honom medan hon kröp ihop i hans famn.
- och vad stod det i det brevet? Frågade hon och började smått få en föraning om vad det kunde stå, men den tanken sköt hon iväg så snabbt det gick.